... tills Tyrone Mings i de sista skälvande minuterna frälste hemmalaget (att det skrivs som självmål skiter jag högaktningsfullt i). Då blev det genast muntrare och det kändes värt att plita ner några rader ändå.
Det har märkts tydligt att våra tre skadade mittfältare lämnar ett stort tomrum både defensivt och offensivt. Det var inte lika tydligt bakåt den här gången mycket beroende på att Ian Maatsen var betydligt bättre än Lucas Digne senast och att Lamare Bogarde gjorde en mycket bra match som Matty Cash ersättare. Undertecknad var tveksam till "Lammy" på högerbacken men det är bara att erkänna att farhågorna inte besannades...
Brighton var definitivt inte ofarliga och en del chanser skapades av Seagulls. Emi Martinez räddning på Kadioglus skott var bland det svettigaste man sett på hela säsongen och då har ändå vår Dibu gjort det omöjliga titt som tätt.
Aston Villa skapade inte speciellt mycket. Morgan Rogers hade ett läge och Amadou Onana skickade ett par bollar i omloppsbana kring jorden i bra lägen men det var inte förrän Austin McPhee fick se säsongens åttonde hörnmål, bland de bästa i ligan på det, som man fattade att det kunde bli tre poäng. Att både Manchester United och Chelsea tappade poäng kvällen innan gjorde inte glädjen mindre.
Det var som sagt ingen större underhållning som bjöds men förutom Martinez räddning och Mings (själv)mål måste den sistnämnde nämnas lite extra. En underbar människa som gång på gång tar sig tillbaka efter misstag och svåra skador. Den gode Ty personifierar Aston Villas resa från andradivisionen till Champions League och framtidstro. Jag kan inte tänka mig annat än att han kommer att erbjudas en plats i klubben efter att han lagt sina Under Armour-dojor på hyllan.
