– Jag minns att jag var väldigt blyg, och att jag försökte peppa mig själv… ’ah, kom igen, sluta vara så blyg’, liksom. Men nu när det gått lite tid och jag kan titta tillbaka har jag stor förståelse för mig själv och kan ge mig lite beröm. Det var en stor grej jag gjorde, och det är inte konstigt att jag var blyg, säger hon.
En stor grej var det, onekligen. Hon lämnade sitt hem i Wales och flyttade till Manchester, kom till en av världens största klubbar och ett lag med stjärnor till höger och vänster.
Men vi återkommer till tiden i Manchester.
Carrie Jones har nu blivit 22 år gammal, sedan hon lämnade United har hon hunnit skjuta Wales till EM och också bytt Manchester i England mot Norrköping i Sverige.
Norrköping beskrivs som Sveriges svar på Manchester, något som mest har med textilindustrin att göra. Stadens industrilandskap ger känslor av svunna tider, förnimmelser av den industriella revolutionen – och kanske av Manchester. Men visst delar de två städerna också en stolt fotbollshistoria.
Den här torsdagen i oktober har förmiddagens träning ute på PlatinumCars Arena – Parken, i folkmun – och ett efterföljande pass i gymmet genomförts. De sista detaljerna inför helgens bortamatch mot Kristianstad har slipats. Mittfältarna i IFK Norrköping har just studerat videoklipp för att skapa bästa möjliga förutsättningar inför en rafflande avslutning av Damallsvenskan.
När det är dags för de andra lagdelarna att rikta blicken mot skärmen kommer Carrie Jones ut i mediadelen av Parkens katakomber. Med en vit kaffekopp i handen slår hon sig ned vid ett av borden. Det är en Carrie Jones på gott humör, både hennes och lagets form är strålande.
– Det är verkligen något alldeles extra. Det var en ganska frustrerande period för laget innan sommaruppehållet, vi visste att vi spelade bra men fick inte resultaten med oss. Efter uppehållet har saker börjat klicka, och det har fortsatt rulla på. Sammanhållningen och lagmoralen är riktigt bra, nu har vi fem cupfinaler kvar… det är så vi ser på det. Vi vill bara ta med oss det momentum vi har resten av säsongen.
Det är inte konstigt att Jones ser med tillförsikt mot slutskedet av Damallsvenskan. Efter en trög start på säsongen har nio segrar och ett kryss på de tio senaste matcherna inneburit en rask marsch uppåt i tabellen, seger mot Kristianstad ger en femteplats och fortsatta blickar uppåt. Kanske går det att nå hela vägen till tredjeplatsen.
– Onåbart är det inte, men som lag vill vi inte titta för mycket på tabellen. Vi har tydliga mål just nu, att ta så många poäng vi kan, då vet vi att inget är omöjligt. En väldigt spännande tid.
Och du har gjort några mål…
– Det var på tiden, säger Carrie Jones snabbt, och skrattar.
Dina två första mål i tävlingsmatcher för IFK Norrköping har kommit de två senaste matcherna.
– Ja, det är lite roligt faktiskt, jag fick frågor om det efter förra matchen. Det är klart att jag känt viss frustration, även om jag är mittfältare vill jag vara någon som gör avtryck och skapar i offensiven. Jag vet att jag kan göra det, och att jag gjort det i tidigare klubbar och med landslaget. Jag fick ha lite tålamod här, och till slut… som jag sa, det mesta klickar just nu.
Nu kommer det bara rulla på?
– Haha, ja, det flyter på bra nu.
Första målet för IFK Norrköping kom i cupsegern mot Örebro SK, och första målet i Damallsvenskan prickades in på hemmaplan mot Växjö DFF – efter en offensiv bollvinst hittar Jones yta i straffområdet och visar prov på hög teknisk förmåga när hon på halvvolley ger sitt lag ledningen.
När det där första målet äntligen kom hade tiden i Sverige just passerat ett år. Svenskan beskriver hon som ett pågående arbete, en del ord har hon snappat upp. I laget pratas det engelska, på det viset har acklimatiseringen till Sverige gått smidigt. Men det finns saker hon noterat som skiljer sig mellan England och Sverige. – Jag skulle säga att det är ett långsammare tempo här, något som passar mig perfekt faktiskt. Jag trivs verkligen med livet här, och jag har fått många fina vänner i laget. Att bo långt hemifrån kan vara svårt, men jag försöker alltid skapa en sorts familj där jag är. Så, det är annorlunda, men samtidigt känns det som ett andra hem, säger Carrie Jones. Hon resonerar kring den stereotypiska brittiska kulturen som mer utåtriktad, en form av pub-kultur, medan människor i Sverige generellt är mer reserverade och inåtriktade. Något som passat henne fint och inte inneburit några större kulturkrockar. Hon beskriver sig nämligen som introvert. Ändå har hon, trots sin unga ålder, hunnit spela för flera olika lag och vågat ge sig in på nya vägar och satt sig själv i många nya sammanhang. Detta har bidragit till en utveckling, både som fotbollsspelare och människa. Från den lilla uppväxtorten Newtown i centrala Wales kan vägen – både till Norrköping och toppfotbollen – tyckas vara lång. Inte minst när det kommer till faktiska resor. – Jag började spela fotboll med mina kusiner på min släkts gård, sedan började jag spela i ett pojklag när jag var sju år gammal. När jag blev lite äldre och ville ta fotbollen mer seriöst började jag spela i flicklag, men det innebar längre resor eftersom det inte fanns så många lokala lag. Det blev ett ganska stort åtagande och långa bilresor, men jag visste att det var något jag verkligen ville göra. Fanns det redan då, när du var liten, en dröm om att bli proffs och leva på att spela fotboll? – Det var inte en möjlighet jag tänkte på då, damfotbollen var inte så stor och den syntes inte som den gör nu. WSL [Women’s Super League] började bli en professionell liga när jag växte upp och gick på högstadiet. Så det var inget jag trodde att jag skulle kunna nå. Men jag var involverad i de walesiska landslagen från ung ålder, det var min motivation och jag ville vara med så mycket jag bara kunde. Nu syns damfotbollen mycket mer och ligorna växer. Vi tog oss till EM med Wales och det finns så mycket mer hype kring damfotbollen, något jag är väldigt glad för. Det skapar förutsättningar för unga tjejer som växer upp nu, men det var inget jag trodde skulle kunna hända mig. Kunde du hitta spelare att se upp till när du var ung, idoler att sträva efter att bli som? – Gareth Bale är så klart ett stort namn, särskilt när herrlandslaget gick till semifinal i EM 2016. Det kändes som att alla i Wales tittade på det mästerskapet, det var enormt stort. När jag själv började vara med i landslaget, jag var 14-15 år, fanns spelare som Sophie Ingle, Jess Fishlock, Hayley Ladd och Angharad James där. Spelare som spelade i stora klubbar, och spelare jag kunde se upp till. De var, och är fortfarande, en stor del av landslaget, att få se hur de tränar och hur de hanterar olika saker har varit en stor hjälp på vägen. De spelare Carrie Jones såg upp till då fanns alla med när Wales under sommaren 2025 spelade EM-slutspel, landets första stora turnering på damsidan. Då fick hon dela plan med sina idoler. – Helt galet, verkligen. När jag först fick vara med på landslagssamlingar var jag 14 år, väldigt tillbakadragen och blyg runt de äldre spelarna. När du är så ung vill du inte sticka ut så mycket, att nu vara del av samma lag som dem och spela EM tillsammans… det var en galen upplevelse. Jag får fortfarande nypa mig i armen för att tro att det är sant, berättar hon med stolthet i rösten.  Carrie Jones, med nummer 20, på väg ut till sista gruppspelsmatchen – mot England – under EM 2025 i Schweiz. EM-slutspelet i Schweiz är så klart en höjdpunkt i Carries karriär, men det var fortfarande ett gäng år bort när hon mil efter mil åkte de långa bilresorna på landsbygden i Wales. För att ytterligare satsa på fotbollen, och ge sig själv förutsättningar att lyckas flyttade hon som 15-åring till Cardiff City. – Det var mitt sista år i skolan och det passade bra att stanna i Wales, jag hade några kompisar som också gjorde samma resor och det underlättade för mina föräldrar. Det var verkligen en skillnad och en bra erfarenhet att börja spela seniorfotboll så ung. Jag fick möjlighet att vara nära de walesiska landslagen och Jayne Ludlow [dåvarande förbundskapten för Wales damlandslag] kunde se mig spela varje vecka, något jag tror var viktigt för min karriär. Även om pandemin kom och satte stopp för den första seniorsäsongen någon månad in på 2020 hade hon gjort ett namn för sig själv. Det var då Manchester United kom in i bilden. Carrie insåg att om hon verkligen ville ge fotbollen en chans, om hon verkligen skulle kunna ta sig till den högsta nivån, behövde hon bege sig över gränsen till England. Hon ville försäkra sig om att en ny klubb hade en tydlig plan för att ta hand om en ung spelare som precis flyttat hemifrån. Hon berättar att Arsenal hade någon form av program för detta, likaså Birmingham och några andra klubbar. – Jag minns att jag pratade med min mamma om att jag verkligen ville få det att fungera och bli bra. Jag kom i kontakt med olika klubbar, och med Manchester United tog jag kontakt med Hayley [Ladd, landslagskompis som spelade i United] och frågade hur det fungerade där. De hade nyligen gått upp till WSL, och jag hade tur att de precis skulle börja ta in flickspelare till akademin. Egentligen var det så det började, jag var lyckligt lottad. Att flytta hemifrån som 16-åring, och komma till en av världens största klubbar. Det måste varit en dröm som gick i uppfyllelse. – Det var det, och en ögonöppnare. Små saker, som förutsättningarna med kläder och material. Man kom dit och fick så mycket träningskläder och sånt, jag blev hämtad innan träningar och skjutsad hem efteråt. Sånt hände inte där jag kommer ifrån. – Att få lära sig om klubbens värderingar och värden. Bara genom att ta på sig Manchester United-tröjan får du en känsla för klubben. Det finns så mycket kring Manchester United och det var en väldigt speciell tid. Jag kan se tillbaka på den och vara väldigt stolt över att jag varit en del av det. Som en del av akademin inleddes hennes tid i Manchester United i u-21-laget. Men det dröjde inte länge innan hon tog steget upp och blev en del av a-laget. Carrie berättar att det tränades i olika bubblor, under hösten 2020 satt pandemin och de efterföljande restriktionerna fortfarande i. Det gick inte att hur som helst byta träningsgrupp, men efter ungefär tre månader blev hon en del av a-lagstruppen och tränade sedan där vecka efter vecka. Även om Manchester United bara haft ett damlag i två säsonger när Carrie Jones kom till klubben hade man etablerat sig som ett utmanarlag till toppositionerna. Truppen fylldes på med stjärnor, och i det lag Jones tog plats fanns spelare som Tobin Heath, Christen Press, Katie Zelem, Hayley Ladd och Jackie Groenen. Världsstjärnor, och enorm konkurrens. – Galet! Bara att flytta hemifrån var en stor grej för mig, extra mycket eftersom jag kommer från en så liten ort, att då komma till en stor stad var en förändring. När jag växte upp var USA laget som tog damfotbollen framåt, och deras största stjärnor var Tobin Heath, Christen Press och Alex Morgan. Att Heath och Press faktiskt kom till United och att jag skulle få träna med dem var helt galet. Jag var lite av en fangirl, säger Jones med ett skratt. – Jag har fortfarande bilder i min telefon, jag tog bild på Christen Press tröja sidan om mig i omklädningsrummet. Jag var bara 17 år då, så det är egentligen ganska normalt. Det var en surrealistisk känsla. Nu kan man se spelare som Ella Toone göra det så bra, henne har jag tränat och delat upplevelser med… det var häftigt. En spelare som stack ut lite extra var Tobin Heath, av många att välja mellan beskriver Carrie henne som den bästa spelaren hon spelat med. – Hon spelade inte så mycket under tiden i United, hon blev skadad och det var svårt för henne att hitta helt rätt. Men när hon spelade gjorde hon stort avtryck, inte minst på träningsmiljön. Jag var som en svamp runt henne och försökte suga i mig så mycket jag kunde. Trots den tuffa konkurrensen kom debuten för United redan under våren 2021, på hemmaplan mot Aston Villa. Efter en del matcher där hon varit med i matchtruppen och blivit kvar på bänken fick hon ställa sig vid sidlinjen några minuter innan fulltid. Jess Sigsworth klev av och in på plan sprang en 17-årig Carrie Jones med nummer 28 på ryggen. En ny milstolpe. – Jag trodde inte riktigt att jag skulle få hoppa in, kanske för att jag fortfarande var en akademispelare. Men när jag nu ser tillbaka på det tänker jag lite ’jag gjorde det bra på träningarna och jag förtjänade det’. Där och då var det mer, ’jag, ska jag spela?’. När jag kom in försökte jag spela som jag alltid gör, alltid ge 100 procent. Det var ett väldigt speciellt ögonblick, att få representera en klubb som United och dessutom som walesisk spelare. Det är något jag aldrig kommer glömma.  Casey Stoney lägger armen om en ung Carrie Jones efter ett av inhoppen i a-laget under våren 2021. Casey Stoney var manager när Manchester United startade upp sitt damlag sommaren 2018. Det var hon som rekryterade spelare, och hon som satte grundpelarna för det vi idag ser. Hon var ledaren som stakade ut vägen. Carrie Jones har bara positivt att säga om henne. – Casey tog hand om mig väldigt, väldigt bra, hon lyfte upp mig till a-laget. Hon brydde sig alltid om personen, och hon tog hand om mig som ung spelare på ett fint sätt. Hon brydde sig om akademin, hela hon var verkligen Manchester United då och gjorde så mycket bra för klubben. Samtidigt skapade hon en hårt arbetande och väldigt tävlingsinriktad miljö, berättar hon. Under sommaren 2021 lämnade Casey Stoney Manchester United. Jag minns själv hur jag stod på en tågperrong när en notis lyste upp telefonskärmen, en smärre chock. In kom istället Marc Skinner som ny manager. Uniteds damlags första – och hittills enda – managerbyte, det var också första gången Carrie Jones var med om ett byte av manager på detta vis. – När man är ung tänker man att managern kommer vara där länge, jag skulle inte säga att det slog hårt mot mig men det var verkligen en erfarenhet jag lärt mig från. När Marc kom in tog det ett tag innan man vant sig vid någon ny. Kanske extra mycket eftersom Casey var managern som byggde laget från början och skapade så mycket bra, säger hon och tänker lite innan hon fortsätter. – Jag var så ung och man försöker bara ta in så mycket information man kan och är öppen för allt. Man lyssnar och försöker göra det man ska. En del saker var liknande och andra var nya, så klart, men det var inte så stora skillnader i det hela. Det var fortfarande samma värderingar i att spela för Manchester United, vilket gjorde det enklare. Ny manager, men Carrie fortsatte ta kliv i sin utveckling. Under inledningen av säsongen 2021/22 fick hon mer speltid, lite inhopp i ligaspelet och några starter i ligacupen. Det finns en match jag personligen minns lite extra, en ligacup-match hemma på Leigh Sports Village i ett derby mot Manchester City. Carrie Jones startade, och jag skrev efteråt om hur hon tog för sig – hur hon gick in i dueller, drev boll och inte kändes som en akademispelare utan en självklar seniorspelare. En match där de där nya kliven blev tydliga. – Jag minns det som att det var i går. Det var enormt stort, jag minns tydligt allt jag gjorde i uppladdningen inför matchen. Jag ville vara säker på att jag förberedde mig till punkt och pricka, det är så man måste göra när man tar på sig den tröjan. Man måste göra allting korrekt. Jag tittade på massor av klipp på Keira Walsh, som var en av deras [Manchester Citys] stjärnor då, jag skulle markera henne den matchen. Som jag sa, det känns som att det var i går, och vi lyckades vinna efter en lite tuffare inledning på säsongen. Vi vann och fick lite momentum att ta med oss in i ligaspelet, att få vara en del av det var häftigt. Några dagar efter Manchester-derbyt fyllde Carrie 18 år och skrev sitt första proffskontrakt med Manchester United. Det blev några fler inhopp, men under uppvärmningen inför en ligacup-match mot Leicester hon skulle startat kom en känning i ljumsken. En månad vid sidlinjen väntade, därefter lös speltiden med sin frånvaro. – Det kändes som att jag var på väg uppåt, och detta blev en erfarenhet att lära sig av. I stora klubbar är konkurrensen alltid hård, andra spelare börjar ta för sig och så värvas någon ny. Det var en jobbig tid, och fortfarande pandemi och olika avbrott. Jag minns att jag var så hungrig efter mer speltid efter att jag fått starta några matcher. Efter skadan visste jag att jag ville fortsätta spela mycket för att utvecklas. Du valde då att gå på lån till Leicester under sommaren 2022, hur gick dina tankar där? – Det var helt rätt beslut för mig, jag ville bli utlånad för att få mer speltid. United var en klubb som ville nå topp fyra, topp tre, då kommer det alltid in nya spelare och stora namn som gör konkurrensen ännu hårdare. Jag var ung och hade precis kommit upp från akademin och spelade på samma position som Ella Toone, som var en stjärna där, vilket gjorde det svårt att få speltid. Jag visste att om jag skulle kunna spela för landslaget var jag tvungen att se mig om efter mer speltid. Lånet till Leicester blev väldigt bra, jag fick fortfarande spela i WSL och mäta mig med och möta några av de bästa spelarna i världen. Leicester fick kämpa för att hålla sig kvar i WSL, och lyckades till slut – inte minst tack vare några viktiga mål från Carrie Jones. Manchester United kom tvåa i ligan, endast två poäng bakom Chelsea. När sommaren 2023 kom återvände hon till Manchester United, med ett år kvar på kontraktet. – Jag hade en bra säsong i Leicester, även om allt inte gick spikrakt lärde jag mig mycket. Jag gjorde några viktiga mål, jag fick uppleva att tappa form och att komma tillbaka i form igen. Det blev ett manager-byte under säsongen där också, och jag flyttade till en ny stad. Jag växte verkligen både som person och spelare. Sedan tränade jag med Manchester United under försäsongen, och det kändes som att det gick bra. Men som jag sa tidigare är det Manchester United och det är tuff konkurrens. Utifrån kändes det som att det var rörigt i klubben under sommaren 2023, mängder av spelare lämnade, många nya kom in och det var svårt att riktigt få grepp om vägen framåt. – Det var mycket som hände bakom scenen som vi spelare inte visste så mycket om, det var stora förändringar och jag var en del av det, precis som några andra spelare. Bristol City visade intresse för mig, och det slutade med att jag gick dit. När du spelar för en klubb som Manchester United vill du egentligen aldrig riktigt lämna, men ibland är det så det är inom fotbollen, ibland tar de affärsmässiga delarna över. Det var lite så det blev för mig den sommaren. Efter totalt tre starter och sju inhopp i Manchester United-tröjan gick flyttlasset alltså till WSL-konkurrenten Bristol City på permanent basis. Fotbollsmässigt blev det inte riktigt som Carrie hoppats. Klubben hade svårt att hänga med ekonomiskt när andra klubbar satsade, och det blev på nytt en säsong i botten av tabellen. – Fotboll var inte lika roligt längre, det kändes inte riktigt som att vi spelade fotboll, det blev nästan bara försvarsspel. Jag har inget emot att försvara, men det var bara tufft överlag. Jag kom från en klubb som Manchester United där inställningen är att vinna, att sedan komma till Bristol… det var väldigt annorlunda. Jag fick spela viktiga minuter i WSL och hela situationen var en lärdom och erfarenhet jag tar med mig framåt, men det var en svår period i min karriär. Bristol kom sist i WSL säsongen 2023/24 och nu väntade spel i andraligan. Carries kontrakt sträckte sig ytterligare några säsonger, planen var att stanna kvar – samtidigt fanns en nyfikenhet och en önskan om att testa något nytt. IFK Norrköping betalade Carries utköpsklausul och lockade henne till Sverige. – En fotbollskarriär är så kort, att då få möjligheten att spela i ett annat land och ta del av en annan kultur och spela i en annan liga, särskilt när jag fortfarande är ung, kändes lockande. Det kändes som det var dags för mig att testa, och det kändes spännande. Det finns många exempel på spelare, både från Sverige och andra länder, som använt Damallsvenskan som en språngbräda för att flytta till större ligor. Jag var lite förvånad när jag såg att du presenterades för IFK Norrköping, du gick liksom åt andra hållet, från WSL till Damallsvenskan. – Jag pratade med IFK Norrköping under sommaren och behövde mer eller mindre bestämma mig över en helg, men jag var helt inställd på att komma hit. Som du sa, det är inte så vanligt att spelare från WSL kommer hit, det är vanligare att flytta härifrån till WSL, men jag ångrar absolut inte det. Jag är jätteglad över att ha kommit hit, jag är fortfarande ung och vill lära mig hela tiden. Detta är en perfekt plats för mig.  Carrie Jones i IFK Norrköping, här under match mot FC Rosengård. Under samtalet med Carrie Jones återkommer hon många gånger till både med- och motgångar som tillfällen att lära sig, tillfällen att utvecklas och samla på sig erfarenheter. I olika sammanhang har hon av tidigare tränare och medspelare beskrivits som wise beyond her years, och nog är det en ovanligt reflekterande och klarsynt 22-åring som sitter i Parkens katakomber och ser tillbaka på det hon hittills upplevt under sin karriär. Det skulle vara lätt att med alla medel försöka hänga kvar i en klubb som Manchester United, eller i en liga som WSL, men du har hela tiden tagit beslut – hela vägen från när du var ung i Wales och sedan flyttade till England – för att utvecklas som spelare, och minst lika mycket för att utvecklas som person. Du har haft en häftig resa hittills, och du är fortfarande bara 22 år gammal… – Ja, ibland glömmer jag nog bort hur ung jag är. När du kommer till en stor klubb vill du stanna där, så klart ville jag också göra det. Men när det blivit tuffa situationer har jag alltid försökt vända dem till något positivt, jag har försökt tänka ’ok, låt oss gå mot strömmen här, och testa något nytt’. Att flytta till ett nytt land och utvecklas som spelare och ännu mer som person, det var en stor motivator till att komma hit. Utöver viljan att utvecklas som motivation är det tydligt hur viktigt landslagsspel för Wales varit. Stoltheten över att representera sitt land strålar från henne, något som flytten till IFK Norrköping också är ett bevis för. I Peking är hon del av ett lag som vill föra spelet och hon hamnar i positioner där hon kan vara kreativ, delar i hennes spel som alltid varit framstående. Delar som gjort att hon i skrivande stund står registrerad för 40 seniorlandskamper, trots sin ringa ålder. Debuten för landslaget kom redan 2019, när hon var 15 år och 359 dagar gammal. När hon tog på sig landslagströjan och hoppade in i den 83:e minuten borta mot Färöarna hade hon ännu inte gjort en enda seniormatch på klubblagsnivå. – Det var ganska galet, och när jag ser tillbaka på det nu är det ännu mer galet. Där och då var jag bara helt inne i det. Jag var en blyg tjej som gav allt till fotbollen, att få göra min debut som 15-åring var som en belöning för det. Och att få göra det på Färöarna också, vilket land att få besöka. Kanske att detta också är något som gör att människor säger att jag är mogen för min ålder, jag var tvungen att växa upp snabbt när jag var bland äldre spelare hela tiden. Det går inte att prata om Carrie Jones karriär utan att prata om kvalspelet till EM 2025. I play-off ställdes Wales mot Irland, och efter den första matchen i dubbelmötet som skulle avgöra vilket av länderna som fick packa väskorna till Schweiz var läget lika. Allt skulle avgöras på Irland den tredje december 2024. Så fort matchen kommer på tal sprider sig ett leende från öra till öra på Carrie, hon lyser upp. Efter att Hanna Cain gjort 1-0 till Wales på straff slet sig inhopparen Carrie Jones fri och satte 2-0 – ett mål som skulle visa sig vara matchvinnande efter att Irland reducerat, men inte lyckats få in en kvittering. Matchen mot Irland, du gör det matchavgörande målet. Hur ofta tänker du på det ögonblicket? – Varje dag, jag ska inte ljuga, varje dag… Man strävar alltid framåt, man vill vara på planen hela tiden, man vill alltid göra mål. Jag är ambitiös, och detta är något jag drömt om, att få vara del av en så stor händelse. Att få göra mål, och skicka oss till EM, efter att ha varit en del av landslaget från att jag var 15 tills jag då var 21. Sex år av att ha försökt men misslyckats i kvalspel. Det är ett ögonblick jag aldrig kommer glömma, det är något väldigt speciellt för både mig och min familj. När du firar målet, det är inget planerat, det bara skriker av ren lycka… – Bara känslor! Minns du känslan där och då? – Jag kommer ihåg ganska mycket, jag minns hela den samlingen. Jag mådde faktiskt inte så bra under matchdagen, och startade inte heller. Jag försökte bara tänka att jag måste göra allt för att ta mig igenom det för den här matchen. Att då få hoppa in och göra mål…, Carrie stannar upp och fortsätter sedan. – Jag minns känslorna efter matchen väldigt tydligt. Alla bilder därifrån hjälper också. Jag kunde inte tro att det var sant när jag gjorde mål och bollen träffade nätet. Men de sista tio minuterna var inte roliga, särskilt med deras långa inkast. När matchen blåstes av var det så mycket känslor. Jag gjorde en intervju efteråt och började gråta, det säger egentligen det mesta om hur mycket känslor som var investerade i matchen och hela situationen.  |
En klar och tydlig höjdpunkt i Carrie Jones karriär, så klart. Wales damlandslag hade aldrig tidigare deltagit i en stor internationell turnering, nu hade hon med sitt mål sett till att de skulle få resa till Schweiz under sommaren 2025.
Om det är något som ska slå känslan av att ta sig till EM, är det kanske att faktiskt spela ett EM.
– Det är också något jag aldrig kommer glömma. Magnituden av att göra det målet och ta oss till EM var en sak, men att faktiskt vara där är på en helt annan skala. Som lag, tränare, spelare, alla, det var en stor sak och något vi lärde oss mycket av. Det var väldigt speciellt att få vara en del av. Nästan ännu mer för min familj där hemma, de åker inte hemifrån så mycket och att de kunde komma och kolla vara något extra. Vänner och gamla lärare tittade. När jag växte upp var jag alltid den som ville spela fotboll så fort vi hade idrottslektion och de svarade alltid ’nej, nej’, och nu spelade jag EM och lärarna kollade. Vi kände så mycket stöd, både på plats och hemifrån. Man kunde verkligen se hur mycket det betydde för ett litet land som Wales, och vilken påverkan det har på damfotbollen. Det är sånt jag minns mest.
Även om resultaten inte gick Wales väg – i en tuff grupp med Frankrike, England och Nederländerna blev det tre raka förluster – är det svårt att inte ryckas med i det Carrie berättar. Från att lira boll på gården med kusinerna på landsbygden i Wales till de största arenorna i de största turneringarna.
Publiksiffrorna inom damfotbollen ökar och bevakningen blir mer omfattande, sammanhangen blir större. EM i Schweiz var ett bevis för detta, över hela världen tas kliv framåt.
Det finns kanske inte mycket som slår utsålda matcher i landslagsturneringar, men visst kan Manchester-derby och andra liknande matcher mäta sig. Bland de största matcherna i Damallsvenskan de senaste säsongerna är Östgötaderbyna mellan IFK Norrköping och Linköping FC, där framför allt Peking-supportrar fyllt läktarna och skapat en magisk inramning.
– Det har varit så roligt att vara en del av, det är den typen av matcher man vill spela. Denna klubb är så speciell, det är alltid stora matcher när du spelare här. Vi spelade cupfinal mot Hammarby [förlust 2-0 under våren 2025] och lärde oss mycket där. Så mycket supportrar, en cupfinal och ett enormt stort tillfälle. Förhoppningsvis kommer det bara fortsätta så framöver.
Du är 22 år gammal och är egentligen bara i början av din karriär, ändå har du hunnit uppleva så mycket. Tillåter du dig att stanna upp och ta in det du varit med om, och det du uppnått?
– Jag är en person som alltid försöker få perspektiv och ta ett steg tillbaka. När jag växte upp ville jag alltid vidare mot nästa sak, men det är inte hållbart att bara tänka så. Man fastnar i sitt huvud och glömmer bort att ha roligt längs vägen. Sedan mitt lån till Leicester blev det lite förändring och jag fick nya perspektiv. Jag försöker verkligen ta steg tillbaka och uppskatta det som händer längs vägen, och inse hur långt jag faktiskt kommit. Samtidigt har jag stora ambitioner och strävar efter mer.
Carrie Jones har gjort en resa och samlat på sig mängder av upplevelser, ändå har hon många år kvar innan det är dags för någon form av bokslut.
Visst håller hon koll på WSL, som hon beskriver som världens bästa liga, och håller kontakt med vänner som spelar där. Hon tror att det kommer bli en jämn och spännande säsong i England. Men här och nu är fokus fullt ut på att avsluta säsongen i Damallsvenskan på bästa möjliga vis.
Förberedelserna inför matchen mot Kristianstad visade sig göra susen, IFK Norrköping vann med 1-0 och verkar för tillfället vara oslagbara. En central roll i det har 22-åriga Carrie Jones.
En introvert kunskapstörstande tjej från landsbygden i Wales, som vågat ta stora och utmanande steg och skapat en resa som lett hela vägen till den högsta fotbollsnivån.
Än är det bara början.
