Manchester U
2025-05-29 10:00
MUWomen’s Barmy Army: Säsongsavslutning, del 1
Nu när säsongen är slut kan vi andas ut, vi kan ta ett steg tillbaka och reflektera. Precis det ska vi göra här, i säsongsavslutningens två delar försöker vi täcka in det mesta. Först ut; hur gick det? Vad tänker vi om det? Vilken match stack ut lite extra? När sommaren kommer behöver vi ett avslut, innan vi sätter tänderna i det nya. Så sätt dig till rätta, korka upp något gott så tar vi det steg för steg.
Pontus Berg Nilsson
Femteplatsen i ligan säsongen innan var den resultatmässigt sämsta prestationen under damlagets då sex år långa historia – det som ändå symboliserar föregående säsong är FA-cuptitel som säkrades på Wembley mot Tottenham. Titeln ursäktar inte det svaga ligaspelet, men den gav tillförsikt.
Risken är så klart att en titel sminkar över och att man tror att vi inte behöver göra så mycket, vi är tillräckligt bra. Men så blev det inte, startspelarna – och stjärnspelarna – Mary Earps och Katie Zelem lämnade klubben när deras respektive kontrakt löpte ut. Samma sak gällde Lucía García, Irene Guerrero och Gemma Evans. United stod helt enkelt inför en form av nybygge. Dominique Janssen, Anna Sandberg, Elisabeth Terland, Celin Bizet och Simi Awujo värvades in samtidigt som lånet av Melvine Malard gjordes till en permanent övergång.
Förändringar i truppen som skapade ny dynamik, Maya Le Tissier tog över kaptensbindeln från Katie Zelem – allt som allt innebar förändringarna att United gick på ett yngre spår, ett spår för att bygga över tid och ta steg för steg tillbaka mot toppen.
Återblick säsongen 2024/2025
Efter förra säsongens misslyckande i ligaspelet var en bra start av största vikt. Att premiären spelades på Old Trafford bidrog så klart till förväntningar om att detta till viss del nya lag skulle komma ut med full fart och kraft. Visst blev det en både lyckad och spännande premiär, Grace Clinton fick direkt visa sina kvaliteter när hon nickade in ett av de tre målen som avfärdade West Ham. Marc Skinner valde en ny och intressant uppställning som erbjöd rörlighet och dynamik – något nytt helt enkelt. Att Phallon Tullis-Joyce också höll nollan var en första indikation på hennes och lagets defensiva styrka, en styrka som hela tiden fanns att luta sig mot.
De inledande tre poängen följdes upp med ytterligare två treor, Tullis-Joyce fortsatte hålla nollan och tilltänkta spetsspelare som Grace Clinton och Elisabeth Terland producerade framåt. Trots att tre kryss och en seger följde därefter och säsongen inletts med sju raka utan förlust spreds en oro i supporterled och vindarna blåste upp till storm kring Marc Skinner. Spelet som lovade något stort första omgången försvann mer och mer och den aktiva och aggressiva pressen blev passiv. Dominique Janssen hittade inte helt rätt på centralt mittfält, kreativiteten på offensivt mittfält klickade inte och Elisabeth Terland blev ensam längst fram.
När vintern stod för dörren åkte United till London och förlorade mot Chelsea, men samlade mod och körde över Liverpool på hemmaplan med 4-0. Hinata Miyazawa hade kommit in och fått större förtroende, något som frigjorde utrymme och löste upp knutar som såg ut att vara allt för intrasslade. När sedan Crystal Palace avfärdades med uddamålet avslutades den första halvan av ligasäsongen ändå på ett positivt vis och United hade häng på toppen. Den stora grejen var ändå att United kanske fått med sig mer än vad prestationerna borgat för.
Parallellt med ligaspelet besegrades Liverpool, Everton och Newcastle ganska bekvämt i ligacupen, resultat som tog United vidare från gruppspelet till utslagsmatcherna efter nyår.
Ella Toone genomgick en tuff period under hösten, hennes pappa gick bort och sedan åkte hon på en skada – en skada som kanske trots allt var lite av en blessing in disguice, en möjlighet att andas. När hon i januari var tillbaka gjorde hon först ett av målen i storsegern mot West Brom i FA-cupen innan hon totalt dominerade händelseförloppet på Etihad mot Manchester City i ligaspelet. United gjorde sin dittills bästa – kanske hela säsongens bästa – insats när man pressade sönder City och var sylvassa i avgörande situationer. Trots att City reducerade både en och två gånger innan paus kunde Ella Toone punktera matchen när hon fullbordade sitt hattrick och prickade in 4-2 i upptakten av andra halvlek.
Receptet för att slå City fanns, men varken energinivåer eller taktiska dispositioner lyckades när det var dags för Manchester-derby i ligacupen några dagar senare. Ett till viss del roterat United torskade med 2-1.
Januarifönstret gav inga förstärkningar i truppen, snarare tunnades bredden ut när Hayley Ladd lämnade permanent och både Emma Watson och Geyse lånades ut. Lottningen i FA-cupen var ändå gynnsam vilket gjorde att starkast möjliga elva kunde mönstras i ligan. En stark hemmaform och sex raka segrar gjorde att drömmen om en tredje raka FA-cupfinal levde, samtidigt som man tog ett fast grepp om topp tre och en plats till Champions League – hoppet om en titelutmaning fanns men Chelsea är än så länge onåbara.
I mitten av mars dog definitivt drömmen om en WSL-titel när United åkte till Anfield och stod för ett riktigt bottennapp. Hinata Miyazawa satt på bänken, anfallsspelet var på tok för långsamt och försvarsspelet för givmilt. Förlusten följdes upp med 4-0 mot Aston Villa och 2-0 mot Everton när de norska nyförvärven Elisabeth Terland och Celin Bizet tog taktpinnen. Av bara farten åkte man sedan till andra sidan staden och besegrade City med 2-0 efter en otroligt stabil insats där Tullis-Joyce också gjorde några superräddningar – en tredje raka FA-cupfinal bokades in.
Nu skulle några poäng till in på kontot under de fyra sista ligamatcherna för att säkra en Champions League-plats, men det började tufft. Mållöst mot West Ham var ett snedsteg, och även om man sett över 90 minuter var det bättre laget mot Chelsea var spetsen i respektive straffområde utslagsgivande när London-laget återigen vann med uddamålet mot United. Säsongens fjärde Manchester-derby, denna gång på Old Trafford, skulle visa sig bli helt avgörande. För att slippa vinstkrav borta mot Arsenal krävdes en poäng – en poäng United bärgade efter både underläge och utvisning.
Tredjeplatsen säkrad, andraplatsen fanns på bordet. Men 4-3-förlusten borta mot Arsenal i ligaavslutningen gjorde att båda lagen befäste sina positioner. Fokus skulle istället riktas mot FA-cupfinal på Wembley mot Chelsea. Historien upprepade sig, United föll och stod än en gång där som härskare av engelsk damfotboll – ändå är det inte mycket som kan stå upp mot en final på Wembley.
Fem raka matcher utan seger avslutade säsongen, men lite gåsaboll i Portugal gör ändå att spelarna går in till sommaren med leenden på läpparna. Sjumanna-turneringen World Sevens Football gav finalförlust mot Bayern och ungefär en miljon dollar in på kontot – tack för det.
Mina tankar
För två säsonger sedan var det titelstrid i ligan ända in till sista omgången, förra säsongen blev det seger i FA-cupen och klubbens första stora titel. Denna säsong var det varken titelstrid i ligan eller någon cuptitel, så hur utvärderar man och vad känner man?
Ungefär så här, kanske; inte lika bra som för två säsonger sedan men ändå klart steg i rätt riktning.
För tredje säsongen i rad spelade United final i FA-cupen på Wembley. Att ta sig så långt är utan tvekan imponerande – vill man se glaset som halvtomt kan alltid lottning och så vidare bollas upp. Lite tur i lottning och det går snabbt till en semifinal, någon studs hit eller dit och det är final. Likväl ska matcher vinnas och att ta sig hela vägen till final tre säsonger i rad visar en styrka. Förra säsongen körde United över Tottenham i finalen, denna säsong – precis som för två år sedan – blev Chelsea övermäktiga.
Den verkliga utvärderingen sker i ligaspelet, prestationer och resultat där. Ett lysande exempel är så klart Manchester Uniteds herrar, visst hade en finalseger mot Tottenham i Europa League gett en annan känsla inför nästa säsong – men nog hade ingen summerat säsongen som lyckad. En haverikommission behöver arbeta på högvarv och övertidstimmar kommer stämplas, alldeles oavsett resultatet i Bilbao.
Ingen haverikommission ska tillsättas för Uniteds damlag, det behovet finns inte. Likväl står både klubben och Marc Skinner inför en intensiv sommar där lösningar behöver hittas och vägar framåt ska stakas ut.
En ombyggnation genomfördes inför säsongen, därav fick vi också vara beredda på att röra kan uppstå. Truppen föryngrades, en del bärande spelare byttes ut. Tittar vi till några statistiska kolumner – och jämför med de två föregående säsongerna – ser vi tydliga mönster.
Statistik från FBref.
Grönt är så klart bäst, gult i mitten och rött det sämsta. Både färgerna och siffrorna indikerar att detta var ett resultatmässigt steg framåt, i takt med ökad konkurrens var det nog inte rimligt att tro på mycket större kliv än de som faktiskt togs.
Fler segrar och färre förluster innebar helt naturligt en högre poängskörd och då också en bättre ligaplacering. Målet inför säsongen var att komma topp tre, att få en kvalplats till nästa säsongs Champions League. För att locka spelare till klubben – både nyförvärv och få spelare att vilja stanna – är detta ett otroligt viktigt steg att ta.
Att kunna utmana Chelsea hela vägen sett till trupp och ekonomiska förutsättningar kräver faktiskt något alldeles extra, för alla lag. Men att blanda sig i kampen med Arsenal och Manchester City ska United kunna göra, vilket man nu också gjort. Jag kan då inte säga annat än att säsongen är klart godkänd.
Under en säsong är det viktigt att så att säga beta av de sämre lagen, att plocka treor i de matcher där treor ska plockas. Poängtapp i sådana matcher gör att du direkt hamnar på efterkälken och tvingar dig själv till segrar i de flesta stormatcherna.
United har gjort det helt okej mot de mindre lagen, ska man nå hela vägen fram krävs större utdelning mot de övriga toppkonkurrenterna. Totalt går det att spela hem 24 poäng mot de övriga lagen som slutar topp fem i ligan – denna säsong tog United nio i dessa matcher, jämför med förra säsongens enda ynka poäng. Då ska sägas att fyra av nio kom mot femteplacerade Brighton, alltså bara fem poäng på sex matcher mot Chelsea, Arsenal och Manchester City. Mot Chelsea blev det noll, mot Arsenal en enda och mot City blev det fyra.
Efter 2-0-segern mot Manchester City i FA-cupsemin var Skinner lite kaxig och pratade om att motbevisa de som skriver ned och kritiserar United, därefter avslutades säsongen med tre förluster och två kryss när Chelsea stod för motståndet två gånger, Arsenal, Manchester City och West Ham en gång var. Resultat som gjorde att andraplatsen i ligan tappades och finalen i FA-cupen förlorades – Skinner och United har alltså inte lyckats dra längsta strået i särskilt många matcher mot de direkta toppkonkurrenterna. Ska man vara lite kaxig får man också se till att vinna lite mer mot de bästa.
Vad de få poängen beror på? Säkerligen en kombination av flera aspekter, men sättet att ta sig an toppmatcherna rent taktiskt spelar så klart in – likaså både spetsen och bredden i truppen. Även om United släppte in näst färst mål i ligaspelet och därigenom kan finna en trygghet krävs det offensiv spets och offensiva alternativ när de bästa står på motsatt planhalva.
United gjorde 41 mål i WSL, medan Chelsea satte 56 och Arsenal 60. Ett extra mål när man redan leder med tre spelar kanske inte så stor roll, men att sätta dit den där chansen när du möter exempelvis Chelsea betyder allt – United blev nollade mot ligamästarna trots tre försök.
Offensiv spets finns i truppen, tänk spelare som Elisabeth Terland, Ella Toone och Grace Clinton. Problemet är att man är i en beroendeposition där dessa spelare behöver prestera på topp varenda match, samtidigt som andra spelare mer eller mindre behöver överprestera. Möjligheter till rotation är också begränsade, laget blir sällan starkare vid rotation utan gynnas i större utsträckning av kontinuitet.
På grund av bristande bredd blir en skada på Jayde Riviere förödande, likaså en formsvacka på Ella Toone eller brist på vila för Celin Bizet. Ändå valde United att låna ut både Emma Watson och Geyse och sälja Hayley Ladd under säsongen – i ett slag var bredden ännu tunnare. Chelsea som alltid går långt i alla turneringar kan mönstra en andraelva som utan bekymmer skulle placera sig högt upp i en ligatabell, men även Arsenal kan uppvisa en vassare spets i bredden. Utan Europa-matcher har Skinner inte heller behövt rotera särskilt mycket, vilket gjort att när rotation ändå varit nödvändig har inte matchtempo funnits.
Vad som är hönan och ägget här är svårt att säga, bristen på rotation på grund av viljan till kontinuitet eller för svaga breddspelare för att vilja rotera. Någonstans ligger det nog mitt emellan, men när man till slut når en tredjeplats och ny FA-cupfinal är det svårt att gå allt för hårt åt valen. Sett till historik, truppstyrka och varifrån man kom är en tredjeplats ett rimligt slutresultat – även om man så klart önskat mer.
Allt som allt, en godkänd säsong som gick åt helt rätt håll och skapar en plattform att bygga på. Vilka steg som nu tas återstår att se, det viktigaste är att ingen latsida läggs till utan att aggressivitet visas och att bågen spänns.
Årets match: Manchester United 2 – 2 Manchester City (2025.05.04)
Givetvis skulle jag här vilja skriva om FA-cupfinalen på Wembley mot Chelsea, jag var på plats och det var en fantastisk upplevelse. Dessvärre blev det förlust, jag riktar om kikaren åt annat håll. Derbysegern mot Manchester City på bortaplan som skickade United till ovan nämnd final bankar på dörren och vill nämnas, precis som 4-2-segern i bortaderbyt mot City i ligan – valet faller ändå på ett tredje Manchester-derby.
Vilken match gjorde mig mest känslomässigt engagerad? Jo, 2-2-matchen på Old Trafford mot Manchester City i ligan i början av maj. Efter att ha haft ett klart poängmässigt övertag på City för att nå den sista och så eftertraktade kvalplatsen till Champions League hade avståndet krympt. Nu var det bara fyra poäng som skiljde lagen åt, vid bortaseger skulle United tvingas åka till Emirates och vinna mot Arsenal i sista omgången – den där kniven vill man inte ha mot strupen. Om minst en poäng bärgades i detta derby skulle istället tredjeplatsen säkras och på samma gång skicka City bort från Europa-spel.
Det såg ut att bli en tung eftermiddag, först gick Jayde Riviere sönder och därefter gav Laia Alexandri och Rebecca Knaak gästerna en tvåmålsledning. Just innan paus reducerade Grace Clinton och gav United ett visst hopp inför andra halvan. Inhoppande Melvine Malard rullade in kvitteringen efter några få minuter på plan – men runt hörnet lurar olycka. Aoife Mannion – som ersatt Riviere – drog på sig sitt andra gula kort, nu handlade det om att försvara sista 25.
Hjärtat satt i halsgropen och pulsen steg, men United-spelarna försvarade och sprang som för sina liv. När slutvisslan så till slut ljöd var det inget annat än glädje. Säsongsmålet om att nå Champions League var uppnått, att dessutom säkra det mot stadsrivalen och på samma gång göra deras säsong till ett misslyckande skadar så klart inte.
Rättning av tips inför säsongen
När säsongen skulle inledas gav jag mig på ett försök att förutspå vissa saker, gör man det får man också ta det i mål och utvärdera. Förra säsongen blev förutsägelserna mestadels bom, frågan är om det blev mer korrekt denna gång.
Ligaplacering: trea
Efter förra säsongens – faktiskt – bedrövliga femteplats och sommarens ombyggnation i truppen fanns tillförsikt. Chelsea är svåra att rå på, men nog skulle United kunna peta bort Arsenal eller Manchester City från en Europa-plats. Så blev det också, United landade på tredjeplatsen i WSL – trots att det en bit in på våren såg ut att kunna bli ännu bättre. Att sluta trea är klart godkänt, och siffrorna är tydliga: rätt till mig.
Skyttedrottning: Elisabeth Terland
Tio ligamål, tolv i alla tävlingar, gör att Elisabeth Terland blir intern skyttedrottning. Siffrorna ger norskan en delad andraplats i WSL:s skytteliga – bara slagen av Alessia Russo och Khadija Shaw med sina respektive tolv mål (den sistnämnda gjorde visserligen sina på endast 14 matcher, en skadefri jamaicanska hade gjort minst en handfull till). Gissningen på Uniteds skyttedrottning var absolut inte vågad, Terland värvades för att vara spjutspets och given nia – men målen ska ju också göras, och det gjorde hon. Närmst bakom henne i United-led ser vi Grace Clinton med nio mål, varav åtta i ligan.
Utropstecken: Grace Clinton
Svårt att argumentera för att Clinton inte är ett utropstecken. Vi visste visserligen redan att hon skulle hålla hög nivå efter förra säsongens lån hos Tottenham – men hur hon skulle passa in i Marc Skinners Manchester United var inte självklart. Skinner visade från första stund att Clinton skulle bli en bärande spelare, och 22-åringen tackade för förtroendet. Totalt nio mål imponerar, det som ändå gjorde störst intryck är hennes duellspel, kontroll med boll och förmåga att arbeta över stora ytor – en åtta med offensiv spets. Visst finns det några som kan utmana, Phallon Tullis-Joyce, Hinata Miyazawa och Celin Bizet bland andra – men nog kan Clinton ändå inte sägas vara fel här.
Överraskning: Simi Awujo
Om de ovanstående punkterna gett poäng blir det miss här. Awujo hade en period under hösten där hon med inhopp och några starter visade att det finns potential för något stort – men under våren gick hon skadad en del och fick sedan mestadels hålla till på bänken. Ett potentiellt utropstecken till nästa säsong. Överraskningar för mig var istället Celin Bizet och Hinata Miyazawa. Bizet som värvades från Tottenham gav både bredd och spets på kanten samtidigt som hon förtjänstfullt vikarierade som högerback några gånger – hon gav mycket mer än jag trott. Miyazawa gjorde sin andra säsong i United och visade nu verkligen vad hon kan bidra med. Frågetecken kring var hon skulle passa in fanns, men en bit in i säsongen blev det uppenbart att United spelade klart mycket bättre med henne på centralt mittfält än utan henne – att hon var bra visste vi, men att hon skulle visa sig bli så här bärande såg jag inte framför mig.
Värvning: Elisabeth Terland
Ett gäng nya namn tillkom under sommaren, ska vi koka ner det till några kandidater kan vi landa i Elisabeth Terland, Celin Bizet och Dominique Janssen. Anna Sandberg och Simi Awujo spelade för lite, och även om Melvine Malard imponerade från och till hade hon redan varit på lån hos United förra säsongen och tog inte en ordinarie plats denna säsong. Janssen fick överraskande en ankarplats på mittfältet – hon skulle ju ge styrka i försvarslinjen. Nederländskan gjorde en gedigen säsong och bidrog inte minst med stabilitet och erfarenhet. Till sist och slut står det ändå mellan Terland och Bizet, de två norskorna som hittade så fint samspel. Förväntningarna var högre på Terland, som också producerade – Bizet spelade en klart större roll än förväntat. Kan vi säga att det blir oavgjort mellan dessa två.
Då har vi betat oss igenom hur säsongen utspelats, i den andra och sista delen av säsongsavslutningen riktas fokus mot spelarna – vilka har varit bäst. Och så tar vi en titt mot nästa säsong. Del 2 hittar ni här!
Var det en godkänd säsong för Manchester United, vilka förväntningar hade du inför säsongen? Dela med dig av tankar i kommentarsfältet!
Risken är så klart att en titel sminkar över och att man tror att vi inte behöver göra så mycket, vi är tillräckligt bra. Men så blev det inte, startspelarna – och stjärnspelarna – Mary Earps och Katie Zelem lämnade klubben när deras respektive kontrakt löpte ut. Samma sak gällde Lucía García, Irene Guerrero och Gemma Evans. United stod helt enkelt inför en form av nybygge. Dominique Janssen, Anna Sandberg, Elisabeth Terland, Celin Bizet och Simi Awujo värvades in samtidigt som lånet av Melvine Malard gjordes till en permanent övergång.
Förändringar i truppen som skapade ny dynamik, Maya Le Tissier tog över kaptensbindeln från Katie Zelem – allt som allt innebar förändringarna att United gick på ett yngre spår, ett spår för att bygga över tid och ta steg för steg tillbaka mot toppen.
Återblick säsongen 2024/2025
Efter förra säsongens misslyckande i ligaspelet var en bra start av största vikt. Att premiären spelades på Old Trafford bidrog så klart till förväntningar om att detta till viss del nya lag skulle komma ut med full fart och kraft. Visst blev det en både lyckad och spännande premiär, Grace Clinton fick direkt visa sina kvaliteter när hon nickade in ett av de tre målen som avfärdade West Ham. Marc Skinner valde en ny och intressant uppställning som erbjöd rörlighet och dynamik – något nytt helt enkelt. Att Phallon Tullis-Joyce också höll nollan var en första indikation på hennes och lagets defensiva styrka, en styrka som hela tiden fanns att luta sig mot.
De inledande tre poängen följdes upp med ytterligare två treor, Tullis-Joyce fortsatte hålla nollan och tilltänkta spetsspelare som Grace Clinton och Elisabeth Terland producerade framåt. Trots att tre kryss och en seger följde därefter och säsongen inletts med sju raka utan förlust spreds en oro i supporterled och vindarna blåste upp till storm kring Marc Skinner. Spelet som lovade något stort första omgången försvann mer och mer och den aktiva och aggressiva pressen blev passiv. Dominique Janssen hittade inte helt rätt på centralt mittfält, kreativiteten på offensivt mittfält klickade inte och Elisabeth Terland blev ensam längst fram.
När vintern stod för dörren åkte United till London och förlorade mot Chelsea, men samlade mod och körde över Liverpool på hemmaplan med 4-0. Hinata Miyazawa hade kommit in och fått större förtroende, något som frigjorde utrymme och löste upp knutar som såg ut att vara allt för intrasslade. När sedan Crystal Palace avfärdades med uddamålet avslutades den första halvan av ligasäsongen ändå på ett positivt vis och United hade häng på toppen. Den stora grejen var ändå att United kanske fått med sig mer än vad prestationerna borgat för.
Parallellt med ligaspelet besegrades Liverpool, Everton och Newcastle ganska bekvämt i ligacupen, resultat som tog United vidare från gruppspelet till utslagsmatcherna efter nyår.
Ella Toone genomgick en tuff period under hösten, hennes pappa gick bort och sedan åkte hon på en skada – en skada som kanske trots allt var lite av en blessing in disguice, en möjlighet att andas. När hon i januari var tillbaka gjorde hon först ett av målen i storsegern mot West Brom i FA-cupen innan hon totalt dominerade händelseförloppet på Etihad mot Manchester City i ligaspelet. United gjorde sin dittills bästa – kanske hela säsongens bästa – insats när man pressade sönder City och var sylvassa i avgörande situationer. Trots att City reducerade både en och två gånger innan paus kunde Ella Toone punktera matchen när hon fullbordade sitt hattrick och prickade in 4-2 i upptakten av andra halvlek.
Receptet för att slå City fanns, men varken energinivåer eller taktiska dispositioner lyckades när det var dags för Manchester-derby i ligacupen några dagar senare. Ett till viss del roterat United torskade med 2-1.
Januarifönstret gav inga förstärkningar i truppen, snarare tunnades bredden ut när Hayley Ladd lämnade permanent och både Emma Watson och Geyse lånades ut. Lottningen i FA-cupen var ändå gynnsam vilket gjorde att starkast möjliga elva kunde mönstras i ligan. En stark hemmaform och sex raka segrar gjorde att drömmen om en tredje raka FA-cupfinal levde, samtidigt som man tog ett fast grepp om topp tre och en plats till Champions League – hoppet om en titelutmaning fanns men Chelsea är än så länge onåbara.
I mitten av mars dog definitivt drömmen om en WSL-titel när United åkte till Anfield och stod för ett riktigt bottennapp. Hinata Miyazawa satt på bänken, anfallsspelet var på tok för långsamt och försvarsspelet för givmilt. Förlusten följdes upp med 4-0 mot Aston Villa och 2-0 mot Everton när de norska nyförvärven Elisabeth Terland och Celin Bizet tog taktpinnen. Av bara farten åkte man sedan till andra sidan staden och besegrade City med 2-0 efter en otroligt stabil insats där Tullis-Joyce också gjorde några superräddningar – en tredje raka FA-cupfinal bokades in.
Nu skulle några poäng till in på kontot under de fyra sista ligamatcherna för att säkra en Champions League-plats, men det började tufft. Mållöst mot West Ham var ett snedsteg, och även om man sett över 90 minuter var det bättre laget mot Chelsea var spetsen i respektive straffområde utslagsgivande när London-laget återigen vann med uddamålet mot United. Säsongens fjärde Manchester-derby, denna gång på Old Trafford, skulle visa sig bli helt avgörande. För att slippa vinstkrav borta mot Arsenal krävdes en poäng – en poäng United bärgade efter både underläge och utvisning.
Tredjeplatsen säkrad, andraplatsen fanns på bordet. Men 4-3-förlusten borta mot Arsenal i ligaavslutningen gjorde att båda lagen befäste sina positioner. Fokus skulle istället riktas mot FA-cupfinal på Wembley mot Chelsea. Historien upprepade sig, United föll och stod än en gång där som härskare av engelsk damfotboll – ändå är det inte mycket som kan stå upp mot en final på Wembley.
Fem raka matcher utan seger avslutade säsongen, men lite gåsaboll i Portugal gör ändå att spelarna går in till sommaren med leenden på läpparna. Sjumanna-turneringen World Sevens Football gav finalförlust mot Bayern och ungefär en miljon dollar in på kontot – tack för det.
Mina tankar
För två säsonger sedan var det titelstrid i ligan ända in till sista omgången, förra säsongen blev det seger i FA-cupen och klubbens första stora titel. Denna säsong var det varken titelstrid i ligan eller någon cuptitel, så hur utvärderar man och vad känner man?
Ungefär så här, kanske; inte lika bra som för två säsonger sedan men ändå klart steg i rätt riktning.
För tredje säsongen i rad spelade United final i FA-cupen på Wembley. Att ta sig så långt är utan tvekan imponerande – vill man se glaset som halvtomt kan alltid lottning och så vidare bollas upp. Lite tur i lottning och det går snabbt till en semifinal, någon studs hit eller dit och det är final. Likväl ska matcher vinnas och att ta sig hela vägen till final tre säsonger i rad visar en styrka. Förra säsongen körde United över Tottenham i finalen, denna säsong – precis som för två år sedan – blev Chelsea övermäktiga.
Den verkliga utvärderingen sker i ligaspelet, prestationer och resultat där. Ett lysande exempel är så klart Manchester Uniteds herrar, visst hade en finalseger mot Tottenham i Europa League gett en annan känsla inför nästa säsong – men nog hade ingen summerat säsongen som lyckad. En haverikommission behöver arbeta på högvarv och övertidstimmar kommer stämplas, alldeles oavsett resultatet i Bilbao.
Ingen haverikommission ska tillsättas för Uniteds damlag, det behovet finns inte. Likväl står både klubben och Marc Skinner inför en intensiv sommar där lösningar behöver hittas och vägar framåt ska stakas ut.
En ombyggnation genomfördes inför säsongen, därav fick vi också vara beredda på att röra kan uppstå. Truppen föryngrades, en del bärande spelare byttes ut. Tittar vi till några statistiska kolumner – och jämför med de två föregående säsongerna – ser vi tydliga mönster.
| Women's Super League | Poäng | Ligaplacering | Vinster | Kryss | Förluster | Poäng mot topp fem |
| 22/23 | 56 | 2 | 18 | 2 | 2 | 16 |
| 23/24 | 35 | 5 | 10 | 5 | 7 | 1 |
| 24/25 | 44 | 3 | 13 | 5 | 4 | 9 |
Grönt är så klart bäst, gult i mitten och rött det sämsta. Både färgerna och siffrorna indikerar att detta var ett resultatmässigt steg framåt, i takt med ökad konkurrens var det nog inte rimligt att tro på mycket större kliv än de som faktiskt togs.
Fler segrar och färre förluster innebar helt naturligt en högre poängskörd och då också en bättre ligaplacering. Målet inför säsongen var att komma topp tre, att få en kvalplats till nästa säsongs Champions League. För att locka spelare till klubben – både nyförvärv och få spelare att vilja stanna – är detta ett otroligt viktigt steg att ta.
Att kunna utmana Chelsea hela vägen sett till trupp och ekonomiska förutsättningar kräver faktiskt något alldeles extra, för alla lag. Men att blanda sig i kampen med Arsenal och Manchester City ska United kunna göra, vilket man nu också gjort. Jag kan då inte säga annat än att säsongen är klart godkänd.
Under en säsong är det viktigt att så att säga beta av de sämre lagen, att plocka treor i de matcher där treor ska plockas. Poängtapp i sådana matcher gör att du direkt hamnar på efterkälken och tvingar dig själv till segrar i de flesta stormatcherna.
United har gjort det helt okej mot de mindre lagen, ska man nå hela vägen fram krävs större utdelning mot de övriga toppkonkurrenterna. Totalt går det att spela hem 24 poäng mot de övriga lagen som slutar topp fem i ligan – denna säsong tog United nio i dessa matcher, jämför med förra säsongens enda ynka poäng. Då ska sägas att fyra av nio kom mot femteplacerade Brighton, alltså bara fem poäng på sex matcher mot Chelsea, Arsenal och Manchester City. Mot Chelsea blev det noll, mot Arsenal en enda och mot City blev det fyra.
Efter 2-0-segern mot Manchester City i FA-cupsemin var Skinner lite kaxig och pratade om att motbevisa de som skriver ned och kritiserar United, därefter avslutades säsongen med tre förluster och två kryss när Chelsea stod för motståndet två gånger, Arsenal, Manchester City och West Ham en gång var. Resultat som gjorde att andraplatsen i ligan tappades och finalen i FA-cupen förlorades – Skinner och United har alltså inte lyckats dra längsta strået i särskilt många matcher mot de direkta toppkonkurrenterna. Ska man vara lite kaxig får man också se till att vinna lite mer mot de bästa.
Vad de få poängen beror på? Säkerligen en kombination av flera aspekter, men sättet att ta sig an toppmatcherna rent taktiskt spelar så klart in – likaså både spetsen och bredden i truppen. Även om United släppte in näst färst mål i ligaspelet och därigenom kan finna en trygghet krävs det offensiv spets och offensiva alternativ när de bästa står på motsatt planhalva.
United gjorde 41 mål i WSL, medan Chelsea satte 56 och Arsenal 60. Ett extra mål när man redan leder med tre spelar kanske inte så stor roll, men att sätta dit den där chansen när du möter exempelvis Chelsea betyder allt – United blev nollade mot ligamästarna trots tre försök.
Offensiv spets finns i truppen, tänk spelare som Elisabeth Terland, Ella Toone och Grace Clinton. Problemet är att man är i en beroendeposition där dessa spelare behöver prestera på topp varenda match, samtidigt som andra spelare mer eller mindre behöver överprestera. Möjligheter till rotation är också begränsade, laget blir sällan starkare vid rotation utan gynnas i större utsträckning av kontinuitet.
På grund av bristande bredd blir en skada på Jayde Riviere förödande, likaså en formsvacka på Ella Toone eller brist på vila för Celin Bizet. Ändå valde United att låna ut både Emma Watson och Geyse och sälja Hayley Ladd under säsongen – i ett slag var bredden ännu tunnare. Chelsea som alltid går långt i alla turneringar kan mönstra en andraelva som utan bekymmer skulle placera sig högt upp i en ligatabell, men även Arsenal kan uppvisa en vassare spets i bredden. Utan Europa-matcher har Skinner inte heller behövt rotera särskilt mycket, vilket gjort att när rotation ändå varit nödvändig har inte matchtempo funnits.
Vad som är hönan och ägget här är svårt att säga, bristen på rotation på grund av viljan till kontinuitet eller för svaga breddspelare för att vilja rotera. Någonstans ligger det nog mitt emellan, men när man till slut når en tredjeplats och ny FA-cupfinal är det svårt att gå allt för hårt åt valen. Sett till historik, truppstyrka och varifrån man kom är en tredjeplats ett rimligt slutresultat – även om man så klart önskat mer.
Allt som allt, en godkänd säsong som gick åt helt rätt håll och skapar en plattform att bygga på. Vilka steg som nu tas återstår att se, det viktigaste är att ingen latsida läggs till utan att aggressivitet visas och att bågen spänns.
Årets match: Manchester United 2 – 2 Manchester City (2025.05.04)
Givetvis skulle jag här vilja skriva om FA-cupfinalen på Wembley mot Chelsea, jag var på plats och det var en fantastisk upplevelse. Dessvärre blev det förlust, jag riktar om kikaren åt annat håll. Derbysegern mot Manchester City på bortaplan som skickade United till ovan nämnd final bankar på dörren och vill nämnas, precis som 4-2-segern i bortaderbyt mot City i ligan – valet faller ändå på ett tredje Manchester-derby.
Vilken match gjorde mig mest känslomässigt engagerad? Jo, 2-2-matchen på Old Trafford mot Manchester City i ligan i början av maj. Efter att ha haft ett klart poängmässigt övertag på City för att nå den sista och så eftertraktade kvalplatsen till Champions League hade avståndet krympt. Nu var det bara fyra poäng som skiljde lagen åt, vid bortaseger skulle United tvingas åka till Emirates och vinna mot Arsenal i sista omgången – den där kniven vill man inte ha mot strupen. Om minst en poäng bärgades i detta derby skulle istället tredjeplatsen säkras och på samma gång skicka City bort från Europa-spel.
Det såg ut att bli en tung eftermiddag, först gick Jayde Riviere sönder och därefter gav Laia Alexandri och Rebecca Knaak gästerna en tvåmålsledning. Just innan paus reducerade Grace Clinton och gav United ett visst hopp inför andra halvan. Inhoppande Melvine Malard rullade in kvitteringen efter några få minuter på plan – men runt hörnet lurar olycka. Aoife Mannion – som ersatt Riviere – drog på sig sitt andra gula kort, nu handlade det om att försvara sista 25.
Hjärtat satt i halsgropen och pulsen steg, men United-spelarna försvarade och sprang som för sina liv. När slutvisslan så till slut ljöd var det inget annat än glädje. Säsongsmålet om att nå Champions League var uppnått, att dessutom säkra det mot stadsrivalen och på samma gång göra deras säsong till ett misslyckande skadar så klart inte.
Rättning av tips inför säsongen
När säsongen skulle inledas gav jag mig på ett försök att förutspå vissa saker, gör man det får man också ta det i mål och utvärdera. Förra säsongen blev förutsägelserna mestadels bom, frågan är om det blev mer korrekt denna gång.
Ligaplacering: trea
Efter förra säsongens – faktiskt – bedrövliga femteplats och sommarens ombyggnation i truppen fanns tillförsikt. Chelsea är svåra att rå på, men nog skulle United kunna peta bort Arsenal eller Manchester City från en Europa-plats. Så blev det också, United landade på tredjeplatsen i WSL – trots att det en bit in på våren såg ut att kunna bli ännu bättre. Att sluta trea är klart godkänt, och siffrorna är tydliga: rätt till mig.
Skyttedrottning: Elisabeth Terland
Tio ligamål, tolv i alla tävlingar, gör att Elisabeth Terland blir intern skyttedrottning. Siffrorna ger norskan en delad andraplats i WSL:s skytteliga – bara slagen av Alessia Russo och Khadija Shaw med sina respektive tolv mål (den sistnämnda gjorde visserligen sina på endast 14 matcher, en skadefri jamaicanska hade gjort minst en handfull till). Gissningen på Uniteds skyttedrottning var absolut inte vågad, Terland värvades för att vara spjutspets och given nia – men målen ska ju också göras, och det gjorde hon. Närmst bakom henne i United-led ser vi Grace Clinton med nio mål, varav åtta i ligan.
Utropstecken: Grace Clinton
Svårt att argumentera för att Clinton inte är ett utropstecken. Vi visste visserligen redan att hon skulle hålla hög nivå efter förra säsongens lån hos Tottenham – men hur hon skulle passa in i Marc Skinners Manchester United var inte självklart. Skinner visade från första stund att Clinton skulle bli en bärande spelare, och 22-åringen tackade för förtroendet. Totalt nio mål imponerar, det som ändå gjorde störst intryck är hennes duellspel, kontroll med boll och förmåga att arbeta över stora ytor – en åtta med offensiv spets. Visst finns det några som kan utmana, Phallon Tullis-Joyce, Hinata Miyazawa och Celin Bizet bland andra – men nog kan Clinton ändå inte sägas vara fel här.
Överraskning: Simi Awujo
Om de ovanstående punkterna gett poäng blir det miss här. Awujo hade en period under hösten där hon med inhopp och några starter visade att det finns potential för något stort – men under våren gick hon skadad en del och fick sedan mestadels hålla till på bänken. Ett potentiellt utropstecken till nästa säsong. Överraskningar för mig var istället Celin Bizet och Hinata Miyazawa. Bizet som värvades från Tottenham gav både bredd och spets på kanten samtidigt som hon förtjänstfullt vikarierade som högerback några gånger – hon gav mycket mer än jag trott. Miyazawa gjorde sin andra säsong i United och visade nu verkligen vad hon kan bidra med. Frågetecken kring var hon skulle passa in fanns, men en bit in i säsongen blev det uppenbart att United spelade klart mycket bättre med henne på centralt mittfält än utan henne – att hon var bra visste vi, men att hon skulle visa sig bli så här bärande såg jag inte framför mig.
Värvning: Elisabeth Terland
Ett gäng nya namn tillkom under sommaren, ska vi koka ner det till några kandidater kan vi landa i Elisabeth Terland, Celin Bizet och Dominique Janssen. Anna Sandberg och Simi Awujo spelade för lite, och även om Melvine Malard imponerade från och till hade hon redan varit på lån hos United förra säsongen och tog inte en ordinarie plats denna säsong. Janssen fick överraskande en ankarplats på mittfältet – hon skulle ju ge styrka i försvarslinjen. Nederländskan gjorde en gedigen säsong och bidrog inte minst med stabilitet och erfarenhet. Till sist och slut står det ändå mellan Terland och Bizet, de två norskorna som hittade så fint samspel. Förväntningarna var högre på Terland, som också producerade – Bizet spelade en klart större roll än förväntat. Kan vi säga att det blir oavgjort mellan dessa två.
Då har vi betat oss igenom hur säsongen utspelats, i den andra och sista delen av säsongsavslutningen riktas fokus mot spelarna – vilka har varit bäst. Och så tar vi en titt mot nästa säsong. Del 2 hittar ni här!
Var det en godkänd säsong för Manchester United, vilka förväntningar hade du inför säsongen? Dela med dig av tankar i kommentarsfältet!
