Ledning redan efter 6 minuter
Det började så bra. Mittfältaren Bradley Ibrahim, som återkom efter avstängning, hittade en perfekt djupledsboll och Lorent Tolaj var snabbare än gästernas mittback Ryan Johnson och kom fri med målvakten. Man bara vet att Tolaj kommer att göra mål i de lägen.
Bra, tänkte man då, här har vi inte bara en tidig ledning utan också en framgångsrecept. Massa mer djupledsbollar, tack.
Av någon anledning satsade Argyle sedan mest på höga inlägg och långa inkast in i Wimbledons straffområde. Där stod oftast kolossen Johnson och nickade bort precis allting.
Wimbledon vände och vann
Försvarsspelet har sett mycket stabilare ut på sistone men man föll i gamla synder här och gav Wimbledon två chanser att vända matchen, som de tacksamt tog emot.
Precis innan halvtid nickade återvändande kaptenen Joe Edwards rakt till en motståndare i farligt läge och stod sedan av sin man som fick en gratischans att slänga in ett inlägg. Där var stora forwarden Omar Bugiel alldeles för stark för danska mittbacken Mathias Ross och kunde enkelt nicka in kvitteringen. Edwards är i laget mycket för sitt ledarskap men var mycket dämpad i denna match, han kanske kände ett ansvar efter sitt agerande där.
Segermålet några minuter in i andra halvleken var om möjligt ännu värre. Målvakten Conor Hazard rullade ut en boll till Ibrahim som var lite mer pressad än man hade önskat. Han lät dock bollen rulla under sin fot, Wimbledon fick ett nytt gratis inlägg och där var Marcus Browne sopren framför mål.
Wimbledon nöjde sig med att backa hem sedan och var svåra att bryta ner. Det borde dock ha varit kvitterat, inbytte Jamie Paterson hittade en lysande lobbad passning i djupled som Tolaj slog på volley, och Wimbledonmålvakten Nathan Bishop producerade en instinktiv benparad. Det var en bra räddning men det var en miss också att ge honom chansen.
Mot slutet blev Argyle desparata och var nära att ge bort 1-3 efter en snabb kontring, men Hackford sköt utanför från sitt friläge.
Nedflyttningskamp på riktigt?
För Wimbledon är detta nu 6 segrar från 7 matcher och bäst form i serien, trots en av seriens lägsta budgetar. Det är inte så att de spelade ut Argyle eller visade upp en vacker anfallsfotboll men de visar lite vad som behövs för framgång i League One. De är stora, starka och välorganiserade och de håller en jämn och bra nivå. De tar få risker och är de lite trängda har de inget emot att ta ett gult kort för laget. Argyle för sin del var lite för snälla ibland och tvekade lite för mycket i duellerna.
Argyle är nu på 20:e plats, strax ovanför nedflyttningsstrecket. Efter en usel säsonginledning trodde man att laget hade börjat komma igång, men denna match var en stor besvikelse och man undrar om säsongen kommer att fortsätta där vi är nu med en kamp att undvika nedflyttning för andra säsongen i rad.
Man har nu bara tagit en poäng från de senaste tre hemmamatcherna och verkar ha förtvivlat svårt för stora starka motståndare som spelar hårt och med fembackslinje. Tyvärr beskriver detta minst halva serien i League One.
Man har i alla fall en stund att klura ut hur man ska fixa hemmaformen, eftersom det nu kommer en osannolik svit på fem bortamatcher i rad (tre i ligan, två i cuperna). Med början i säsongens allra viktigaste match - Devonderbyt mot lokalrivalen Exeter på torsdag.
