När Luciano Spalletti tillsattes som ny förbundskapten för det italienska landslaget var det många som väntade med anspänning över vad Toscanasonen skulle kunna åstadkomma. Den då 65 år unge eller gamle Spalletti befann sig nu uppe på den absoluta höjden av sin karriär efter att ha lekt hem sin första scudetto med Napoli. Det fanns en del skeptiker dock som pekade på det faktumet att Italien på pappret saknade en del av de spelartyper som krävs för det patenterade Spalletti-systemet som Luciano är känd för. Jag försvarade Spallettis chanser genom att påpeka att Spalletti inte behöver köra det där typiska 4-3-3 systemet med tekniskt bollinnehav och kontroll som han associeras med utan kan även damma av en version av hans mer direkta 3-4-3 system från hans Udinese-dagar. På den tiden stod Spalletti rent ideologiskt närmare än sådan som Gasperini än vad han gör idag. Den sortens system hade passat Italien bättre på pappret då fysiken på mittfältet fanns samt wingbacksen som krävs. Detta hade även inneburit att Orsolini förmodligen hade varit en startspelare vilket jag personligen hade gillat. Men detta skedde aldrig. Den uppenbara lösningen fanns aldrig i Spallettis huvud.
Min teori till varför det blev såhär är att Spalletti helt enkelt ville för mycket när han satt som förbundskapten. Han ville desperat bli den som tog död på Italiens moderna problem och mästerskapsförbannelse. Han ville att hans Gli Azzuri verkligen skulle kännas som hans Gli Azzuri. För nu i Juventus har Spalletti bevisat att denna lösning alltid fanns där. För i Juventus har omständigheterna mer eller mindre varit exakt detsamma som de var för Spalletti i Gli Azzuri. Pressen på snabba resultat och att Spalletti ska agera räddaren i nöden samt bristen på särskilda nyckeltyper för att kunna spela den fotbollen just han är känd för. Men nu har Spalletti valt de uppenbara lösningarna. En modifierad version av hans 3-4-3 från hans Udinese-dagar har dammats av. Juventus har inte imponerat med flytande bollinnehav men snarare med sin fartfyllda direkthet i anfallen och sin potens som blivit allt mer dödlig ju längre Spalletti suttit på posten. Det där behovet som jag skrev om tidigare gällande en Spalletti-kodad spelfördelare på mitten är inte längre lika stort, Spalletti har jobbat runt detta. Och min förklaring till detta är att Spalletti nu i Juventus inte bekymrar sig som sitt arv till fotbollen, inte lika desperat vill lyckas på sitt sätt som med det italienska landslaget och därav villig att göra det tråkiga men uppenbara för att uppnå resultat. Och detta har fått maximal positiv effekt för Juventus.
Mot Parma blev det en liknande kross som vi sett tidigare sedan Spalletti tillsattes. Matchen var över knappt innan den hade börjat. Conceição borde ha nätat två gånger om redan i de inledande fem minuterna av matchen men Corvi och ribban stoppade portugisen. Med en kvart spelad klev den mest underskattade världsklassmittbacken och Juventus brasilianska lagkapten Bremer fram och nickade med pondus in 1-0.
Juventus stod för sina luriga och välkoordinerade löpningar man alltid förväntar sig av ett Spalletti-lag som gjorde det otroligt jobbigt för ett Parma-försvar som verkligen saknade sin argentinska försvarschef Valenti för dagen. Parma hade väldigt svårt att lyckas med vad Pisacanes Cagliari hade lyckats med några omgångar tidigare. De kunde inte fånga upp Juventus löpningar och låsa deras spel. Resultatet blev då att Juventus till synes lekte med sin fotboll. Med tio minuter kvar via ett rappt och lekfullt anfall utökade Juventus ledningen efter mål av Weston McKennie. Amerikanen som sakteliga går mot den klassiska resan från hackkyckling till kulthjälte.
Andra halvleken var den första lik. Med undantaget att Parma lyckades få till ett fint anfall med. Ondrejka spelar fram Circati på kanten som står för ett fint inspel som dessvärre inte når någon lagkamrat utan Cambiaso istället. Men så råkar Cambiasos muskelminne aktivera sig och tyvärr för honom betyder detta att han läckert klackar in bollen i eget mål. Men detta självmål hade inte några konsekvenser överhuvudtaget, detta var en trivsam och enkel match för Juventus. Blott några minuter senare brottar Juventus lagkapten Bremer in bollen i mål och utökar ledningen och officiellt får man säga dödar matchen. Det blir ytterligare ett mål för Juventus men det var mest för sakens skull och inte något som var nödvändigt, Juventus hade redan vunnit matchen klart och glädjeresan med Spalletti fortsätter för Juventus som numera inte ser ut att behöva oroa sig för att missa topp 4 men många matcher återstår såklart.
Det finns något tragikomiskt över Maurizio Sarri. En man som besitter en närmast oändlig källa av fotbollskunskap och kompetens som borde tagit honom till den absoluta toppen men en förbannelse ligger över honom som ser till att han alltid är på rätt plats vid fel tid. I Napoli skapade han den mest sevärda fotbollen jag någonsin sett under min tid som fotbollsåskådare. Napoli var som en perfekt koordinerad orkester och symfonierna de bjöd gav gåshud för publiken. Och med den sköna fotbollen mäktade Sarri med imponerade 91 poäng, en poängskörd som hade lett till scudetton alla andra säsonger förutom just den säsongen då Allegris Juventus tog några pinnar fler. Sedan hamnade han i Chelsea där han med en motsträvig klubbledning mäktade med seger i Europa League kombinerat med en ligaplacering bland topp tre. En mycket mer imponerande första säsong i England än vad världens mest hyllade tränare Pep Guardiola till exempel mäktade med under sin första säsong på de brittiska öarna. Men av någon anledning jagade den arga pöbeln ut Sarri med facklor och glåpord. Och i säsongerna som följde så blev Chelseas resultat klart sämre. Senare hamnar han i Juventus där han vann ligan men fick sparken för att resultaten i Champions League bedömdes vara för dåliga. Efter att Sarri lämnade har Juventus aldrig vunnit ligan igen. Sarri har aldrig varit del av problemen i någon klubb han jobbat i utan snarare varit kraften som minimerat konsekvenserna av de verkliga problemen.
När jag ser Sarri i intervjuer är det svårt att inte tänka på Robert Gustavssons klassiska imitation av Tony Richardsson i idrottsgalan. Bitterheten att hela tiden målas upp som syndabocken i var och varannan klubb när han i själva fallet varit hjälten som räddat klubbarna från ett pinsamt förfall gör sig påtalande. Gudarna har gett Sarri förbannelsen att aldrig få den tacksamheten han förtjänar. Han är såklart inte bitter tänker han sarkastiskt.
Att Sarri för de kloka gjort sig till känna som en mästare på otacksamma jobb förklarar varför Lazio återanställde honom i somras. Och det säger en hel del om hur härdad Sarri är på den här fronten att han inte klagat mer över hur Lazios klubbledning ljög eller låt oss säga undanhöll den verkliga sanningen om klubbens prekära ekonomiska situation för att han skulle tacka ja till jobbet. Man förstår också i efterhand varför Lazio bytte ut Baroni mot Sarri. Det kändes osmakligt där och då där Baroni stått för en helt okej första säsong och förtjänade att få fortsätta. Men hade man gjort det hade Lazio riskerat att hamna på nedre halvan. Men med Sarri minimeras fallet, som sämst ser det ut att bli en placering i övre mittenträsket, det vill säga det Baroni åstadkom ifjol. Nu i januari har Lazio tvingats sålt några av sina högst värderade spelare med i Guendouzi och Castellanos. Men gissningsvis kommer Sarri i vanlig ordning jobba runt detta och minimera konsekvenserna. Konsekvensminimering är vad han är bäst på trots allt.
Matchen mot Genoa såg under den första halvleken ut att kunna bli ett typiskt taktiskt sömnpiller mellan två mittengäng där prioriteringen främst låg på att inte förlora. Sedan kom den andra halvleken som helt tog död på denna matchens chans att agera botemedel mot insomni. Isaksen tar sig in i boxen men sedan fastnar danskens inspel på ett uträckt Genoa-arm och domaren via VAR-check väljer att peka på straffpunkten. Lazio formidabla veteran Pedro visar inga tecken på nerver utan placerar in en tvärsäker straff. Tio minuter senare får vi nästan en exakt repris när Isaksen tar sig in i mer eller mindre exakt samma yta i Genoas straffområde. Dansken vänder upp denna gång och väntar in en framrusande Kenneth Taylor som får bollen serverad av dansken. Holländaren som nyligen tillkommit från Ajax i januari gör inga misstag utan placerar med precision in 2-0, hans första mål för sin nya klubb.
Men som fallet ofta varit gällande Genoa sedan Daniele De Rossis intåg så var matchen långt från över. Blott några minuter efter Lazios utökning drar Malinovskyi iväg en raket på halvvolley utanför straffområdet som tar direkt på en Lazio försvarares hand. Känner man ukrainaren rätt hade den där raketen förmodligen hamnat rakt i krysset bakom Provedel. Domaren och VAR-teamet kände samma sak och återigen pekas det på straffpunkten. Malinovskyi tar hand om straffen och trycker med kraft och precision in bollen bakom en chanslös Provedel. Knappa tio minuter senare var Malinovskyi fortsatt så målsugen att han var otroligt nära att skruva in en hörna. Ukrainarens tillslag, i synnerhet på död boll som man säger är av högsta klass och ärligt talat undrar jag om han inte till och med är bäst i världen på den punkten. Provedel står för en högklass räddning när han lyckas stoppa ukrainarens hörna från att leta sig rakt in i nätet men returen hamnar precis vid Vitinha som inte gör några misstag och plötsligt har Lazios farliga 2-0 ledning blivit 2-2 och likaläge. Sömnpillret från första halvlek har nu förvandlats till ett drama med maximal anspänning. Vad som helst skulle kunna hända var känslan.
Tack vare alla VAR-checkar blev det många tilläggsminuter och i den 95:e minuten lyfter Cancellieri in bollen mot boxen där Lazios nya serb Petar Ratkov når högst men nicken blockas av Genoas mittback Ostigard. Dessvärre för Genoa upptäcker VAR-teamet återigen att bollen delvis blockas av en utsträckt arm och en tredje straffspark tilldöms.
Den eviga talangen Danilo Cataldi som numera är en inbiten veteran och ledarfigur bland laziali kliver fram för att ta hand om straffsparken. Den 24-åriga 31-åringen gör precis som Pedro och Malinovskyi tidigare inga misstag utan med perfekt precision och kraft placerar han in bollen intill stolproten utom räckhåll för Bijlow mellan stolparna. Detta var verkligen en match att studera om man vill fördjupa sig inom straffsparkskonsten. Tre mer eller mindre perfekt slagna straffar från tre olika spelare. Tre viktiga poäng för Lazio i en rolig och svängig match, viktiga på så vis för att stå emot den negativa psykologin som tillkommit tack vare klubbens ekonomiskt motiga situation som lett till rejäla protester mot klubbens ägare Claudio Lotito. Även om det är en rejäl uppförsbacke för Sarri och Lazio med en del poäng att ta igen för att ha chansen att norpa en Europaplats så är åtminstone inte jag villig att räkna bort dem. Sarri är en fantastisk tränare oavsett vad hans belackare påstår. Och den här matchen visade att det finns en hel del kampanda i detta gäng trots allt. // Martin Eliasson
Lazio - Genoa 3-2
Pisa - Sassuolo 1-3
Napoli - Fiorentina 2-1
Cagliari - Hellas Verona 4-0
Torino - Lecce 1-0
Como - Atalanta 0-0
Cremonese - Inter 0-2
Parma - Juventus 1-4
Udinese - Roma 1-0
Bologna - Milan 0-3
Tabell:
