Viola fann det som saknats under stora delar av säsongen. Inte bara tre poäng utan kontroll, effektivitet och en tydlig identitet i hur matchen spelades. Segern med 4–1 borta mot Cremonese var inte bara viktig, den var nödvändig.
Matchen började annars i ett bekant mönster. Fiorentina såg sårbara ut i inledningen och tvingades direkt förlita sig på David De Gea som stod för en viktig räddning efter bara några minuter. Det var ett läge som tidigare under säsongen ofta lett till osäkerhet och tappad struktur. Den här gången var reaktionen annorlunda.
Gradvis tog Viola kontroll över matchbilden. Tempot i passningsspelet ökade och rörelsen utan boll, något som länge saknats, började synas. Det var fortfarande inte en dominans men det fanns en tydligare tanke i anfallsspelet. När ledningsmålet väl kom var det ett resultat av just det. Parisi isolerades i en mot en situation, tog sig förbi sin försvarare och avslutade. En styrning hjälpte bollen i mål men det förändrar inte helheten. Det var ett mål som kom ur initiativ.
Det som följde var kanske det mest anmärkningsvärda. Fiorentina föll inte tillbaka. Istället fortsatte laget att spela med disciplin och kontroll. Cremonese tvingades bort från sina styrkor, särskilt det direkta spelet in i boxen, och Viola började hitta kombinationer offensivt. Det andra målet var ett tydligt exempel. Gosens hittade Piccoli i djupled och avslutet var både kyligt och självsäkert. Ett anfallsspel som tidigare känts stressat såg plötsligt kontrollerat ut.
Den där känslan av oro inför en kollaps fanns fortfarande där i paus. Den här säsongen har lärt oss att inget är säkert. Men istället för att falla ihop avgjorde Fiorentina matchen direkt efter uppehållet.
Dodôs mål var inte bara viktigt utan symboliskt. En individuell prestation där han driver bollen från egen planhalva, tar sig förbi flera spelare och avslutar med ett lugn som inte riktigt speglar situationens intensitet. Det var kvalitet men också självförtroende, något som laget har saknat.
Cremonese fick visserligen in en reducering och tryckte därefter fram fler spelare. Inläggsspelet skapade vissa problem och det fanns perioder där Fiorentina tappade lite av sin struktur, särskilt i försvarsspelet kring boxen. Det är fortfarande tydligt att laget inte är helt stabilt. Samtidigt var skillnaden den här gången att matchen aldrig riktigt gled ur händerna.
Istället svarade Viola med det som kanske var matchens bästa sekvens. Ett anfall där bollen flyttas snabbt, där flera spelare är involverade och där både Brescianini och Piccoli bidrar med kreativa lösningar innan Gudmundsson avslutar. Ett mål som inte bara dödade matchen utan också visade vad det här laget faktiskt kan vara när det fungerar.
Det är lätt att säga att detta bara var Cremonese. Ett lag i dålig form, utan självförtroende och med tydliga brister. Och det ligger något i det. Samtidigt har Fiorentina under säsongen visat att de kan göra även sådana matcher svåra för sig själva. Det gjorde de inte här.
Det som stack ut mest var energin. Presspelet, rörelsen, viljan att spela framåt. Och kanske viktigast av allt, en återvändande cynism. Förmågan att ta vara på sina chanser, att kontrollera matchbilden när det behövs och att inte bjuda in motståndaren i onödan. Det är exakt den typen av prestationer som krävs i ett bottenstridsscenario.
Segern innebär att Fiorentina skapar ett visst avstånd nedåt och kliver över strecket. Det är inte avgjort men det förändrar förutsättningarna. Samtidigt väntar ett betydligt tuffare spelschema och det här resultatet måste följas upp.
Men just nu spelar det mindre roll.
Det här var mer än tre poäng.
Det här var en påminnelse om att Fiorentina fortfarande har allt i sina egna händer.
