Fiorentina borde inte vara kvar i Serie A. Efter 14 omgångar utan en enda seger var statistiken tydlig. Inget lag hade tidigare klarat sig kvar från den positionen. Efter 15 matcher utan vinst var de ett av ligans sämsta lag. Ändå är de här.
Vinsten mot Udinese med 5-1 blev ett andrum, men aldrig en vändpunkt. Det var en kväll där allt stämde, och kanske just därför kändes den falsk. Matchen avgjordes tidigt av ett rött kort och det som såg ut som kontroll var i själva verket något annat.
Det som följde bekräftade snarare motsatsen. Redan i matchen mot Parma drogs laget tillbaka ner i verkligheten igen. Segern mot Cremonese gav visserligen poäng, men inte stabilitet. Kryssen mot Lazio och Milan såg starka ut på pappret, men berättade egentligen något annat. I båda matcherna hade Fiorentina kontroll över tempot och strukturen, men när det väl gällde i slutminuterna räckte det inte. Det var inte spelet som svek, utan skärpan.
Matchen mot Bologna kom i ett tungt och känsloladdat läge för klubben, bara dagar efter att presidenten Rocco Commisso gått bort efter en tids sjukdom.
Det var en kväll som bar på mer än bara tre poäng, och för en stund såg det ut som att laget spelade med något större än bara spelet.
Segern gav nytt hopp, men precis som så många gånger tidigare den här säsongen blev det hoppet kortvarigt.
Förlusten mot Cagliari blev ett av de tydligaste exemplen på säsongen. Fiorentina hade boll och initiativ, men utan verklig kontroll. Cagliari försvarade kompakt, väntade på misstagen och fick utdelning när de kom. Trots en reducering och ett visst tryck i andra halvlek saknades skärpan. Fiorentina kunde kontrollera delar av matchen, men inte det som faktiskt avgjorde den.
Den känslan följde med vidare och blev tydlig igen i matchen mot Napoli, där Fiorentina ännu en gång var med i matchen utan att få utdelning.
Mot Torino blev mönstret tydligt igen. Fiorentina tog ledningen, men istället för att stänga matchen valde Vanoli att backa hem. Det bjöd in motståndet. Torino tryckte ner laget, belägrade straffområdet och fick till slut utdelning. När kvitteringen väl kom kändes det nästan oundvikligt. Det var inte bara ett sent tapp. Det var hur matchen hanterades som kostade dem den.
Det var ett mönster. Ett lag som gång på gång satte sig i position att vinna matcher, men som saknade förmågan att ta sig hela vägen. Och varje gång det hände kändes det som att man redan visste hur det skulle sluta. Någonstans där började frågan växa fram. Visste det här laget ens hur man vinner matcher längre?
Det är just därför februari blev så avgörande.
Segern mot Como var inte imponerande, men den var avslöjande. Fiorentina accepterade en matchbild där de försvarade sitt resultat snarare än kontrollerade spelet. Tidigare hade det slutat i ett tapp, men nu höll det. Kanske var det inte en vändpunkt, men det var första gången det kändes som att något faktiskt kunde bli det.
Det handlade inte om att laget plötsligt blev bättre, utan om att de började förstå vad situationen krävde.
Europa speglade hela säsongen.
Bortamötet mot Jagiellonia slutade med en övertygande 3-0 seger och gav en tillfällig känsla av kontroll. Returen hemma blev motsatsen. Fiorentina tappade greppet, släppte in mål och var nära att kasta bort allt innan de till slut räddade situationen. Det var inte kontroll som tog dem vidare, utan att de höll ihop tillräckligt länge när det höll på att rasa.
Den bilden av bräcklighet försvann inte, och kort därefter blev den brutalt tydlig igen i kollapsen borta mot Udinese. 0-3 och en insats där laget knappt skapade något framåt. Allt föll samman igen. Det är det som definierar Fiorentina den här säsongen. Inte hur bra de kan vara, utan hur snabbt de kan falla isär. Frågan är inte hur hög nivån kan vara, utan hur ofta den går att hålla.
Det som har förändrats är vad som kommer efter.
Segern mot Cremonese med 4-1 var mer än tre poäng. För första gången på länge såg Fiorentina ut som ett lag med struktur. När trycket kom svarade de inte med panik, utan med kontroll. Det var inte en lösning, men ett tydligt steg framåt.
Det som började synas i ligaspelet följde också med ut i Europa.
Mot Rakow var Fiorentina inte det bättre laget över två matcher, men de var bättre när det gällde. De tog sig vidare till kvartsfinal genom att vara mer kliniska i avgörande moment.
När Inter kom till Franchi blev det ytterligare ett test. Fiorentina hamnade i underläge redan efter 40 sekunder, men reagerade direkt. Laget tog kontroll, skapade chanser och spelade med en intensitet som få lag har visat mot serieledarna. De skapade tillräckligt för att vinna matchen, men saknade skärpan i avsluten. Matchen slutade 1-1, en poäng som är stark i sammanhanget men som också lämnade känslan av att mer fanns där.
Kanske är det just där Fiorentina befinner sig nu, ett lag som är tillräckligt bra för att konkurrera men ännu inte tillräckligt kliniskt för att avgöra.
Det är här någonstans sanningen landar.
Fiorentina är inte ett bra lag. De är ett lag som har lärt sig att inte vara dåliga tillräckligt ofta. Och just nu räcker det.
Samtidigt lever säsongen i två verkligheter. I ligan handlar allt om att överleva och varje poäng väger tungt i en tabell där marginalerna är små. I Europa väntar en kvartsfinal mot Crystal Palace, en möjlighet som få hade kunnat föreställa sig när säsongen var som mörkast.
Det är den paradox som definierar Fiorentina just nu. Ett lag som slåss för sitt liv i Serie A, men samtidigt är bara fem matcher från en europeisk titel.
Målsättningen är tydlig. Säkerställ kontraktet så tidigt som möjligt och skapa utrymme för att kunna gå fullt ut i Europa.
Fiorentina kommer inte vinna något genom att vara bäst. De kommer vinna genom att vara tillräckligt bra, tillräckligt ofta, i rätt ögonblick.
Det är inte en filosofi.
Det är en överlevnadsstrategi.
De har inte räddat sin säsong. De har överlevt den, än så länge.
Och kanske är det just det som räcker.
Eller så är det precis där allt faller igen.
