Jag ska vara ärlig: när startelvan mot Bologna presenterades fanns det en oro. Rotation, förändringar, spelare som inte alltid tillhör första valet. Samtidigt vet vi att I Rossoblù, trots en ojämn säsong, är ett mittenlag som aldrig ska underskattas. Det här kändes som en klassisk match där mycket kan gå fel om fokus saknas.
Men det var just fokus som definierade Milans kväll.
Allegri roterade och fick full utdelning. 0–3 på tavlan, mål av Loftus-Cheek, Nkunku och Rabiot, och en insats som inte bara handlade om siffror utan om identitet. Det här var ett Milan som såg sammansvetsat ut. Ett Milan som litade på varandra, rörde sig som ett kollektiv och spelade med en självklarhet som ofta saknas när flera “icke-ordinarie” startar.
Varje anfall bar på ett hot. Defensivt stod Milan som en mur. En särskild eloge till de franska spelarna, som inte bara dominerade fysiskt och taktiskt, utan i praktiken höll en lektion för Bologna i fransk militärhistoria: tempo och disciplin
För trots en nästintill perfekt kväll var Allegri tydlig efter matchen: han är inte nöjd. Inte helt.
Och kanske är det just där styrkan ligger. Ett lag som vinner och ändå kräver mer av sig självt. Ett lag som inte firar för tidigt. Ett lag som, tyst och med undantag för Allegris utbrott då och då, fortsätter sin marsch framåt.
Vi fortsätter striden. Forza Milan. Merci.
