- “With work to do…”
Det är hyfsat enkelt i praktiken att hitta DNA:t till Stevie Grieves fotboll. Vinkeln om en galen fotbollsprofessor är till hög grad en tillspetsning av en AI-skrivande lokalpress. Höga ytterbackar, ett dynamiskt innermittfält och mittbackar med en förmåga att slå ut lagdelar med passningar som skär igenom motståndarnas lagdelar. Checklistan finns där.
Problemet idag, precis som de andra dagar där intrycket varit att spelet inte funkat är att den individuella förmågan inte var där. Grieves fotboll sätter höga krav på individuell förmåga till spelförståelse, teknik och löpstyrka. När dessa element fallerar, då är det ofta sällan Grieves fotboll får uttryck i offensiva resultat och sedermera sportsliga viktorior.
Jag är fortsatt inte orolig, då en del kommer ner till att spelare varit i Helsingborg i tre dagar och knappast kan vara 100% acklimatiserade till spelidén. En annan del handlar om att en del spelare där frågetecken finns, fortsatt bör vara utanför startelvan. Med det sagt ser alla att det finns en god portion utvecklingspotential spelmässigt. Tid till att utvecklas finns, då Stevie Grieve knappast uttryckte Svenska Cupen som någon sportslig prioritet i det senaste avsnittet av Di Röe - Podcast.
- Easy Come, easy go…
Jag var nyfiken på Femi Awodesu idag. Jag tyckte han gjorde en fin insats som defensiv ytterback/höger mittback i det 3-5-2 Grieve testade sist, och såg därför framför mig att han med gott självförtroende kunde studsa tillbaka och lägga sig i duellen om en startplats. Tji fick jag och kan snarare med självförtroende säga att Femi spelade sig allt längre bort från en startelva. Förvånansvärt lätt i duellspelet, mängder av felpass, märkligt positionsspel och ett självförtroende och karisma som bara såg värre ut ju längre matchen led.
Det råder inte längre någon tvekan om att Jakob Voelkerling Persson och Demba N’diaye är det solklara förstavalet till mittlås fortsättningsvis. Detta sker dessutom samtidigt som Ture Görefelt knappast gjort bort sig med de få minuter han fått, även om det skett på ett innermittfält. Det är till viss del skönt att gå in i matcher med sportslig betydelse utan någon debatt om vilka som bör spela mittback. Samtidigt sätter otvivelaktigheten i ranking följande frågeställning på sin spets:
Håller Jakob Voelkerling Persson en hel säsong?
- Embrace debate…
Lukas Kjellnäs var otvivelaktigt planens bästa spelare när han kom in i andra halvlek. Självklarheten, löpstyrkan, duellspelet och spelförståelsen. Har använts i flera olika roller av Stevie Grieve men efter Timothé Rupils ankomst känns han rätt självklar i rollen som åtta där han med sina lungor kan flyta mellan planens två målområden. Han sitter fortfarande på utgående kontrakt, och jag förväntar mig att man från HIF:s sida jobbar aktivt på en förlängning då det ser ganska självklart ut att han just nu är högst upp på listan hos Grieve när det kommer till innermittfältet.
Istället tror jag debatten ligger vem som kommer spela bredvid honom i matchen mot Elfsborg, då både Ervin Gigovic och Alvin Nordin hade en knackig första halvlek. Gigovic hade behövt att studsa tillbaka efter sin småskada, men visade knappast med bestämdhet sin högsta nivå.
Rent profilmässigt och sett till form under försäsongen ligger Alvin Nordin nog en nos före, då han med sin unga ålder och prestationer under vintern bör vara före. Väljer Grieve Gigovic mot Elfsborg sker detta isolerat baserat på föregående års prestationer och truppstatus. Inte nödvändigtvis fel, men det avviker från det som varit hans ideologi hittills.
- That joke isn’t funny anymore…
Ja, vi skämtade i början och skrattade åt det som skedde mitt framför våra ögon. Men nu är det inget skämt längre. 16-årige Lucas Landgren Persson kommer definitivt vara med i truppen till Superettan 2026. Frågan är numera istället hur mycket speltid han kommer få.
En extrem förmåga att med timing i sina löpningar vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, en fullkomligt suverän avslutsfot, kyla, teknik. Allt. Lucas Landgren Persson ÄR den största talangen HIF har haft på väldigt, väldigt lång tid.
HIF behöver fortsatt värva en 9:a och jag är därför lite orolig att han kommer bli lite klämd emellan en lista på anfallare som lär bli längre och en vänsterytter-sida som redan upplevs som färdig. Landgren Persson behöver speltid och på sikt vänja sig vid spel i elitfotbollen i ett lag som utan tvekan går för avancemang.
Visst, vi kan skratta åt att det är kul att en av våra egna har en potential som väldigt, väldigt sällan kommer fram i Svensk fotboll men vi är här nu: Det vi alltid säger att vi vill göra. Utveckla, ta hand om, fostra och sedermera dra gagn av vår talangverksamhet. Hur gör vi det på bästa sätt? Det finns gott om exempel där HIF de senaste 10-åren har slarvat och varit vårdslösa i talangutveckling och sportslig avkastning med de talanger som bedömts ha förmågan att i framtiden spela på den absolut högsta nivån.
Landgren-Persson ställer inte bara frågor till ett sportsligt kontor som i tre år sagt att de lärt sig av gamla misstag. Han ställer även frågor till en tränare som för första gången inte behöver telefonsamtal från Afrika för att se en diamant av sällan skådat slag.
- Catch-22…
Alex Fesshaies frånfall från truppen ställer frågor som jag inte riktigt var beredd på. Speciellt då jag hellre ser att Adam Akimey spelar på sin naturliga vänsterkants-position och att man går in i en säsong med en vänstersida som känns mer eller färdig, snarare än att man fortsätter som föregående år med spelare som känns som de lappar och lagar och vikarierar på olika positioner.
Jonathan Hasselqvist är ett spännande namn och är definitivt ett ämne för en superettan-trupp men knappast redo att putta fram som någon att luta sig tillbaka på som startspelare. Jag kommer spänt vänta på vidare besked kring hur länge Fesshaie är borta men jag förväntar mig knappast några positiva besked med tanke på intrycket jag har fått av kommunikationen utåt hittills.
Oavsett vad som sker, är det tydligt att Fesshaies skada var ett oförväntat bakslag.
