Efter att ha sett för mig årets första ”match” känns det tyvärr väldigt bekant. Alldeles för bekant.
Helsingborgs IF ser mentalt ut som 2025, trots ny tränare och flera nya spelare. Det är fortfarande ett lag som tvekar. Ett lag som inte riktigt vågar spela fotboll.
Att hamna i underläge mot FC Rosengård är helt enkelt inte okej. Inte för ett lag som HIF. Inte för en förening med den här historien.
Visst, vi vänder matchen och gör två mål genom Alexander Johansson och Casper Ljung. Men är det verkligen där ribban ska ligga?
Ska vi sitta nöjda efter en träningsmatch där vi först blir tillbakapressade och sedan räddas av en vändning?
Är det här verkligen utveckling? Eller är det bara ännu ett tecken på att vi står och stampar?
Jag saknar tempo. Jag saknar desperation. Jag saknar spelare som vill ta bollen, som vill visa sig, som vill vara skillnaden.
Och ja, ursäkta språket, men jag saknar spelare med lite jäkla anamma.
Spelare som går in i duellerna. Spelare som markerar när domsluten är fel. Spelare som visar att det betyder någonting att bära HIF-tröjan.
Framför allt saknar jag modet. Modet att faktiskt spela fotboll.
Om Stevie inte lyckas skaka liv i den här truppen om han inte får spelarna att kliva ur sina trygghetszoner och börja tro på det de gör då kommer den här säsongen i Superettan bli både lång och frustrerande.
Och värst av allt, den riskerar att bli ännu ett kapitel i den där förbannade jojo-historien som vi aldrig riktigt verkar ta oss ur.
För var är det HIF som hade spelat ut FC Rosengård? Var är det HIF som använde träningsmatcher till att sätta tempo, sätta press och sätta en identitet?
Var är det HIF som faktiskt ville något. På riktigt?
Just nu ser jag mest ett lag som fortfarande letar efter sig självt.
Och vi har inte råd med ett nytt år av letande.
