2014:
Det känns så tydligt, minnet av Demba Ba:s 2–0–mål på Stamford Bridge, den där vårkvällen 2014.
Jag minns hur jag såg skottet från Azpilicueta, skjutet på vinst och förlust, minns dess spretiga gång fram till senegalesen, hur den studsade som en flipperkula mellan PSG-försvararnas ben. Min blick följde den, pulsen höjdes när min hjärna fick ihop matematiken: den skulle nå Ba.
Och det gjorde den, och han gjorde 2–0, och Mourinho sprang till hörnflaggan, långt utanför tillåtet område, och firade så där galet som bara Mourinho kan fira. Vi var i semifinal.
Det avancemanget satt extra fint.
För en vecka innan, i samband med min födelsedag, hade jag haft vänner över och kollat på det första mötet. Min vän, låt oss kalla honom ****, det vore integritetskränkande att nämna honom i detta extramt publika sammanhang, höll på PSG, eller ja, mest på Zlatan, och firade på extremt störigt vis när Pastore gjorde 3–1. Det tog luften ur mitt firande och mina förhoppningar om avancemang.
Jag var så låg då.
Och så hög veckan efter.
Jag firade avancemang på det enda sätt som kändes naturligt: genom att skriva flera av varandra följande och extremt hånfulla sms till min vän(****).
2015:
Det här minnet är av motsatt känslokaraktär, framför allt för att jag kände mig så självsäker innan de två åttondelsfinalerna tog vid.
För den här säsongen var vi starkare än föregående. Köpteamet(som ju på den här tiden var rimliga och skickliga, låt oss inte glömma det) hade ju fyllt på med Fabregas och Costa, och vi var på god väg att springa i väg ligan. Det såg bra ut.
Och förstamötet gick återigen i Paris, vi äntrade plan i vårt gula ställ(som jag för övrigt älskar; varje säsong med ett gult borta-eller tredjeställ är en bra säsong), och tog ledningen runt 30-minutersstrecket efter en oerhört märklig sekvens.
Minns ni den?
Terry fångar upp bollen efter en hörna, vänster om straffområdet, och slår ett lågt inlägg som skarvas av Cahill rätt till Ivanovic. Serben behöver bara sätta huvudet till. Ett mål orkestrerat helt av försvarare.
PSG kvitterade och matchen slutade 1–1. Inga usla förutsättningar inför returen. För på den här tiden räknades ju bortamål extra, så 0–0 på Stamford Bridge hade tagit oss vidare.
Vi tog också ledningen på hemmaplan, och höll den länge, tills David Luiz, ja, givetvis var det David Luiz, nådde högst på en hörna och kvitterade.
Förlängning. Hazard gav oss ledningen på straff. Visst skulle det gå, eller…?
Nej. Ny hörna, bara minuter från slut, Thiago Silva nådde högst, och plötsligt hade PSG fler bortamål. Det blev aldrig någon ordnad forcering. Fy fan.
Jag var 15 vid det här tillfället, fortfarande för ung för att sjukanmäla mig själv från skolan dagen efter. För det ville jag göra. Jag var fortfarande i den åldern då fotbollen betyder allt.
2016:
Den här texten började i dur, och går ut i … moll.
Låt oss inte stanna för länge vid detta sista minne. Jag kan bara säga att jag efter ett första möte i Paris som slutade 2–1 ändå kände mig hoppfull. Men det blev tydligt ganska snabbt i returmötet att vi inte hade en chans. PSG krossade oss. Ett tråkigt minne från en tråkig säsong.
Jag vet inte vad det har gett dig att läsa om dessa minnen, men de är i alla fall redogörelser från historien, från tidigare gånger vi mött Parisjävlarna.
Låt oss hoppas att kommande två matcher går till historien som positiva.
UTC!
