Newcastle
2010-12-06 17:38
Vad pågår i ditt huvud Mike Ashley?
Det mest oförklarliga beslutet av alla oförklarliga beslut. Det mest korkade, ologiska, oförnuftiga och förhastade också. Vi har en pajas till ägare som förvånat oss många gånger, men det här draget tar fan priset.
Noa Bachner
22 kommentarer
Inledningsvis vill jag säga att det jag personligen hoppas är att Hughton ställde krav på sitt nya kontrakt – som han definitivt förtjänade – och att han var för stolt för att ta Ashleys skit.
Cirkus Newcastle är tillbaka med dunder och brak efter nära ett och ett halvt års frånvaro. Brittisk media och andra fans i England tenderar att märka Newcastlesupportrar som ”delusional” och besatta av tanken att Newcastle är en storklubb. Tro mig, inte en enda skata ville att Hughton skulle lämna. Vi har varit i helvetet och vänt, nu känns rutschkanan tillbaka ner väloljad och inte finns det någon anledning att tro att Ashley har någon plan med sitt senaste ”move” för att stoppa det.
Receptet för nedflyttning är inte svårare än så här. Ashley har gjort det förut och verkar nu oresonlig i sitt försök att göra det igen. Man undrar nästan om han håller på Sunderland och mår för dåligt över Derbysegern, någon som helst annan logisk förklaring existerar inte.
Chris Hughton tog över från Alan Shearer under sommaren 2009. Newcastle var en idrottsförening i spillror med ett spelarmaterial som de flesta tränare inte skulle vilja titta åt. När laget förlorade mot Leyton Orient med 1-6 under en av sommarens inledande träningsmatcher samlade Hughton laget tillsammans med sin högra hand Colin Calderwood. Budskapet var enkelt; ni som tänker hjälpa oss att ta tillbaka den här klubben till den division där den onekligen hör hemma kan skärpa er och visa att ni menar allvar. Ni andra kan packa era väskor.
Iväg skickades de spelare som inte var beredda att dra sitt strå, kvar var de som ville göra rätt för sig själva. En moralboostande poäng på The Hawthorns i premiären gav Chris arbetsro, och när Shola Ameobi stänkte ett hattrick på Reading i andra omgången var resan tillbaka igång. Efter en bra, om än inte prickfri, start på säsongen trummade Newcastle igång rejält. På de sista 36 matcherna förlorades endast EN enda (Derby borta). Dessutom föll man inte på St. James’s Park en enda gång.
När sommaren närmade sig meddelade Mike Ashley att inga pengar fanns att tillgå, något som inte stoppade Hughton. Värvningen av Cheik Tioté har visat sig vara ett kap, och lånet av Hatem Ben Arfa var även det en värvning som få trodde var möjlig, även om fransmannen inte hann spela in allt för många poäng innan sitt benbrott. Danny Simpson, Mike Williamson och Wayne Routledge, alla inplockade i januari, har alla gjort ett mer än gediget jobb sett till sina övergångssummor, och vi har ännu inte hunnit se särskilt mycket av sommarens gratisduo Sol Campbell och Dan Gosling.
Årets Premier League-säsong har gått upp och ned, precis som Hughton själv förutspådde att den skulle. Segrar mot Everton, Arsenal och West Ham på bortaplan står ut, liksom hemmasegrarna mot Sunderland (5-1) och Aston Villa (6-0). Att det funnits resultat som inte varit lika roliga är något man kan leva med när man är halvvägs till den magiska 40-poängsgränsen efter 16 matcher.
De senaste matchernas resultat verkar ha givit Ashley intrycket av att Hughton inte är ”tillräckligt erfaren” för den här nivån, men ta spelare vars innebörd motsvarar Kevin Nolan, Joey Barton, Hatem Ben Arfa, Mike Williamson, Fabricio Coloccini och Steve Harper i vilket lag som helst, och det laget får problem.
Till Hughtons meritlista kan vi även lägga utvecklingskurvan på Andy Carroll, pånyttfödelsen hos Fabricio Coloccini, Kevin Nolan och Joey Barton samt förmågan att värdesätta unga talangers tillväxt (Vuckic, Ranger, Kadar).
George Caulkin – välrespekterad och kunnig nordöstreporter från The Times – hävdar att hela a-laget är i fullkomligt upplösningstillstånd över nyheten och att samtliga är upprörda. Med andra ord finns det ingen sanning i de rykten som säger att vissa av spelarna inte var nöjda med Hughton.
Sedan beslutet att anställa Graeme Souness har jag nog inte sett ett så här korkat beslut av klubbledningen. Det krävs ett smärre mirakel för att vi ska klara oss ur det här. Det kan – utan att överdriva – vara början på det absoluta slutet. Det kan – förhoppningsvis – vara början på slutet för Ashleys tyranneri och förbannelse.
Cirkus Newcastle är tillbaka med dunder och brak efter nära ett och ett halvt års frånvaro. Brittisk media och andra fans i England tenderar att märka Newcastlesupportrar som ”delusional” och besatta av tanken att Newcastle är en storklubb. Tro mig, inte en enda skata ville att Hughton skulle lämna. Vi har varit i helvetet och vänt, nu känns rutschkanan tillbaka ner väloljad och inte finns det någon anledning att tro att Ashley har någon plan med sitt senaste ”move” för att stoppa det.
Receptet för nedflyttning är inte svårare än så här. Ashley har gjort det förut och verkar nu oresonlig i sitt försök att göra det igen. Man undrar nästan om han håller på Sunderland och mår för dåligt över Derbysegern, någon som helst annan logisk förklaring existerar inte.
Chris Hughton tog över från Alan Shearer under sommaren 2009. Newcastle var en idrottsförening i spillror med ett spelarmaterial som de flesta tränare inte skulle vilja titta åt. När laget förlorade mot Leyton Orient med 1-6 under en av sommarens inledande träningsmatcher samlade Hughton laget tillsammans med sin högra hand Colin Calderwood. Budskapet var enkelt; ni som tänker hjälpa oss att ta tillbaka den här klubben till den division där den onekligen hör hemma kan skärpa er och visa att ni menar allvar. Ni andra kan packa era väskor.
Iväg skickades de spelare som inte var beredda att dra sitt strå, kvar var de som ville göra rätt för sig själva. En moralboostande poäng på The Hawthorns i premiären gav Chris arbetsro, och när Shola Ameobi stänkte ett hattrick på Reading i andra omgången var resan tillbaka igång. Efter en bra, om än inte prickfri, start på säsongen trummade Newcastle igång rejält. På de sista 36 matcherna förlorades endast EN enda (Derby borta). Dessutom föll man inte på St. James’s Park en enda gång.
När sommaren närmade sig meddelade Mike Ashley att inga pengar fanns att tillgå, något som inte stoppade Hughton. Värvningen av Cheik Tioté har visat sig vara ett kap, och lånet av Hatem Ben Arfa var även det en värvning som få trodde var möjlig, även om fransmannen inte hann spela in allt för många poäng innan sitt benbrott. Danny Simpson, Mike Williamson och Wayne Routledge, alla inplockade i januari, har alla gjort ett mer än gediget jobb sett till sina övergångssummor, och vi har ännu inte hunnit se särskilt mycket av sommarens gratisduo Sol Campbell och Dan Gosling.
Årets Premier League-säsong har gått upp och ned, precis som Hughton själv förutspådde att den skulle. Segrar mot Everton, Arsenal och West Ham på bortaplan står ut, liksom hemmasegrarna mot Sunderland (5-1) och Aston Villa (6-0). Att det funnits resultat som inte varit lika roliga är något man kan leva med när man är halvvägs till den magiska 40-poängsgränsen efter 16 matcher.
De senaste matchernas resultat verkar ha givit Ashley intrycket av att Hughton inte är ”tillräckligt erfaren” för den här nivån, men ta spelare vars innebörd motsvarar Kevin Nolan, Joey Barton, Hatem Ben Arfa, Mike Williamson, Fabricio Coloccini och Steve Harper i vilket lag som helst, och det laget får problem.
Till Hughtons meritlista kan vi även lägga utvecklingskurvan på Andy Carroll, pånyttfödelsen hos Fabricio Coloccini, Kevin Nolan och Joey Barton samt förmågan att värdesätta unga talangers tillväxt (Vuckic, Ranger, Kadar).
George Caulkin – välrespekterad och kunnig nordöstreporter från The Times – hävdar att hela a-laget är i fullkomligt upplösningstillstånd över nyheten och att samtliga är upprörda. Med andra ord finns det ingen sanning i de rykten som säger att vissa av spelarna inte var nöjda med Hughton.
Sedan beslutet att anställa Graeme Souness har jag nog inte sett ett så här korkat beslut av klubbledningen. Det krävs ett smärre mirakel för att vi ska klara oss ur det här. Det kan – utan att överdriva – vara början på det absoluta slutet. Det kan – förhoppningsvis – vara början på slutet för Ashleys tyranneri och förbannelse.
