38 år sedan sist...
Nordöstra England är nästan helt okänt territorium för mig. Men en gång tidigare i livet hade jag varit i trakten. Det var sommaren 1987 och jag vandrade "Coast-to-Coast path" hela vägen från västkusten till östkusten tillsammans med min morfar. Jag var tolv år gammal och några månader tidigare hade jag även bestämt att det här med fotboll var det bästa jag visste och att Plymouth Argyle skulle vara mitt lag. Efter en spännande säsongavslutning där playoff hade missats i sista stund gick jag mycket i tankarna om hur det fantastiska Argyle utan tvekan skulle ta sig till Division One under den kommande säsongen 87/88.

Tillbaka till 2025 gick flyget på torsdag kväll så jag hade en hel förmiddag fri i väntan på match. Så det kändes naturligt att ratta hyrbilen till punkten ovanför byn Swainby där Coast-to-Coast path stiger brant uppåt mot North York Moors, traktens vackra hedlandskap. Där fick jag ett par timmars vandring för mig själv i gråmulet väder. 

 
North York Moors och Coast-to-Coast Path

Middlesbroughs säregna matkultur
I december åkte Middlesbroughredaktionen här på Svenskafans hela vägen ner till Plymouth för att se returmatchen på Home Park och producerade en fin reportage med många bilder från stan. Jag hade såklart tipsat honom om vikten av att testa den lokala matkulturen om man nu skulle resa hela vägen dit och påpekade bästa stället i Plymouth att köpa en Cornish Pastie från Ivor Dewdneys, någonting jag själv aldrig är utan när jag reser dit. 

Så nu hade jag fått tips tillbaka om att i Middlesbrough äter man gärna en "Parmo" och även var bästa stället för en sådan var. Jag hade inte en aning vad det var för något, men det gick inte att missa att varenda matställe i Middlesbrough gärna gör reklam för dem och att lokalbefolkningen är mycket stolta över denna maträtt som knappt finns utanför staden. Det gick ju inte heller att missa tillfället nu när jag hade fått tipset. Så här ser den ut. Man får gilla ost väldigt mycket, vilket jag gör, men det kändes lite grann som om jag hade svalt en tegelsten efteråt! Tur att jag bara tog en halv!


A Half Parmo

Riverside Stadium
Arenan är riktigt bra centralt belägen med bara 15 minuters gångavstånd till stationen. Floden Tees flyter förbi precis utanför, som namnet antyder, och man har ansträngt sig för att få med sig lite historia, med tre statyer av tidigare spelare (alla arenor måste ha en nuförtiden, har inte varit någon annanstans med mer än en!). För att minnas gamla tider hade man även plockat med sig grinderna från den gamla arenan Ayresome Park, som ses i förgrunden i bilden nedan.



Inuti är den skålformad som så många moderna arenor. Vi var relativt långt från plan jämfört med exempelvis Pride Park i Derby, men det var ändå en arena som höll in stämningen på ett bra sätt tyckte jag.

Bortaklacken var talrika och högljudda som vanligt. När man tänker på lagets prekära ligasituation och att man fick gå upp i småtimmarna och komma hem i småtimmarna dagen därpå om man reste från Plymouth var det verkligen beundransvärt. 

En öppen match med många chanser
Det var ju hemmalaget som höll i bollen, en matchbild vi har blivit vana vid under de senaste veckorna. Argyle var dock vassa i kontringar och skapade en hel del chanser själva. 

Men när man ligger i botten känns det som om man har otur med det mesta, gång på gång på gång. 

Efter blott 12 minuter sprängde Tommy Conway Argyles offsidefälla och var för snabb för Victor Pálsson som många före honom. Han chippade bollen över Conor Hazard och rakt i stolpen. Bollen kunde sedan ha studsat vart som helst, men den föll förstås rakt till den enda hemmaspelaren i närheten, gamla Argylespelaren Finn Azaz som inte kunde missa. Släkten är värst, men fotbollsgudarna är värre. 

Darko Gyabi - som något överraskande hade tagits ut som tia och hade sin bästa dag på länge - tog sig sedan till skottläge och sköt ett hårt skott som målvakten Travers parerade. Argyle hade två spelare som jagade returen, men bollen studsade rakt ut mellan dem så ingen av dem kunde nå den. Vända på de två studsarna och vem vet hur det hade slutat. 

Argyle fick i alla fall in en kvittering ganska omgående, och det var pressspelet som gav utdelning. Mustapha Bundu kunde sno bollen från amerikanen Aidan Morris och skjuta otagbart förbi Travers. Sekunden därpå blev jag påhoppad av en extremt taggad kille i tjugoårsåldern som jag aldrig hade sett förut. Jag trodde en stund att han tänkte kyssa mig men han nöjde sig med en björnkram...

Hatet för Whittaker visste inga gränser
Det är förstås så att fotbollsfans älskar att hata en före detta spelare, men jag har aldrig sett en så ilsken reaktion som den Morgan Whittaker fick från bortaklacken. När namnen lästes upp fick Azaz till och med hejarop medan Whittaker buades högljutt. Buandet upprepade sig matchen igenom varje gång han rörde bollen, och han var med i väldigt många minst sagt osmickrande ramsor, varav några var en aning pinsamma. Man undrar lite om han ångrar sin lilla strejk i januari - jag kan inte tänka mig att det påverkade hans möjligheter till att få flytta till Middlesbrough nämnvärt. 

Han var dock nära att revanschera sig. Han skar in från högerkanten som han gör och pangade iväg ett skott med vänstern som Conor Hazard gjorde en bra räddning på. 

I slutet kastade han sig dramatiskt till marken efter minimal kontakt från Julio Pleguezuelo och domaren visade bestämt avvisande när han ropade på straff. Han slapp dock varning för filmning, vilket var märkligt - när man kollapsar superdramatiskt och vädjar om straff så måste det nästan vara antingen straff eller filmning. Men man ser sällan gula kort för filming nuförtiden. 

Domaren kanske gav en halvstraff. Det skulle i alla fall förklara vad som hände sedan. 

Krossade hjärtan i slutet
Andra halvlek hade fortsatt lite på samma sätt. Ryan Hardie har varit supereffektiv på sistone men missade båda ett friläge och sedan en öppen chans när Gyabi hade tagit sig förbi och ner till kortlinjen. Conor Hazard hade räddat Argyle ett par gånger, förutom ovannämnda skottet från Whittaker gjorde han en vass reflexräddning från Conway.

Mot slutet hade Argyle en mycket lovande kontring med 2 mot 2, men inbytte Michael Obafemi snubblade över bollen och blev av med den. Jag fattar inte varför han fortfarande får speltid.

Med 93 minuter spelade hittade Boros inbytte Iheanacho en djupledsboll mot Conway, som blev "rörd" i ryggen av Joe Edwards. Conway kastade sig som om han var skjuten och domaren pekade på straffpunkten och visade rött för Edwards! Just då hade vi ingen aning vad som hade hänt eftersom allt skedde på andra änden arenan, men jag har nu sett reprisen från alla möjliga vinklar och "rörd" är rätt ord. Edwards kanske gjorde det i syfte att störa eller så blev det bara så. Men med ingen kraft alls bakom är det då fortfarande straff och utvisning? Jag fattar ingenting. Är dock rätt säker att det inte hade blivit straff om en hemmaspelare hade gjort likadant. 

Conway sköt i alla fall straffen i mål och en oförtjänt förlust var ett faktum. Det gick dock inte att klaga på Argyles prestation eller matchens underhållningsvärde. Det är ju som det är med otursstudsar och otursdomare.

Oförändrat tabellläge - men en match mindre att spela
Eftersom lagen ovanför strecket - Derby och Hull - förlorade båda två så är Argyle fortfarande fyra poäng från säkerhet med tre matcher kvar. Även Cardiff förlorade och enbart Luton i bottenträsket vann - över just Derby på bortaplan. Vinster för Portsmouth och Stoke gjorde att dessa lag klarar sig nog nu. Det är 3 av 5 från Argyle, Luton, Cardiff, Derby och Hull, resten kan vi glömma.

På måndag åker jag ner till Plymouth för en match mot playoffjagande Coventry. Det är nu i praktiken vinna eller försvinna. Argyle kan åka ut redan på måndag om de förlorar och Luton eller Derby vinner.