På förhand var det här inte matchen vi skulle vinna.
Topplaget VSK på bortaplan, på Iver(?) stadium är inte laget man påbörjar en säsongsdefinierande vändning mot.
De har miljoner på banken, Sveriges ocharmigaste supportrar, noll förluster på hemmaplan, en stomme i laget som går att lita på, klasspelare på varje position och en dansk mutant längst fram.
VSK är inte laget man ska vinna över på bortaplan.
Men det är laget man bör starta en säsongsdefinierande vändning mot för det hade betytt så mycket för hösten och ÖSK var bara tvungna att ge oss hopp.
Gud ger
I första halvlek så tryckte VSK förvisso på i början och visade sin klass, de visade att de kunde kombinera sig framåt i banan och de visade upp något jag inte sett i ÖSK i år, en bra första touch men utöver det såg man inte mycket av något topplag. Än mer förvånande var det att ÖSK hade bra kontroll på matchbilden efter en något darrig inledning. Simon Amin såg ut som att han hade spelat i laget i flera år, Yasin såg liite mer bekväm ut med bandaget och Kalle retade gallfeber på motståndarna. Det var vi som såg ut som laget som tog det här derbyt på allvar.
Än värre var det när vi faktiskt tog ledningen genom ett mycket fint avslut av Salihovic, som förövrigt såg rätt seg ut på planen men skjuta kan han och 1-0 i den 43e minuten satt som morgonfikats först mazarin.
Sen blev det paus och jag vet inte vad fan det var som hände.
Salihovic sa i pausintervjun att vi inte skulle backa hem i andra utan fortsätta anfalla, vilket lät som en mycket nykter analys baserat på hur det har sett ut tidigare. När vi backar hem förlorar vi, typ.
Därför frågar jag er.
Vad fan sa Haginge i Halvtid? Sa han ingenting? Oförmögen att säga något då han inte visste vad man skulle säga när man leder? Fick han panikångest, skrek och hoppade ut ur fönstret? Vem vet vad han sa men resultatet efter halvtid var inget annat än skamligt!
och Gud tar
I andra halvlek gjorde vi det Salihovic sa att vi inte skulle göra, vi backade hem och bjöd in VSK och gav dem ytorna de inte fick i första. Resultatet blev att Västerås danska mutant Ungluk bara behövde en kvart på sig för att vända matchen på egen hand. I andra halvlek fick vi se ett hädiskt inhopp av Shlimon och Blessing såg återigen ut som en junior när han kom in i vår jakt på en forcering. En forcering som aldrig blev. VSK var närmre en speedwayseger än vad vi var en kvittering och då attackerade vi mot vår klack. Skamligt var det, finns inget annat ord.
Jakub Ojrzynski, Salihovic och klacken kommer undan med äran i behåll. Resten har jag inget snällt att säga om.
Här brukar matchfakta finnas men ni vet redan vad som hände.
Därför får ni ett kladdkakerecept istället:
Sätt ugnen på 175° eller 160° varmluft.
Smält smöret i en kastrull. Lyft av kastrullen från plattan.
Rör ner socker och ägg, blanda väl. Rör ner övriga ingredienser så att allt blir väl blandat.
Häll smeten i en smord och bröad form med löstagbar kant, ca 24 cm i diameter.
Grädda mitt i ugnen ca 15 min. Kakan blir låg med ganska hård yta och lite kladdig i mitten.
Låt kakan kallna. Pudra över florsocker. Servera med vispad grädde, glass, frukt, bär eller något annat du tycker om.
Varför kollar man ens på fotboll? Det är en fråga jag ställt mig själv många, många gånger denna säsong. Svaret jag kommer tillbaka till hela tiden är den kollektiva euforin och förmågan för sport att förstärka känsloyttringar. Jag tänker ibland att man bör ägna mer tid åt någon annan hobby. Jag har mitt kreativa skrivande, discgolf och så vidare men de ger inte samma explosion av känslor som fotboll och sport generellt gör. Fast måste känslor explodera? Är jag som en manlig machoman (skämt åsido) inkapabel till att känna känslor normalt och måste därför låta mina känslor, min vecka och mina tankar hänga på tjugotvå män som jagar en boll?
Kanske? Ytliga genusteorier till trots så finns det ändå ingenting som slår känslan av att se det egna laget slå motståndarna, rivalerna och antagonisterna genom ett sent mål. Glädje, kollektiv glädje är så vacker. När slutsignalen går och förkunnar den där viktiga segern så känns det som att man flyter på ett moln och orden flyger ut ur en när man ska sätta sig ned och skriva matchrapporten efteråt.
Ack, Degerfors borta förra året. Det minnet vi får hålla i länge.
Sedan finns motsatsen. Det finns ingen sorg så djup som den kollektiva sorgen. Och i år har det varit oavbruten sorg och det är nästan så att man inte känner något längre när slutsignalen går och man förkunnar ytterligare en förlust, ytterligare en besvikelse. Ändå tog denna förlust extra hårt på mig, orimligt som det ändå är om man är objektiv. Vi skulle ju inte vinna den här matchen, om man frågar 9/10 fotbollskunniga. Men man är ju inte objektiv när man är svartvit, man är så partisk som man kan bli. Kanske är det därför orden flyger ur mig denna gång men de är inte födda ur någon sorts glädje, bara frustration och besvikelse.
Jag har haft en tanke hela året att när årets första seger kommer, då kommer jag gå till jobbet i min vita ÖSK jacka, den där de har på sig innan match, som jag fick av min sambo i julklapp. Veckorna har gått och jag har fortfarande inte fått chansen att göra detta. Undrar om ÖSK kommer vinna en enda gång denna säsong?
För det borde vi ju göra, vi har en bra elva nu men de presterade ändå "det där" efter paus och man fattade inte vad man kollade på. Jag såg nyligen derbyt mellan Falu BS och Korsnäs IF och jag såg bättre första touchar där än på ABB Arena(?). Visst, konstgräset såg uselt ut och bollen verkade studsa på planen men den tekniska nivån gick från okej i första till något helt annat i andra. Böt spelarna ut skorna mot foppatofflor?
Den där pausen alltså, jag kan inte förstå vad som hände där men jag börjar fan tvivla på huruvida Galne Gunnar är tillräckligt galen för att kunna hjärntvätta det här laget. Vi behöver en mer kvalificerad galning, här är mina tre kandidater:
Charles Manson
Ledde en någorlunda framgångsrik 60- och 70-talet, lever han fortfarande?
Gianno Infantino
Kanske behöver vi någon som lyckas vända varenda skandal till att handla om sig själv. Man kan se framför sig när han säger:
"Idag känner jag mig svartvit."Ri Chun-hee
Är tanten som är programledare i Nordkoreas stats-tv, kan hon lura hela nordkoreas befolkning så kan hon hjärntvätta ÖSK.
Äsch, vad håller jag på med. Finns ytterst få saker som kan rädda ÖSK nu.
ÖFK går i konkurs? Utsikten likaså? Kanske? Någon vinner i eurojackpot och bestämmer sig för att värva femton brasilianska proffs och Ri Chun-Lee?
Nej, det finns inget som tyder på att det kommer vända nu. Jag sa till mina vänner efteråt att det finns en teoretisk chans att vi klarar oss kvar fortfarande, avståndet är inte så långt men praktiskt taget är det omöjligt. För det krävs vinster för att vi ska börja klättra ikapp och vinster har vi inga och jag vet inte om vi kommer åstadkomma någon heller.
Okej, jag ska inte låta bitterheten ta över helt och hållet. Ni får ursäkta mig.
Grattis till segern, VSK. På planen gör ni just nu allting rätt och den där statyn av Kalle Karlsson jag nämnde i rapporten inför måste byggas, så är det bara.
Samtidigt håller vi på att snickra på vårt monument tillägnat ett kapitalt misslyckande till säsong.
Det bästa ÖSK kan göra nu är att börja släppa spelare fria, för deras skull så att de inte blir för traumatiserade att de inte vågar ta i en fotboll igen, och för vår skull så att vi sparar lite pengar. Sen kan vi börja matcha in de som kan tänkas spela för oss i division ett nästa år, med andra ord juniorerna och de som har stolthet, hjärta och/eller passion. Helst alla tre.
Tänka sig att det fanns en tid då vi var frustrerade över att vi aldrig vann i Borås, att vi vek ned oss inför Stockholmslagen på hemmaplan och att vi förlorade mot dassgäng som Falkenberg, Dalkurd och AFC Eskilstuna. Jag behöver bara gå tillbaka till mina första rapporter från 2017 för att läsa om dessa fotbollens motsvarigheter till i-landsproblem. Vad blind man var inför det faktum att den mediokra tillvaron som Allsvenskans konstanta nia till trots så var det ändå en bekväm tillvaro.
Det må ha varit en tillvaro utan en charmig dokumentär av SVT eller ett WWWK-avsnitt men det var en allsvensk tillvaro.
Nu väntar en lång resa för att hitta tillbaka till något som kan se ut som ett bra fotbollslag igen.
Ett lag värdigt ÖSKs historia.
Ett lag värdigt Örebro.
Ett lag värdigt dess supportrar.
Härnäst väntar ett till topplag, Örgryte, förvisso på hemmaplan men jag undrar om det kommer kännas som det. Jag är nämligen inte säker på att de kan räkna med ett lika högljutt hemmastöd som mot Oddevold men jag är som sagt inte säker. Kanske dyker ändå kubanerna och Sektion K upp och då ska de ha all credd för det. Skulle denna artikel visa sig vara en enorm jinx och vi påbörjar en vändning av säsongen mot Örgryte så skulle jag bjuda alla som kommer på den matchen på valfri öl, en i taget förstås. Jag är inte gjord av pengar!
Jag är inte särskilt orolig för att behöva betala för en massa öl för jag tror inte det kommer ske någon vändning.
Det är lika bra att vi börjar förbereda oss redan nu och påbörjar planerandet inför en tillvaro i division ett norra 2026.
Den här säsongen är förlorad.
Det är över.
Du får göra som du vill men vore jag du så skulle jag inte slösa min tid på detta lag något mer, inte i år iallafall.
Du kommer inte få något tillbaka.
Det finns en värld utanför fotbollen, fokusera på den och se om du ändå inte kan finna den där svårhittade glädjen jag beskrev ovan i den.
Fotbollen kommer tillbaka nästa år och kanske kommer det finnas mer glädje att hämta då men det är nästa år.
Så, ut med dig.
Vi ses nästa år.
I division ett.
