Vi klädde alla i gult & blått!

För några dagar sedan drog vi igenom Tyskland. Hjulen rullade på mil efter mil och de sista detaljerna slipades till och lugnet före stormen lägger sig lite. Jag sitter i passagerarsätet och börjar ladda upp och tänka på samlingen. Det börjar plinga till, i mail, i telefonen, på sociala medier. Det kändes som hela Sveriges mediakår helt plötsligt vakande till liv och tog kontakt med oss. Att de först dagen innan match insåg, att det var något stort på gång. De ville träffa supportrar, i tv, i radio för webb-produktioner. Hur ska vi lyckas med detta, AC:n i bilden går på max, 38 grader på utsidan, jag svettas ändå inne i kylan. Här sitter jag med datorn i knät och har blivit en sambandscentral för media, chanserna får inte missas.
 
Excel-listan måste skapas, annars kommer det här inte gå. De andra får köra, jag känner att det är tur att vi ändå bara är på en transportsträcka mot målen, finns inget att se, bara kavla upp, detta går att lösa, vi har många kontakter och vänner på plats. Vi ska bara få tag på dem. Jag hinner ändå reflektera och tänka tillbaka igen, att damerna får mer och mer medial uppmärksamhet vet vi, att de skrivs bättre och mer relevanta reportage vet vi också. Det är verkligen något som vi som har följt laget länge uppskattar. Jag tänker tillbaka på hur intervjufrågorna har skiftat från då och nu. Tidigare var det privatliv, kanske civilstatus och ytliga frågor. Nu handlar det om taktik, strategi och det politiska läget när damerna blir allt bättre, pengar och jämställdhet. Spelarna får nu frågor om presspel, formationer och spelupplägg, de får ge sina analyser av både matchgenomförande och motståndarlagets kapaciteter. Det är en välförtjänt och efterlängtad utveckling.
Men nu, fokus, nu är det supportrarna som ska stå i centrum. Varenda tidning, tv-kanal, radiostation och poddare vill ha sina intervjuer, ”Har du någon från Norrköping på plats”, ”Har du någon som ska gå på öppningsmatchen som är svensk”, ”Har du några som bor utanför Schweiz men som ska gå på matchen i Geneve”, ”Har du några som kan vara med på radio kl 7 på fredag morgon”.  Frågorna och önskemålen dräller in. Vi kör på, i 130, i dubbel bemärkelse, alla nätverk används och frågor ställs i sociala medier. Vi skickar sms, ringer och mailar för Camp Swedens härliga supportrar ska såklart få sin tid i rampljuset.
 
Såsom Kjell och Sussie som väntade tillsammans med oss andra för att Sveriges Radio skulle komma förbi sent torsdag kväll. Vi la ut var vi satt och flera supportrar kom förbi. Man hejade, tjötade och slog ihop bord. Vänskapsband skapades och fotbollsfamiljen växte än större, det är så mycket kärlek och vänlighet när vi ses och det vara bara att njuta av kvällen, över trettio grader varmt både i luften och hjärtat. Reportern kom och frågor om förhoppningar och förväntningar ställdes, hur resan ner varit och hur man som supporter laddar upp inför matcherna. Kjell och Sussi pratade på och intervjun blev lång, det skulle bli spännande att höra vad som blev slutresultatet. Även jag fick svara på frågor, alltid lika nervös, men det finns ingen anledning, här är reportrarna vänliga och fokuserade på att fånga stämningen och glädjen så det finns inga rätt eller fel. Sedan var det Erika som fick det angenäma uppdraget att bli intervjuad i ottan inför matchen. Och så löpte det på hela dagen.  Media kom till samlingen, bilder togs, fler intervjuer gjordes och den svenska supporterglädjen spreds genom etern. Från vårt torg i Geneve hela vägen hem till Sveriges alla hörn.
Första samlingen i skrivande stund är alltså avklarad. Och vilken samling det blev! Hela torget fylldes på under dagen med svenska fans. Innan vi ens hann öppna andra kassen med merch så stod det glada svenskar och vill köpa solhattar, tischor och sockar! Men det som gick åt som smör i solskenet var våra snygga sockar - som sålde slut! Vi skulle tagit med mer, men det kommer två samlingar till, jag har fler på lagret i bilen. Även kallingar såldes, några åkte kanske på direkt, några ska vi leverera hemma i Göteborg, allt går att lösa, inga hinder finns känns det som. Runt vårt försäljningsbord är det inte en lugn stund, det provas hattar, kepsar, det diskuteras om man ska en eller två sommarhalsdukar, ”Räcker large till min snygga kropp”, ”Vad passar mig bäst, solhatt eller keps?” Ja det är en upplevelse, man skrattar ihop och pratar med alla, här känns verkligen gemenskapen den svenska fotbollsfamiljen dessas upp i gult och blått.
Sedan närmar det sig marsch och match, supportrarna börjar dra sig mot arenan, från svalkan under parasollerna ut i värmen, den stiger, fotbollsfebern kommer och gör livet lite mer svettigt, temperaturen visar dryga 30 grader och vattenflaskorna fylls på. Vi börjar packa ihop. Första samlingen är avklarad. Jag är utpumpad. Men också lycklig.
Vi slet i värmen. Svetten rann och benen var trötta, men hjärtat höll takten. För varje gång en ny supporter dök upp med ett leende, en kram delas ut eller ett glatt hej – då visste vi som stått där hela dagen att mödan var värd det. Men det här är den härligaste tröttheten jag känner. För bakom varje möte idag är att träffa en ny vän, ett skratt med en gammal och känslan av att vara en del av något större.
Matchen mot Danmark blev kronan på verket. 1–0. Seger. Vi levde såklart in oss i varje duell, varje löpning, varje domslut, som den tolfte spelaren så gör vi en match på läktaren också. Och när det avgörande målet kom – då exploderade vi, alla tusentals svenskar på läktaren. Lättnaden. Glädjen. Vi hade gjort det igen - vunnit öppningsmatchen som vi många gånger tidigare hade gjort. Jag skrek av glädje tillsammans med gänget från Åsa på raden framför, inte långt ifrån hemma, och även om vi har haft våra matcher och fighter hemma på fotbollsplan, vunnit och förlorat - så klappade våra hjärtan för ett lag idag, det bästa laget, Sveriges damlandslag. Guldet ska hem, vi är svenska fans!
 
Tack till Sveriges Radio, SVT, Fotbollskanalen TV4, Expressen, P4 Stockholm