Flodman fick ärva en tron ingen var redo att ta över. Fjolåret blev därför vad det måste bli: ett övergångsår. Plåstret skulle rivas av, huden skulle bränna.
Men nu har såret börjat läka. I år ställs andra krav. Bygget känns återigen stabilt, med erfarenhet som cement i väggarna. Värvningen av Boqvist är lika spännande som den är betryggande – en spelare med potential att växa ut till en nyckelgestalt, samtidigt som han utstrålar klokhet och stabilitet. Precis den typ av förstärkning Alingsås behöver för att återfinna sitt fotfäste. Och hemvändaren August Wiger förstärker M9-positionen på ett sätt som inger respekt. Lägg därtill Hellander, en av ligans vassaste vänsterssexor, som knappast kommer bli mindre hungrig i år.
Donaldsson får ett år till på nacken och förhoppningsvis en skadefri Sahili tillbaka – tillsammans gör de här bitarna att få lag kan mäta sig med Alingsås bredd och spets.
Det här är inte längre ett lag som trevar i mörkret. Det är en trupp som börjar hitta tillbaka till sitt gamla jag, till sitt blåa DNA.
Slutspel ska vara en självklarhet, men därifrån är allt öppet.
För Alingsås handlar det här året inte bara om placeringar – det handlar om att återuppfinna sig själva, återta sitt fotfäste och visa att fjolårets mardröm bara var en parentes. Och jag tror de lyckas. Därför: en femteplats.
