14. VästeråsIrsta HF (Mitt tips: 14)
VästeråsIrsta är klart bättre än vad jag förutsåg – och det säger något om sundheten i det här projektet. Det finns något djupt friskt över ett lag som vet exakt vilka de är, vilka de inte är och spelar därefter. Det här är egentligen inget lag som ska hålla sig kvar i Handbollsligan, men ändå lever chansen. Bara det är en framgång.
Jag tror fortsatt att de hamnar sist när vi summerar i vår. Men deras bidrag till ligan har redan varit på flera nivåer över det sorgliga försök till elithandboll som Skånela bjöd på förra säsongen. VästeråsIrsta är ingen fest – men heller inget haveri. Det är ärlig vardag.
13. GUIF (Mitt tips: 13)
GUIF gick in i säsongen med fler skador än drömmar och fick precis den start man fruktade. Det som imponerar är hur snabbt de verkar ha accepterat verkligheten. Målet blev tydligt: ha VästeråsIrsta bakom sig. Punkt.
Och ja – det är gott nog för den här säsongen. Men det är inte ett värdigt GUIF sett till historien. Eskilstuna som handbollsstad är i dag ifrågasatt och det här laget saknar både nerv och stolthet från tidigare epoker. Ett rejält omtag krävs. Snart.
12. Hallby IF (Mitt tips: 11)
Min misstanke om ett Hallby på väg mot en tuffare säsong slog in. Men inte på det sätt jag trodde. Det här är inte ett Hallby som blivit sämre på pappret – det är ett Hallby som tappat sin själ.
Tidigare har Hallby varit ett lag av karaktärer. Mycket testosteron. Mycket blickar som inte väjer. Ett lag som levt på känsla, inställning och en nästan primitiv vilja att vinna sin match, oavsett hur det sett ut i övrigt. Den versionen har vi inte sett i år.
Det finns ingen ilska. Ingen desperation. Inget som riktigt biter tillbaka när matcherna glider dem ur händerna. Hallby har också haft en förmåga att alltid få fram någon som burit dem genom säsongerna – Albin Broman, eller förra året när Marcus Holmén var seriens bästa målvakt och spelade handboll som om han var immun mot tvivel.
Den spelaren finns inte nu. Och utan den typen av ledstjärna blir Hallby ett lag som flyter omkring i ingenmansland. För att undvika kvalspel måste de hitta tillbaka till vilka de är. Problemet är att det ser ut som om de själva inte längre vet det. Och tiden är inte deras vän.
11. OV Helsingborg (Mitt tips: 4)
OV Helsingborg är det tydligaste beviset på hur jämn, brutal och obarmhärtig den här serien är. Känslan i inledningen var att OV var bättre än i fjol. Tufft spelschema, några knappa förluster – men prestationerna var goda och stämningen runt klubben var varm.
Och kanske var det just där allt började gå fel.
Förlusterna gjorde inte ont nog. Det fanns en farlig mysighet i misslyckandena. En inbillad trygghet: snart kommer enklare matcher, då tar vi poängen . Poäng som aldrig kom.
13 inspelade poäng på 18 matcher är inget annat än ett misslyckande. Lägg till rejäla käftsmällar – som den mot HK Malmö – och det som började som självförtroende har förvandlats till ångest, ifrågasättande och en gnagande oro i väggarna.
OV är fortfarande ett lag som kan vinna många handbollsmatcher. Kvaliteten finns där. Men det börjar bli förbannat bråttom nu. Efter EM-uppehållet krävs något annat. Mindre trygghet. Mer desperation. För ibland måste det kännas som att huset brinner innan man faktiskt springer.
10. AMO HK (Mitt tips: 8)
Att se AMO spela handboll är som att släpa en pulka uppför ett högt, svajigt berg för att sedan kasta sig utför utan hjälm, broms eller försäkring. Du vet aldrig hur det slutar. Antingen skrattar du hela vägen ner och tänker det här gör vi igen – eller så vaknar du upp på akuten med ett bandage runt huvudet och ett existentiellt tomrum i blicken.
Jag är fortfarande osäker på vilken exakt idé Hasse Karlsson har med det här gänget, eller vilken handboll AMO egentligen vill stå för. När spelarna har dagen och deras raggarhandboll flyter, då är de – särskilt hemma – kapabla att slå i princip vilket lag som helst i serien. Då är de ett rus. Ett lyckat sådant.
Problemet är att skillnaden mellan AMO:s högsta och lägsta nivå tillhör det mest svajiga ligan har att erbjuda. Det finns inga räcken längs vägen. Jag gillar AMO. Verkligen. Men ska de ta sin historiska första slutspelsplats krävs det två saker: en höjd lägstanivå och ett försvarsspel som inte bygger på hopp och tur. Annars fortsätter varje match att vara ett lotteri – och lotterier vinner man sällan i längden.
9. HF Karlskrona (Mitt tips: 9)
Att Karlskrona skulle få en tuffare säsong än i fjol kändes nästan oundvikligt. Inte för att laget blivit sämre – utan för att omgivningen blivit bättre. Lägg därtill kostnaden av att spela på två fronter, både fysiskt och mentalt, och verkligheten hinner ikapp.
Karlskrona har varit bra. Stabilt bra. Och de är fortsatt på rätt väg. Men det finns ett orosmoln som hänger tungt över Blekinge. Ryktet säger att Isak Larsson gör sin sista säsong i klubben. Om det stämmer, och han försvinner, så försvinner också mycket av den där svårdefinierade X-faktorn som gjort Karlskrona till mer än bara ett välorganiserat lag.
Vissa spelare är mer än statistik. De är symboler, trygghet och puls i samma kropp. Försvinner Larsson, då måste Karlskrona inte bara ersätta en spelare – utan en identitet. Och det är alltid den svåraste värvningen av alla.
8. Ystads IF (Mitt tips: 3)
Att gå in i en säsong med vetskapen om att du har Anton Månsson till ditt förfogande – för att bara några veckor senare få den tryggheten brutalt krossad – hade förändrat förutsättningarna för vilket lag som helst. För Ystads IF var det ett dråpslag.
Månsson har varit helt fundamental för YIF:s framgångar de senaste åren. Navet. Pulsen. När han försvann var det givet att tomrummet skulle bli enormt. Lägg därtill att man samtidigt försvagats kraftigt på H9, där man var som allra starkast förra säsongen, och bilden klarnar snabbt. Det här är skälet till att Ystad varit svåra att känna igen under hösten.
Men YIF är inte ett lag utan självinsikt. Oscar Carlén är inte heller en tränare som famlar i mörker särskilt länge. Under EM-uppehållet kommer justeringar att göras, roller att tydliggöras och svar att hittas. Det vore dumt att räkna bort Ystad. Till våren kan de mycket väl vara ett lag som ingen egentligen vill stöta på i ett slutspel – och absolut ett som kan nosa på semifinal.
7. Önnereds HK (Mitt tips: 10)
Inför säsongen skrev jag att Önnered behövde ett lugnt år. Inga rubriker. Inga krav på framskjutna placeringar. Bara arbete. Ett mellanår där man i tysthet kunde fortsätta bygga vidare och låta sin enorma talangfabrik mala på i bakgrunden.
Ungefär så blev det. Fast ännu bättre.
I målet står en galen tysk som i mitt tycke varit hela seriens bästa målvakt. Framför honom finns rutin och balans. Zetterman och Nilsson är två pjäser som inte skriker högst, men som alltid står rätt när det blåser. Lägg därtill en tydligare trupp, klarare roller och en sundare hierarki, så faller bitarna på plats.
Plötsligt är Önnered inte bara ett projekt – utan ett stabilt slutspelslag. Ett sådant som ingen fruktar offentligt, men som alla helst slipper möta. Hösten har varit närmast perfekt. Och det mest intressanta är att det här bara känns som början.
6. Alingsås HK (Mitt tips: 5)
Mina förväntningar på Alingsås inför säsongen var höga. Flodman hade fått ett år att växa in i rollen, värvningarna kändes kloka och för första gången på ett tag fanns känslan av att det gamla, stabila Alingsås var på väg tillbaka.
Länge såg det dock ut som en illusion. Försvarsspelet var svagt, resultaten uteblev och krisrubrikerna kom snabbt. Det talades om en sparkad Flodman innan hösten ens hunnit bli riktigt kall. Men så hände något. December kom – och med den ett Alingsås som plötsligt såg ut som ett handbollslag igen.
Nu står man där på en sjätteplats inför EM-uppehållet, och framtiden är lika öppen som en bensinmack klockan tre på natten. Jag ska vara ärlig: jag har ingen aning om var jag har det här Alingsås. Att försöka sia om deras vår känns mest korkat. De kan lika gärna sluta topp fyra och spela semifinal som att missa slutspel helt.
Det enda som går att slå fast är att försvarsspelet blivit bättre. Och ja – ribban låg lågt. Men ibland räcker det att sluta blöda för att överleva.
5. IFK Skövde (Mitt tips: 12)
Här finns det inget annat att göra än att erkänna: jag var helt fel ute.
IFK Skövde har överträffat alla rimliga förväntningar. De tilltänkta nyckelspelarna – Franzén, Burud och Samuelsson – har levererat, och bakom dem finns ett koppel av högst kompetenta spelare i Bozic, Ellovsson och Ljungqvist. Ett lag, inte bara ett par affischnamn.
Att dessutom tappa en av bröderna Ljungqvist mitt under säsongen till Danmark och ändå fortsätta prestera gör Skövdes höst än mer imponerande. Det arbete som Arrhenius och Svensson gör med den här truppen förtjänar beröm. På riktigt.
Skövde har bevisat två saker: att de hör hemma högt upp i tabellen – och att jag behöver hålla ödmjukheten betydligt närmare till hands framöver.
4. IK Sävehof (Mitt tips: 6)
Sportchef Stenbäcken har satt flera riktigt fina pjäser till den här truppen inför säsongen. Förändringarna var stora och inledningsvis såg det också därefter ut – svajigt, lite osäkert, nästan trevande. Men det tog inte lång tid innan Ekman fick ordning på strukturen.
Det som kanske slår mig mest är hur anonyma Sävehof har tillåtits vara. Det här är trots allt Sveriges största klubb och svensk handbolls självutnämnda flaggskepp de senaste decennierna. Ändå har man smugit i vassen, undvikit rubriker och i tysthet spelat sig upp till en fullt legitim fjärdeplats.
Sävehof är ett klassiskt slutspelslag i vardande. Ett sådant som alla respekterar, alla vet vad de kan – och som ingen egentligen vill möta när det blir allvar. Med Truls Grötta som härförare finns det både pondus och riktning. Det finns all anledning för Partille att se på våren med tillförsikt.
Det enda egentliga frågetecknet återstår på målvaktssidan. Men Norén har visat att han är rätt val. Och när man väl bestämmer sig för det, då känns Sävehof direkt farliga.
3. Hammarby IF (Mitt tips: 2)
Jag kände mycket för Hammarby inför den här säsongen. På riktigt. Att se Bajen tillbaka i toppen var som att få färg i ett annars grått landskap. Med sitt varumärke, sin läktare och sina fans är Hammarby exakt det svensk handboll behöver.
Och ja – sportsligt har de presterat fullt godkänt. Men. Och det här är ett stort, tröttsamt, jävla men.
Jag hatar att behöva låta som en repig vinylskiva, men någon måste ta den här striden. Handbollen som Hammarby erbjudit under långa stunder den här hösten är bedrövlig att titta på. Vi pratar såklart om 7-mot-6-spelet. Den här handbollens motsvarighet till att dricka lättöl när det finns sprit i skåpet.
Hammarby har alla förutsättningar att spela riktig handboll. Att vinna utan att ta till den här nödlösningen som blivit norm. Fahlgrens gloria som tränare har fått sig en rejäl törn. Från att ha setts som innovativ och framtidsnamn känns han nu mest trött, bekväm och idélös.
Hammarby får gärna nå framgång. Men aldrig på det här sättet. Överallt utom på planen är ni en fröjd. Inom linjerna gör det däremot ingenting om Handbollsliga-appen får tekniska problem när ni spelar.
2. HK Malmö (Mitt tips: 7)
Jag var inte ute och cyklade fullt lika planlöst som vissa andra – Ekmark på Skånesport tippade dem trots allt näst sist – men nej, jag ska inte låtsas som att jag såg det här komma. För det gjorde jag inte.
HK Malmö har under hösten haft seriens högsta högstanivå. Punkt. När de varit bra har de varit oförskämt bra. Vi visste att det fanns ett ungt, spännande lag med stor potential, spelare som skulle bli roliga att följa. Det visade sig att de inte bara var roliga – de var förbannat bra. Lägg därtill att Hampus Nygren, på ålderns höst, tagit ytterligare kliv och spelat handboll som om tiden helt enkelt slutat gälla för honom. Majestätisk är inte ett överord här.
De stora frågetecknena inför säsongen fanns på målvaktssidan. Där är det bara att erkänna att oron var obefogad. Håkansson har varit stabil, trygg och en starkt bidragande orsak till Malmös framgångar.
Och så Nicola Roganovic. Seriens klart bästa spelare. Vi visste att han skulle vara bra – men så här fruktansvärt bra? Jag är inte ens säker på att pappa Zoran vågade drömma om det.
Kanske mest imponerande av allt är hur HK Malmö lyckats locka publik och intresse till handbollen i Malmö, något många före dem misslyckats kapitalt med. För svensk handboll i stort får man hoppas att detta inte är en parentes – utan början på något som faktiskt kan byggas vidare på.
1. IFK Kristianstad (Mitt tips: 1)
Stabilitet. Det var ordet som skulle fälla avgörandet. Det som skulle se till att IFK Kristianstad stod överst när tabellen summeras i mars. Nu, inför EM-uppehållet, kan vi konstatera att precis så ser det ut.
Höghielm har gett de orange det bästa M6-hotet de haft på många år. Axel Månsson fortsätter styra IFK:s anfallsspel med järnhand. En förbannat bra järnhand, dessutom. Kristianstad känns lite som Önnered – fast på en högre, mognare nivå.
Ett lugn har infunnit sig. Roller har klarnat. Rätt spelare har klivit fram och blivit nav i lagets framgång. Ingen symboliserar detta bättre än Adalsteinsson, som vuxit ut till en nyckelspelare både framåt och bakåt och tagit förstaplatsen på V9 framför Stenmalm.
Och just där finns ytterligare ett sparkapital. I Stenmalm finns en joker som mycket väl kan bli avgörande när det vankas slutspel. Kristianstad går in i våren med kontroll, självklarhet och ett självförtroende som inte skriker – men som aldrig vacklar.
Det är ofta så lag vinner guld.
