Lågans drömmar brann upp

En fredagskväll i Hörby när det är handboll är något som får hela byn att leva upp. Under säsongen har både Drott och Vinslöv besegrats när de gästat Lågehallen en fredag. Trycket och stämningen blir något extra då än en lördagsmatch mot valfritt motstånd. Med detta i minnet och ryggen var det dags för säsongens viktigaste match, kvalmatch nummer två mot H43. H43 vann det första mötet med uddamålet hemma i Lund och åkte till Hörby med två matchbollar. Förutsättningarna var väldigt enkla, Lågan var tvungna att vinna idag för att tvinga fram en tredje avgörande match på onsdag annars skulle deras första historiska säsong i Allsvenskan bara bli ettårig. För er som inte är så bevandrade i handbollens värld så var H43 en klubb i Handbollsligan (dåvarande Elitserien), men gick i konkurs i december 2014, alltså mitt i säsongen. De fick börja om i division 3 och har sedan dess tålmodigt och enträget börjat om från början på alla sätt och vis där de sakta, men säkert tagit små kliv för varje säsong som spelats.

Det började viskas runt 18:30, en timme innan matchstart på läktaren att repet redan dragits, Lågan kunde inte släppa in mer folk för stunden och kvällen till ära när den allsvenska platsen stod på spel hade de fått dispens för en extraläktare. Säsongens högsta publiksiffra var ett faktum, 750 personer med en del tillresta bortasupportrar var på plats. I söndagens match i Lund var det 1500 åskådare varav 500 från Hörby. Det har hela säsongen rått handbollsfeber i Hörby och publiken har verkligen slutit upp bakom laget och antalet ideella timmar som lagts ner för att allt ska fungera är omätbara.

Lågan har hela säsongen spelat på att de är bönder, för det är så vi ses av alla i Skåne, speciellt de från Lund och Malmö. De har ägt det och till och med levererat matchbollen med en traktor, men det skedde inte ikväll och har inte hänt de sista hemmamatcherna och jag har undrat varför.
H43 började med att göra mål direkt i första anfallet och sedan dröjde det innan nästa mål kom. Det tog 6:03 innan Lågan kvitterade till 1-1 innan William Vranjes (ja, det är Ljubomirs son) snabbt replikerade. Det var en kvalmatch som inte erbjöd mycket skönspel utan kamp. Det grisades rejält, men när så mycket står på spel blir varje misstag oerhört kostsamt. Lagen följdes åt i målprotokollet och Lågan fick lite go i laget när Oscar Johansson kvitterade till 7-7 och H43 drabbades av utvisning.

Vad hände i efterföljande anfall? Jo, Lågan tar två stycken utvisningar (den andra var helt horribel) inom loppet av 18 sekunder och det lilla mentala övertag vi i publiken hoppades på dog direkt. Lagen fortsatte att följas åt i en målsnål första halvlek där H43 gjorde ett miniryck sista två minuterna och gick till halvtidsvila med en tremålsledning. Ett par räddningar och några lätta mål var mer eller mindre ett måste för Lågan i början av andra halvlek för att det skulle komma en tro i laget. H43 spelade väldigt bra försvar i första halvlek och Lågan fastnade gång på gång. Genomgående under säsongen har Lågan spelat med väldigt mycket fart, men de kom inte igång alls ikväll, kanske lite tagna av stundens allvar?

Starten av andra liknade mycket starten i första, det var jämnt, det var stort fokus på försvarsspelet, men Lågan började sätta skotten och efter tio minuter i andra var det helt utjämnat. Den matchavgörande sekvensen kom 43:06 i matchen. Från min plats på läktaren förstod jag ingenting. Det föreföll vara ett helt ofattbart horribelt domslut. H43 hittar ett inspel till mittsexan som får chansen att i lugn och ro avsluta där Super-Sibbe i målet gör en fenomenal räddning. Hallen lyfte i en halv sekund och hela tron på hemmaseger grusades när en hel hand pekade mot strafflinjen följt av att två fingrar kom upp i luften. Istället för Låganboll och chans att kvittera blev det 17-19 på sjumeterskastet och sedan 17-20 i öppet mål. Snabb replik till 18-20 genom Cosmo, men sju sekunder senare stod det 18-21 som blev 18-22. 18-23. 18-24 med mindre än tolv minuter kvar. Matchen var körd där och då. När det var som sämst stod det 22-30, men siffrorna putsades till 27-30 och därmed blev Lågans sejour i allsvenskan bara ettårig med H43 är tillbaka på riktigt. H43 vann helt rättvist och det ska bli väldigt spännande att se hur de klarar sig i Allsvenskan nästa säsong. Då blir det bland annat Lundderby mot LUGI.

Lågan är min moderklubb och en klubb jag var högst engagerad i sedan jag började som 6-åring tills jag var 20 år då jag inte klarade av att kombinera lumpen med tränaruppdraget jag hade i klubben. Sedan lämnade jag byn och återvände i höstas lagom efter nästan 15 år i exil alldeles lagom till Lågans första säsong någonsin i Allsvenskan. Inför säsongen såg jag det som att om Lågan inte åker ur direkt så skulle det vara godkänt. Vilket de inte gjorde efter en stark avslutning och de tvingades försöka kvala sig kvar, men de återkommande problemen med tekniska fel och värdering av lägen kostade den allsvenska platsen. Under hösten var det tydligt att den allsvenska rutinen saknades i laget, men där det efter jul överlag sett bra ut, men där laget fallit igenom ibland. Deras högstanivå har varit värdigt ett topp-fem-lag, men deras lägstanivå är utan diskussion nedflyttningskaraktär.

Jag känner ingen ilska efter degraderingen utan bara sorg och ledsamhet. Att fått uppleva allsvensk handboll i lilla Hörby har varit stort för både mig själv, för hela klubben och byn. Det är inte en nivå vi upplevt tidigare på herrnivå och att vi ens varit här är en bedrift. Trots det bistra slutet så ska alla som varit med på resan vara stolta över vad som åstadkommits.

Nästa säsong väntar spel i division 1 södra där nästan hälften av lagen är ”utvecklingslag” för flertalet föreningar i Handbollsligan. Det är ett ämne för en annan gång och inget jag behöver gå in på nu, men den stora frågan är om Lågan kan studsa tillbaka direkt? Jag är inte riktigt säker på det. Tyvärr.