VM 2025
2025-05-05 16:43
Säsongens 5 största fiaskon
Den här säsongen har bjudit på både höga toppar och djupa dalar. Vissa lag har överraskat och spelat på en nivå som får en att tro på mirakel, medan andra har plaskat rätt ner i katastrofen. Från misslyckade slutspel till mediokra mediebilder – det finns både ljus och mörker. Här är de fem största fiaskona som på ett eller annat sätt förmörkat säsongen och visat på de största bristerna i vår handbollsliga.
Rasmus Andersson
@RasmusAhandboll
1 kommentarer
5. M6-krisen: När linjen blev en blind fläck i svensk handboll
Med Felix Möller ut ur Handbollsligan försvann också det sista riktiga ankaret på linjen. Den klart bästa M6:an vi hade – borta. Och vad lämnades vi med? En grupp spelare som i bästa fall är dugliga och i värsta fall... ja, mest där för att fylla ut tröjan.
Daniel Astrup i OV Helsingborg var ett av få glädjeämnen. Men låt oss vara ärliga här – när han ganska klart rankas som seriens bästa M6, då är det inte en hyllning till honom. Det är en sorgesång över alla andra. Vi snackar om en dansk med spärrar som luktar juniorhandboll. Det är som att kalla någon "bästa kocken" i ett kök där alla andra precis lärt sig koka ris.
Bakom honom? En 36-årig Anton Månsson som fortfarande, på ren rutin och ilska, är bättre än nästan allt annat som står på linjen i Sverige. Visst, det är en charm i det där – men det är också en krisrapport.
Det här är inte vilken position som helst. En stark M6 är motorn i hela maskineriet. Ett riktigt jävla nav för både försvar och anfall.
4.Slutspel för andra, semester för Malmö
Några veckor efter VM-uppehållet började HK Malmö se ut som det där laget man pratar om på allvar. Utmanaren. Hotet. De som faktiskt kunde välta Ystad IF av guldtornet. Man hade det bästa försvarsspelet i ligan, ligans bästa målvakt och kanske – bara kanske – den allra bästa spelaren totalt sett i Truls Grötta. Allting klickade. Allting pekade mot en ny SM-final. Det kändes som förutbestämt.
Och sen kom kvartsfinalen.
På andra sidan? OV Helsingborg. En nykomling. Ett lag som på förhand kändes mer som en transportsträcka än ett riktigt hot. Det luktade storseger. Bekvämt. Säkert. Men verkligheten har en förmåga att skratta åt förväntningar, och Malmö? De blev överkörda. Inte i någon dramatisk thriller, utan i en seg och plågsam nedmontering där varje minut kändes som en öppen hjärtoperation – utan bedövning.
OV gick vidare. Klart rättvist. Malmö såg ängsliga ut. Osäkra. Nästan förvånade över att det faktiskt var slutspel. Som om någon glömt att berätta att det är nu allt börjar gälla på riktigt. Och när det väl gällde som mest? Då försvann Malmö. Som en dålig idé i motvind.
Det var ingen smäll. Det var ett pys. En långsam implosion. Och kvar står ett lag som hade allt – men inget när det väl gällde
3. Den svenskahandbolls bevakningen, En dörr så rutten att den snart inte längre går att sparka in
Låt oss börja i rätt ände. En stor jävla eloge till alla handbollspoddare, eldsjälar och lokaltidningsredaktioner som vägrar ge upp. De som fortsätter kämpa med mikrofoner, matchreferat och passion som lön. Som försöker hålla sportens hjärta bultande trots att likstelheten börjat krypa in i benen. De förtjänar fan stående ovationer.
Men sen finns det andra.
De rikstäckande sportredaktionerna, tv-kanalerna, de så kallade "etablerade" medierna – där blir det snabbt becksvart. Deras bevakning av svensk handboll är inte bara tunn, den är praktiskt taget anorektisk. Det är ett blödande hål i idrottsbevakningen där en av våra mest traditionstyngda sporter borde stå. Och mitt i detta vakuum sitter Handbollsligan Live – ett sändningsprojekt som känns mer skoluppgift än seriös produkt. En digital röra där det mest professionella är loggan.
Ja, det ska sägas: ligan, klubbarna och Handbollsligan själva gör det inte alltid lätt. Kommunikation, tillgänglighet, paketering – det är ofta snubblande steg i mörker. Men kom igen. Är det här verkligen allt vi förtjänar?
Vi har en liga med historia, Med dramatik. Men man skulle inte tro det om man bläddrar i en dagstidning eller slår på tv:n. Just nu upplever vi kanske den sämsta bevakningen av svensk inhemsk handboll den här sidan millennieskiftet. Det är som om sporten existerar i ett parallelluniversum där ingen äger rättigheterna till ordet "intresse".
Det här borde vara överst på dagordningen för Wedberg, Gentzell och gänget. Inte en fotnot. Inte ett “vi jobbar på det”. Det handlar om att sälja vår produkt. Om att hjälpa föreningarna ekonomiskt. Om att ta sporten från halvtidslöften till något som faktiskt ser proffsigt ut. Och det börjar med synlighet.
För just nu sitter svensk handboll i ett mörkt hörn och hoppas att någon ska tända lampan. Men verkligheten är att ingen hittar strömbrytaren – och ännu färre verkar bry sig om att leta.
2. Anders Hallberg – när kejsaren inte bara är naken, utan också helt jävla vilse
Det går inte att linda in det. Det här är inte ett snedsteg. Det är inte en tillfällig formsvacka. Det är ett katastrofalt haveri som Anders Hallberg regisserat i IFK Kristianstad den här säsongen.
För första gången sedan 2012 missar man semifinal. Men det är inte bara ett misslyckande – det är ett magplask från femton meter rakt ner i ett tömt hopptorn. Och som om inte det vore nog blev man dessutom uppäten, nedspottad och avslutad med en örfil av Hammarby IF i kvartsfinalen.
IFK Kristianstad har fortfarande den största budgeten i svensk handboll. Truppen ser på pappret ut som något man skulle kunna vinna ligor med – om den bara inte leddes av någon som verkar ha GPS-signal från Neptunus. Det här var ingen olyckshändelse. Det här var en dikeskörning i slowmotion, utförd utan säkerhetsbälte.
Kristianstad har länge varit kronjuvelen i svensk handboll. De var motorn, affischnamnet, laget som fick folk att bry sig – hata eller älska. Men nu? Nu känns det mer som att man dragit ur kontakten och stängt av ventilationssystemet. Det luktar stillastående luft och ointresse.
Handbollsligan behöver ett starkt IFK Kristianstad. Inte det här… zombieprojektet som verkar nöja sig med att lulla omkring i ingenmansland och mumla floskler om “nästa säsong”.
Anders Hallberg borde egentligen få ett diplom. Inte för prestation – utan för hur man lyckas krascha ett lag med störst resurser utan att ens försöka bromsa.
1. Operation Önnered – en fars i grönt och vitt
Om du vill bygga ett vinnande lag med rätt förutsättningar – kolla på HK Önnered. Och gör sen precis tvärtom. Det som pågår i den klubben är så nära sportslig självskadebeteende man kan komma utan att någon ringer socialen.
För det är inte spelarna det är fel på. Det är inte ens tränarna, även om de tvingas spela schack med pjäser någon annan har spottat på. Nej, felet sitter högre upp. I styrelserummet. Där någonstans mellan floskler om “vision” och “långsiktig strategi” sitter problemet och tickar – som en självgod bomb redo att spränga ännu en säsong i bitar.
Vad som borde vara en handbollsklubb på väg mot toppen liknar mer en tragikomisk sketch från SVT:s arkiv. Det är farsartat. Parodiskt. En klubb med allt – ungdomsverksamhet i absolut toppklass, en stabil ekonomi, och snart fina faciliteter – men som ändå lyckas skita ner varje gyllene möjlighet som kommer i deras väg.
Hade detta varit fotboll eller hockey hade hela västra Göteborg vibrerat av ilska. Men det är handboll – och där kommer man undan med vad som helst, tydligen.
Så vad är sjukdomen? Vad är det som håller Önnered kvar i den här eviga rundgången av mediokritet och bortförklaringar? Det är dags att ta reda på det. Att lyfta på det ruttna locket..
För vill klubben på allvar klättra uppåt – sluta bara snacka om det. Gör det. Och börja med att byta ut de som hellre klamrar sig fast vid makten än erkänner att de är totalt jävla vilse.
Med Felix Möller ut ur Handbollsligan försvann också det sista riktiga ankaret på linjen. Den klart bästa M6:an vi hade – borta. Och vad lämnades vi med? En grupp spelare som i bästa fall är dugliga och i värsta fall... ja, mest där för att fylla ut tröjan.
Daniel Astrup i OV Helsingborg var ett av få glädjeämnen. Men låt oss vara ärliga här – när han ganska klart rankas som seriens bästa M6, då är det inte en hyllning till honom. Det är en sorgesång över alla andra. Vi snackar om en dansk med spärrar som luktar juniorhandboll. Det är som att kalla någon "bästa kocken" i ett kök där alla andra precis lärt sig koka ris.
Bakom honom? En 36-årig Anton Månsson som fortfarande, på ren rutin och ilska, är bättre än nästan allt annat som står på linjen i Sverige. Visst, det är en charm i det där – men det är också en krisrapport.
Det här är inte vilken position som helst. En stark M6 är motorn i hela maskineriet. Ett riktigt jävla nav för både försvar och anfall.
4.Slutspel för andra, semester för Malmö
Några veckor efter VM-uppehållet började HK Malmö se ut som det där laget man pratar om på allvar. Utmanaren. Hotet. De som faktiskt kunde välta Ystad IF av guldtornet. Man hade det bästa försvarsspelet i ligan, ligans bästa målvakt och kanske – bara kanske – den allra bästa spelaren totalt sett i Truls Grötta. Allting klickade. Allting pekade mot en ny SM-final. Det kändes som förutbestämt.
Och sen kom kvartsfinalen.
På andra sidan? OV Helsingborg. En nykomling. Ett lag som på förhand kändes mer som en transportsträcka än ett riktigt hot. Det luktade storseger. Bekvämt. Säkert. Men verkligheten har en förmåga att skratta åt förväntningar, och Malmö? De blev överkörda. Inte i någon dramatisk thriller, utan i en seg och plågsam nedmontering där varje minut kändes som en öppen hjärtoperation – utan bedövning.
OV gick vidare. Klart rättvist. Malmö såg ängsliga ut. Osäkra. Nästan förvånade över att det faktiskt var slutspel. Som om någon glömt att berätta att det är nu allt börjar gälla på riktigt. Och när det väl gällde som mest? Då försvann Malmö. Som en dålig idé i motvind.
Det var ingen smäll. Det var ett pys. En långsam implosion. Och kvar står ett lag som hade allt – men inget när det väl gällde
3. Den svenskahandbolls bevakningen, En dörr så rutten att den snart inte längre går att sparka in
Låt oss börja i rätt ände. En stor jävla eloge till alla handbollspoddare, eldsjälar och lokaltidningsredaktioner som vägrar ge upp. De som fortsätter kämpa med mikrofoner, matchreferat och passion som lön. Som försöker hålla sportens hjärta bultande trots att likstelheten börjat krypa in i benen. De förtjänar fan stående ovationer.
Men sen finns det andra.
De rikstäckande sportredaktionerna, tv-kanalerna, de så kallade "etablerade" medierna – där blir det snabbt becksvart. Deras bevakning av svensk handboll är inte bara tunn, den är praktiskt taget anorektisk. Det är ett blödande hål i idrottsbevakningen där en av våra mest traditionstyngda sporter borde stå. Och mitt i detta vakuum sitter Handbollsligan Live – ett sändningsprojekt som känns mer skoluppgift än seriös produkt. En digital röra där det mest professionella är loggan.
Ja, det ska sägas: ligan, klubbarna och Handbollsligan själva gör det inte alltid lätt. Kommunikation, tillgänglighet, paketering – det är ofta snubblande steg i mörker. Men kom igen. Är det här verkligen allt vi förtjänar?
Vi har en liga med historia, Med dramatik. Men man skulle inte tro det om man bläddrar i en dagstidning eller slår på tv:n. Just nu upplever vi kanske den sämsta bevakningen av svensk inhemsk handboll den här sidan millennieskiftet. Det är som om sporten existerar i ett parallelluniversum där ingen äger rättigheterna till ordet "intresse".
Det här borde vara överst på dagordningen för Wedberg, Gentzell och gänget. Inte en fotnot. Inte ett “vi jobbar på det”. Det handlar om att sälja vår produkt. Om att hjälpa föreningarna ekonomiskt. Om att ta sporten från halvtidslöften till något som faktiskt ser proffsigt ut. Och det börjar med synlighet.
För just nu sitter svensk handboll i ett mörkt hörn och hoppas att någon ska tända lampan. Men verkligheten är att ingen hittar strömbrytaren – och ännu färre verkar bry sig om att leta.
2. Anders Hallberg – när kejsaren inte bara är naken, utan också helt jävla vilse
Det går inte att linda in det. Det här är inte ett snedsteg. Det är inte en tillfällig formsvacka. Det är ett katastrofalt haveri som Anders Hallberg regisserat i IFK Kristianstad den här säsongen.
För första gången sedan 2012 missar man semifinal. Men det är inte bara ett misslyckande – det är ett magplask från femton meter rakt ner i ett tömt hopptorn. Och som om inte det vore nog blev man dessutom uppäten, nedspottad och avslutad med en örfil av Hammarby IF i kvartsfinalen.
IFK Kristianstad har fortfarande den största budgeten i svensk handboll. Truppen ser på pappret ut som något man skulle kunna vinna ligor med – om den bara inte leddes av någon som verkar ha GPS-signal från Neptunus. Det här var ingen olyckshändelse. Det här var en dikeskörning i slowmotion, utförd utan säkerhetsbälte.
Kristianstad har länge varit kronjuvelen i svensk handboll. De var motorn, affischnamnet, laget som fick folk att bry sig – hata eller älska. Men nu? Nu känns det mer som att man dragit ur kontakten och stängt av ventilationssystemet. Det luktar stillastående luft och ointresse.
Handbollsligan behöver ett starkt IFK Kristianstad. Inte det här… zombieprojektet som verkar nöja sig med att lulla omkring i ingenmansland och mumla floskler om “nästa säsong”.
Anders Hallberg borde egentligen få ett diplom. Inte för prestation – utan för hur man lyckas krascha ett lag med störst resurser utan att ens försöka bromsa.
1. Operation Önnered – en fars i grönt och vitt
Om du vill bygga ett vinnande lag med rätt förutsättningar – kolla på HK Önnered. Och gör sen precis tvärtom. Det som pågår i den klubben är så nära sportslig självskadebeteende man kan komma utan att någon ringer socialen.
För det är inte spelarna det är fel på. Det är inte ens tränarna, även om de tvingas spela schack med pjäser någon annan har spottat på. Nej, felet sitter högre upp. I styrelserummet. Där någonstans mellan floskler om “vision” och “långsiktig strategi” sitter problemet och tickar – som en självgod bomb redo att spränga ännu en säsong i bitar.
Vad som borde vara en handbollsklubb på väg mot toppen liknar mer en tragikomisk sketch från SVT:s arkiv. Det är farsartat. Parodiskt. En klubb med allt – ungdomsverksamhet i absolut toppklass, en stabil ekonomi, och snart fina faciliteter – men som ändå lyckas skita ner varje gyllene möjlighet som kommer i deras väg.
Hade detta varit fotboll eller hockey hade hela västra Göteborg vibrerat av ilska. Men det är handboll – och där kommer man undan med vad som helst, tydligen.
Så vad är sjukdomen? Vad är det som håller Önnered kvar i den här eviga rundgången av mediokritet och bortförklaringar? Det är dags att ta reda på det. Att lyfta på det ruttna locket..
För vill klubben på allvar klättra uppåt – sluta bara snacka om det. Gör det. Och börja med att byta ut de som hellre klamrar sig fast vid makten än erkänner att de är totalt jävla vilse.
