Ystads IF
2025-04-25 13:07
Sista visan i Partille: där handboll blev ångest och en dansk bar på döden
Ystad är tillbaka i SM-final. Det luktade gravöl för Sävehof, men istället blev det deras sista dans – en desperat uppvisning av ett lag som plötsligt mindes hur man spelar handboll. Men trots blodsmak, domarbråk och sentimentala farväl var det Ystad som reste sig ur kaoset, tog över scenen och viskade: det här är vår tid. Och vi är inte här för att delta. Vi är här för att döda kungar.
Rasmus Andersson
Ystad till SM-final – efter en kväll där både handboll och känslor fick ta plats
Ystad är i SM-final efter en i stort sett underhållande och välspelad handbollsmatch. Framför allt från hemmalaget. Jag har inte direkt hållit tillbaka i min kritik mot Sävehof i år – deras spel, deras attityd, deras hela säsong har luktat slarv, arrogans och tomma ord. Men igår... igår var något annat.
Sävehof gjorde en insats värd att minnas. Det luktade sista kvällen med gänget. Ett kollektivt farväl, där man till slut pressade ur det sista som fanns i trötta kroppar och mentalt bakfulla huvuden. Och Pontus Brolin? Han såg ut att spela för sin framtid i Partille. Spektakulära mål, desperat vilja – som om varje boll var ett skrik om att få stanna kvar i ett liv som redan glider honom ur händerna.
Det här – det vi såg igår – är det man misstänkt hela säsongen funnits där. Men det har gömts under ett lager av självgodhet, taktisk feghet och total brist på desperation. Igår brann det äntligen till. Fan, till och med Stefan Albrechtsson hade puls, när han efter slutsignal i en bitter göteborgska mer eller mindre lade hela förlusten på domarna. Småsint? Självklart. Men jag älskar det. Sporten behöver det där. Ilska. Rätt eller fel – bara man känner något.
Kliko och Canbro var för övrigt riktigt svaga igår. Ett felaktigt domslut följdes upp av en felaktig kompensation på andra sidan. 50/50-lägena gick ofta till Ystad, men de riktigt grova misstagen drabbade ändå skåningarna. Så nej, Sävehof förlorade inte bara på grund av domarna. Men jag fattar Albrechtssons frustration. Och jag välkomnar det högljudda gnället. Det är en del av slutspelet. Ett bevis på att någon faktiskt bryr sig.
Om någon domarbas där ute hör det här: ge resten av matcherna till Videll/Åström. Inte för att de aldrig gör fel, utan för att de är de mest underhållande vi har. Videll är vår egen Loket. Man kan redan se honom glida in i någon SVT-produktion i framtiden med för stora kostymer och ett leende lika tryggt som en söndagsstek.
Men trots att Sävehof svarade för en av säsongens klart bästa insatser, så var det Ystad som stod upp. Och de gjorde det med all rätt. Oscar Carléns tredje final på fyra säsonger. Låt det sjunka in. Det här är ett Ystad IF som före Oscar inte nådde en SM-final på tre decennier. Trettio jävla år. Och nu är de här – igen.
Två cupguld, framgångar i Europa och ett spel som peakar precis när det ska. Det är dags att sätta lite respekt på Carlnéns namn. I min bok är det han gjort i Ystad större än Apelgrens segrar i Sävehof. Det här var inget dukat bord. Det här var ett jävla renoveringsobjekt.
Kristian Olsen har varit nyckeln. En av de bästa importer vi sett i ligan på flera år. Albrechtsson skyllde på domarna, men kanske borde han tittat på dansken istället. Olsen var stundtals dominant – en spelare som förvandlat ett redan starkt Ystad till något nästintill ostoppbart. Jag skulle inte bli förvånad om varenda sportchef i ligan skickar fyllesms till honom i sommar, med frågan: "Saknar du det inte lite ändå?"
Ystad vann – men det var mot ett motstånd som äntligen var värt namnet. För första gången i det här slutspelet kände man att Ystad faktiskt behövde kämpa. Carlnén coachade därefter – gick smalare än vanligt. Julius, Joelsson och Olsen bar 9-meterslinjen i princip hela matchen, med korta avbrott. Sävehof smalnade också av – och Ystad ska nog tacka för det. För varje gång Olle Ek klev in såg det farligt ut.
Ikväll får vi veta vilket lag som gör dem sällskap i finalen. Och ja, jag menar ikväll. Vinner Hammarby så är det klart. Förlorar de, ja då tror jag att OV Helsingborg tar den där femte matchen hemma – och med det kanske startar något helt nytt.
OV har varit hissåkare i flera år. Upp. Ner. Upp. Ner. Flincken skrev för flera säsonger sedan att ingen nykomling haft så bra förutsättningar sen Kristianstad. Det såg inte så ut. Men kanske... kanske är det nu det händer. Det är något som luktar 2012 över detta OV. Då chockade Kristianstad heLa Ligan, slog GUIF och tände en eld som fortfarande brinner. Kan Helsingborg göra samma resa?
Om de nu slår Hammarby – vilket är ett stort om – så tror jag ändå att de faller platt mot Ystad. Precis som Kristianstad gjorde mot Sävehof det där året. Men vad spelar det för roll? Det viktiga är vad som händer på vägen. Resan. Elden.
Men vi tar det sen. Just nu är Ystad klara för SM-final. Igen. Och den här gången ser de inte ut att vara där för att delta. De är där för att ta det.
Ystad är i SM-final efter en i stort sett underhållande och välspelad handbollsmatch. Framför allt från hemmalaget. Jag har inte direkt hållit tillbaka i min kritik mot Sävehof i år – deras spel, deras attityd, deras hela säsong har luktat slarv, arrogans och tomma ord. Men igår... igår var något annat.
Sävehof gjorde en insats värd att minnas. Det luktade sista kvällen med gänget. Ett kollektivt farväl, där man till slut pressade ur det sista som fanns i trötta kroppar och mentalt bakfulla huvuden. Och Pontus Brolin? Han såg ut att spela för sin framtid i Partille. Spektakulära mål, desperat vilja – som om varje boll var ett skrik om att få stanna kvar i ett liv som redan glider honom ur händerna.
Det här – det vi såg igår – är det man misstänkt hela säsongen funnits där. Men det har gömts under ett lager av självgodhet, taktisk feghet och total brist på desperation. Igår brann det äntligen till. Fan, till och med Stefan Albrechtsson hade puls, när han efter slutsignal i en bitter göteborgska mer eller mindre lade hela förlusten på domarna. Småsint? Självklart. Men jag älskar det. Sporten behöver det där. Ilska. Rätt eller fel – bara man känner något.
Kliko och Canbro var för övrigt riktigt svaga igår. Ett felaktigt domslut följdes upp av en felaktig kompensation på andra sidan. 50/50-lägena gick ofta till Ystad, men de riktigt grova misstagen drabbade ändå skåningarna. Så nej, Sävehof förlorade inte bara på grund av domarna. Men jag fattar Albrechtssons frustration. Och jag välkomnar det högljudda gnället. Det är en del av slutspelet. Ett bevis på att någon faktiskt bryr sig.
Om någon domarbas där ute hör det här: ge resten av matcherna till Videll/Åström. Inte för att de aldrig gör fel, utan för att de är de mest underhållande vi har. Videll är vår egen Loket. Man kan redan se honom glida in i någon SVT-produktion i framtiden med för stora kostymer och ett leende lika tryggt som en söndagsstek.
Men trots att Sävehof svarade för en av säsongens klart bästa insatser, så var det Ystad som stod upp. Och de gjorde det med all rätt. Oscar Carléns tredje final på fyra säsonger. Låt det sjunka in. Det här är ett Ystad IF som före Oscar inte nådde en SM-final på tre decennier. Trettio jävla år. Och nu är de här – igen.
Två cupguld, framgångar i Europa och ett spel som peakar precis när det ska. Det är dags att sätta lite respekt på Carlnéns namn. I min bok är det han gjort i Ystad större än Apelgrens segrar i Sävehof. Det här var inget dukat bord. Det här var ett jävla renoveringsobjekt.
Kristian Olsen har varit nyckeln. En av de bästa importer vi sett i ligan på flera år. Albrechtsson skyllde på domarna, men kanske borde han tittat på dansken istället. Olsen var stundtals dominant – en spelare som förvandlat ett redan starkt Ystad till något nästintill ostoppbart. Jag skulle inte bli förvånad om varenda sportchef i ligan skickar fyllesms till honom i sommar, med frågan: "Saknar du det inte lite ändå?"
Ystad vann – men det var mot ett motstånd som äntligen var värt namnet. För första gången i det här slutspelet kände man att Ystad faktiskt behövde kämpa. Carlnén coachade därefter – gick smalare än vanligt. Julius, Joelsson och Olsen bar 9-meterslinjen i princip hela matchen, med korta avbrott. Sävehof smalnade också av – och Ystad ska nog tacka för det. För varje gång Olle Ek klev in såg det farligt ut.
Ikväll får vi veta vilket lag som gör dem sällskap i finalen. Och ja, jag menar ikväll. Vinner Hammarby så är det klart. Förlorar de, ja då tror jag att OV Helsingborg tar den där femte matchen hemma – och med det kanske startar något helt nytt.
OV har varit hissåkare i flera år. Upp. Ner. Upp. Ner. Flincken skrev för flera säsonger sedan att ingen nykomling haft så bra förutsättningar sen Kristianstad. Det såg inte så ut. Men kanske... kanske är det nu det händer. Det är något som luktar 2012 över detta OV. Då chockade Kristianstad heLa Ligan, slog GUIF och tände en eld som fortfarande brinner. Kan Helsingborg göra samma resa?
Om de nu slår Hammarby – vilket är ett stort om – så tror jag ändå att de faller platt mot Ystad. Precis som Kristianstad gjorde mot Sävehof det där året. Men vad spelar det för roll? Det viktiga är vad som händer på vägen. Resan. Elden.
Men vi tar det sen. Just nu är Ystad klara för SM-final. Igen. Och den här gången ser de inte ut att vara där för att delta. De är där för att ta det.
