Ystads IF
2025-04-24 11:09
Dra ut pluggen
Säsongen är på väg att dö för Sävehof och någon måste vara den som släcker lampan. Ystad reser till Partille med snaran i bagaget och Sävehof klamrar sig fast vid en identitet som redan gett upp. Det här är inte en semifinal längre – det är en avrättning med unken taktik som kuliss.
Rasmus Andersson
Det är dags nu. Ystad beger sig till Partille med en möjlighet att avsluta något som hängt kvar alldeles för länge. Sävehof har haltat genom slutspelet som ett projekt alla glömt varför de påbörjade. Säsongen liknar en kropp kopplad till respirator, där det inte längre är hopp utan slentrian som håller systemet igång. Och vi vet ju alla hur det slutar – förr eller senare måste någon dra sladden.
Match 3 blev inte någon taktisk triumf. Det var inte Ystad som löste något. Det var Sävehof som fegade ur. De spelade inte sitt 7 mot 6 fullt ut. Kanske skämdes de. Kanske trodde de på riktigt att de kunde spela sig till seger med vanlig handboll. Det kunde de inte. Men det var ändå något tröstande i att se dem försöka. Som en gammal vän på avgiftning som åtminstone försöker klara en dag utan att ringa langaren.
7 mot 6 har blivit en drog för Sävehof. Det är deras metadon. Det håller ångesten borta, men botar inget. Det döljer bara en oförmåga att hantera verkligheten. Och det är fan märkligt att det största handbollslaget i Sverige, med resurser som andra bara drömmer om, byggt sitt spel på något så ovärdigt.
Ystad vill ha det långsamt, tungt, uppställt. De vill spela som man levde förr – sakta, medvetet, utan hastverk. Gammaldags handboll med bultande försvar och tunga beslut. Om det blir så, vinner de. Sävehof behöver något annat: flyt, fel, fart. Om de kan skapa oreda, om domarna tillåter lite anarki, om tempot skenar – då finns en chans.
Mittun och Ek måste få ytor. De är vassa i rätt rytm. Men de måste få chansen att springa innan någon krossar dem i en mur av axlar från Skåne. Och visst, om Persson eller Brolin får träff med sitt skytte så hjälper det. Men det känns mer som att hoppas att vädret vänder än som en tydlig plan.
På tal om Magnus Persson så är han fortfarande en jävligt skicklig spelare. Men han känns som en man som hamnat på fel fest. Han kan spelet, han vet hur det ska gå till – men ingen annan verkar spela efter samma noter. Han spelar opera i ett rum där alla bara vill höra dunk.
Ystad: Träffsäkra och tyst effektiva
Ystad behöver inget extra. Inget magiskt. Bara göra sitt. De har bredd. De har struktur. De har Julius Andersson Lindskog, som bär det här anfallet med en precision som är lätt att ta för given. Han behöver inte showa. Han behöver bara styra. Gör han det, vinner Ystad.
Många har lyft Ekberg men ystad för tillfället bästa kantspelare har varit Fernebrand. Han har varit fullständigt lysande. Linus Fernebrand är kantspelarnas Johnny Cash. Lågmäld, konsekvent, och dödligt exakt. Han behöver inga rubriker. Han behöver bara boll. Ge honom det så levererar han. Utan glitter. Utan trams. Bara ren jävla handboll.
Domen: Släpp taget
Sävehof är inte ett dåligt lag, men det här är inte ett fungerande lag. Det är en samling skickliga spelare i fel tid, med fel struktur och fel puls. Man ser vad det varit. Men det är som en gammal favoritlåt som spelas i bakgrunden på en reklampaus – den gör bara ont nu.
Kamikazez har inte lyft. Hemmapubliken har inte skrikit. Det har varit tyst i hallen och tomt i uttrycken. När en bortasektion överöstar dem i en förlustmatch så vet man att detta är något som ingen längre brinner för.
Ekman kanske blir något framöver. Just nu ser han mest ut som en man som försöker sätta ihop en IKEA-hylla på LSD. Det vore nåd att få den här säsongen att ta slut. Som att få sin sista whiskey i ett halvtomt glas, under ett kallt lysrör innan livet släcks och man kan glömma all missär.
Ystad har 70 % segerchans ikväll. För att de är bra. Och för att Sävehof är färdiga. 7 mot 6 har varit deras respirator men liket har börjat lukta och kvar finns bara att dra pluggen.
Match 3 blev inte någon taktisk triumf. Det var inte Ystad som löste något. Det var Sävehof som fegade ur. De spelade inte sitt 7 mot 6 fullt ut. Kanske skämdes de. Kanske trodde de på riktigt att de kunde spela sig till seger med vanlig handboll. Det kunde de inte. Men det var ändå något tröstande i att se dem försöka. Som en gammal vän på avgiftning som åtminstone försöker klara en dag utan att ringa langaren.
7 mot 6 har blivit en drog för Sävehof. Det är deras metadon. Det håller ångesten borta, men botar inget. Det döljer bara en oförmåga att hantera verkligheten. Och det är fan märkligt att det största handbollslaget i Sverige, med resurser som andra bara drömmer om, byggt sitt spel på något så ovärdigt.
Ystad vill ha det långsamt, tungt, uppställt. De vill spela som man levde förr – sakta, medvetet, utan hastverk. Gammaldags handboll med bultande försvar och tunga beslut. Om det blir så, vinner de. Sävehof behöver något annat: flyt, fel, fart. Om de kan skapa oreda, om domarna tillåter lite anarki, om tempot skenar – då finns en chans.
Mittun och Ek måste få ytor. De är vassa i rätt rytm. Men de måste få chansen att springa innan någon krossar dem i en mur av axlar från Skåne. Och visst, om Persson eller Brolin får träff med sitt skytte så hjälper det. Men det känns mer som att hoppas att vädret vänder än som en tydlig plan.
På tal om Magnus Persson så är han fortfarande en jävligt skicklig spelare. Men han känns som en man som hamnat på fel fest. Han kan spelet, han vet hur det ska gå till – men ingen annan verkar spela efter samma noter. Han spelar opera i ett rum där alla bara vill höra dunk.
Ystad: Träffsäkra och tyst effektiva
Ystad behöver inget extra. Inget magiskt. Bara göra sitt. De har bredd. De har struktur. De har Julius Andersson Lindskog, som bär det här anfallet med en precision som är lätt att ta för given. Han behöver inte showa. Han behöver bara styra. Gör han det, vinner Ystad.
Många har lyft Ekberg men ystad för tillfället bästa kantspelare har varit Fernebrand. Han har varit fullständigt lysande. Linus Fernebrand är kantspelarnas Johnny Cash. Lågmäld, konsekvent, och dödligt exakt. Han behöver inga rubriker. Han behöver bara boll. Ge honom det så levererar han. Utan glitter. Utan trams. Bara ren jävla handboll.
Domen: Släpp taget
Sävehof är inte ett dåligt lag, men det här är inte ett fungerande lag. Det är en samling skickliga spelare i fel tid, med fel struktur och fel puls. Man ser vad det varit. Men det är som en gammal favoritlåt som spelas i bakgrunden på en reklampaus – den gör bara ont nu.
Kamikazez har inte lyft. Hemmapubliken har inte skrikit. Det har varit tyst i hallen och tomt i uttrycken. När en bortasektion överöstar dem i en förlustmatch så vet man att detta är något som ingen längre brinner för.
Ekman kanske blir något framöver. Just nu ser han mest ut som en man som försöker sätta ihop en IKEA-hylla på LSD. Det vore nåd att få den här säsongen att ta slut. Som att få sin sista whiskey i ett halvtomt glas, under ett kallt lysrör innan livet släcks och man kan glömma all missär.
Ystad har 70 % segerchans ikväll. För att de är bra. Och för att Sävehof är färdiga. 7 mot 6 har varit deras respirator men liket har börjat lukta och kvar finns bara att dra pluggen.
