Ystads IF
2025-05-26 11:52
En dynasti är född
De grät i halsdukar, de tände bengaler – men guldet var aldrig en skräll. Det här Ystadlaget är inte bara bättre än 2022 års mästare – det är det bästa YIF någonsin ställt på en handbollsplan. Djupare, kyligare, mer obönhörligt. Och framtiden? Den bankar inte på dörren. Den har redan klivit in. Välkommen till en ny dynasti.
Rasmus Andersson
@RasmusAhandboll
Det som basunerades ut i fredags – med guldkepsar, pyroteknik och gråtande 11-åringar i YIF-halsdukar – kunde i ärlighetens namn ha skrivits redan i januari. Kanske till och med i samma ögonblick som Kenneth Andersson sladdade in i föreningen, beväpnad med skägg, PowerPoint och ett djävulskt kontrollbehov.
För den här säsongen har aldrig varit särskilt spännande. Det har varit en långsam, metodisk avrättning av resterande handbolls-Sverige – och Ystad har hållit i yxan med obehaglig precision.
Kenneth har byggt något bättre än 2022 års mästarlag. Det här är bredare, starkare och mer iskallt. Det här laget har inte behövt blixtra – de har bara tryckt ner sina motståndare i asfaltsgrå misär tills syret tog slut. Inte med storm, utan med strukturerad strypning.
Vi kan låtsas att det fanns dramatik i finalserien, men det vore som att låtsas att en bakfylla är oväntad efter två flaskor rödvin, tre öl och ett glas Fernet. Det här guldet var skrivet – inte i stjärnorna, men på Kenneths whiteboard redan i januari.
Och jämförelserna med 2022? Visst, det guldet var mer euforiskt, mer oväntat. Men det laget hade inte haft en chans mot den här upplagan. Möjligt undantag: målvakten. Niklas Kraft hade en annan höjd, absolut. Men Alexander Lindén visade i match 4 varför han är framtiden. Han ser ut som en kille som sover med handskarna på och drömmer om straffräddningar. Han är aggressiv, nervig, borderline galen – precis som stora målvakter måste vara.
Annars är allt bättre. Djupare, skickligare, tyngre.
Joelsson och Hultberg på V9 är som ett syskonpar på steroider. Visst – Jonathan Svensson var hjälte 2022, men han var ensam. De här två har varandras ryggar. Och Liam Hultberg? Han har det. Inte “det” som i bolltalang – utan det där obehagliga glittret i ögonen som bara framtida landslagsmän har. Jag har sagt det förr – jag kommer behöva skriva om honom igen. Det vet både du och jag.
Oscar Carlnén är kvar. Det säger allt. Han har gått från tränartalang till garant. Med lugn och laserblick. Han vet hur man vinner matcher. Hur man maximerar varje individ. Hur man vinner ett guld inte med en startuppställning – utan med hela truppen.
Och Hammarby? Hjältar, på sitt sätt. De kämpade som om de visste att slutet var oundvikligt. Som en sista cigg i regnet efter att tåget gått. Hatten av för dem – de bidrog till en final värdig ett mästarlag. Men Ystad var för bra. För iskalla. För redo.
Framtiden då? Jo, det blir tapp. Kim Andersson rider in i solnedgången. Joelsson, Olsen och Hvenfeldt lämnar. Det gör ont. Men Ystad blöder inte. Klubben har årskullar som inte bara knackar på dörren – de slår in den.
06:orna är redan på väg in. Och Hultberg står inte ens i farstun – han har brutit sig in och lagt fötterna på bordet. Bakom honom kommer fler: 07:or, 08:or, 09:or. Spelare som formats i något som mer liknar ett labb än ett bollrum.
Det enda som skaver är tappet av Collin Tönnesen till HK Malmö. Det är som att sälja familjens vinskåp på loppis för att ha råd med mjölk. Helt obegripligt.
Men annars? Klubben står på stadig grund. Ekonomin är sund. Organisationen tysk i sin struktur. Och konkurrenterna?
IFK Kristianstad? Deras projekt känns just nu som ett parti rysk roulett med en halvfull revolver. Det är oklart vem som styr, om någon gör det alls. IK Sävehof? De har byggt sina framgångar på en ungdomsverksamhet i världsklass, men de kullar som nu kliver fram håller inte jämna steg med vad Ystad radar upp.
Så vem hotar? Hammarby, kanske. Med Gustav Davidsson tillbaka och ett lag som börjat tro på sin egen saga. Men sagor har inte mycket att hämta mot systematiska maskiner.
Så vi stänger böckerna. Knäpper upp skjortan. Tar en stadig klunk rödvin och konstaterar:
Ystad IF är svenska mästare 2025.
Det är inte bara rättvist. Det är självklart. Och det finns inte ett enda motargument i hela förbannade handbolls-Sverige som kan säga något annat.
För den här säsongen har aldrig varit särskilt spännande. Det har varit en långsam, metodisk avrättning av resterande handbolls-Sverige – och Ystad har hållit i yxan med obehaglig precision.
Kenneth har byggt något bättre än 2022 års mästarlag. Det här är bredare, starkare och mer iskallt. Det här laget har inte behövt blixtra – de har bara tryckt ner sina motståndare i asfaltsgrå misär tills syret tog slut. Inte med storm, utan med strukturerad strypning.
Vi kan låtsas att det fanns dramatik i finalserien, men det vore som att låtsas att en bakfylla är oväntad efter två flaskor rödvin, tre öl och ett glas Fernet. Det här guldet var skrivet – inte i stjärnorna, men på Kenneths whiteboard redan i januari.
Och jämförelserna med 2022? Visst, det guldet var mer euforiskt, mer oväntat. Men det laget hade inte haft en chans mot den här upplagan. Möjligt undantag: målvakten. Niklas Kraft hade en annan höjd, absolut. Men Alexander Lindén visade i match 4 varför han är framtiden. Han ser ut som en kille som sover med handskarna på och drömmer om straffräddningar. Han är aggressiv, nervig, borderline galen – precis som stora målvakter måste vara.
Annars är allt bättre. Djupare, skickligare, tyngre.
Joelsson och Hultberg på V9 är som ett syskonpar på steroider. Visst – Jonathan Svensson var hjälte 2022, men han var ensam. De här två har varandras ryggar. Och Liam Hultberg? Han har det. Inte “det” som i bolltalang – utan det där obehagliga glittret i ögonen som bara framtida landslagsmän har. Jag har sagt det förr – jag kommer behöva skriva om honom igen. Det vet både du och jag.
Oscar Carlnén är kvar. Det säger allt. Han har gått från tränartalang till garant. Med lugn och laserblick. Han vet hur man vinner matcher. Hur man maximerar varje individ. Hur man vinner ett guld inte med en startuppställning – utan med hela truppen.
Och Hammarby? Hjältar, på sitt sätt. De kämpade som om de visste att slutet var oundvikligt. Som en sista cigg i regnet efter att tåget gått. Hatten av för dem – de bidrog till en final värdig ett mästarlag. Men Ystad var för bra. För iskalla. För redo.
Framtiden då? Jo, det blir tapp. Kim Andersson rider in i solnedgången. Joelsson, Olsen och Hvenfeldt lämnar. Det gör ont. Men Ystad blöder inte. Klubben har årskullar som inte bara knackar på dörren – de slår in den.
06:orna är redan på väg in. Och Hultberg står inte ens i farstun – han har brutit sig in och lagt fötterna på bordet. Bakom honom kommer fler: 07:or, 08:or, 09:or. Spelare som formats i något som mer liknar ett labb än ett bollrum.
Det enda som skaver är tappet av Collin Tönnesen till HK Malmö. Det är som att sälja familjens vinskåp på loppis för att ha råd med mjölk. Helt obegripligt.
Men annars? Klubben står på stadig grund. Ekonomin är sund. Organisationen tysk i sin struktur. Och konkurrenterna?
IFK Kristianstad? Deras projekt känns just nu som ett parti rysk roulett med en halvfull revolver. Det är oklart vem som styr, om någon gör det alls. IK Sävehof? De har byggt sina framgångar på en ungdomsverksamhet i världsklass, men de kullar som nu kliver fram håller inte jämna steg med vad Ystad radar upp.
Så vem hotar? Hammarby, kanske. Med Gustav Davidsson tillbaka och ett lag som börjat tro på sin egen saga. Men sagor har inte mycket att hämta mot systematiska maskiner.
Så vi stänger böckerna. Knäpper upp skjortan. Tar en stadig klunk rödvin och konstaterar:
Ystad IF är svenska mästare 2025.
Det är inte bara rättvist. Det är självklart. Och det finns inte ett enda motargument i hela förbannade handbolls-Sverige som kan säga något annat.
