5. Shootout-tramset
Vi pratar om att “värna traditionen”, att “hålla fast vid handbollens själ” – och samtidigt står vi där och börjar matcher med ett påhittat jävla jippo som får det att se ut som en mellanakt i Fångarna på fortet .
7 mot 6-regeln måste vi följa, för där har IHF bestämt. Internationella direktiv, stora ord, fint ska det vara.
Men att dra igång Svenska cupen med ett shootout-cirkusnummer, det hittar vi glatt på själva.
Ingen protest, inget ifrågasättande. Bara svenskt nickande i takt till den absurda logiken.
Och visst, jag fattar tanken.
När lag från olika serier möts, när man vill skapa nån slags spänning eller rättvisa.
Men när två lag från samma serie ska inleda matchen med dessa Kalle Anka-fasoner... då är det bara patetiskt.
Det blir konstlat, märkligt – ett dåligt skämt med boll.
Kan vi inte bara sluta göra narr av vår egen sport.
Det finns något djupt sorgligt i att vi inte längre verkar förstå skillnaden mellan innovation och parodi.
.
Handboll ska börja med ett avkast – inte trams.
4. Bristen på tävlande – När inkludering blir exkludering av människor som inte passar in
Vi är Sverige – ett av få länder som faktiskt tar handbollen på allvar.
Varje mästerskap kommer med samma kravbild: topp fem, annars är det ett misslyckande.
Vi mäter oss själva mot världseliten, pratar om arv och tradition, om stolthet och kultur.
Och ändå förlorar våra ungdomslandslag handbollsmatcher på löpande band.
Egentligen borde det inte förvåna någon.
Inte när man ser vilket klimat vi fostrar våra spelare i.
Att lära sig vinna – och förlora – är kanske det viktigaste idrotten kan ge.
Det är hela fundamentet.
Men svensk handboll verkar ha bestämt sig för att det där är något man kan ta bort ur utbildningsplanen.
Som om tävlingsinstinkt vore ett fult ord.
Titta bara på Sverigecupen som spelades i helgen.
Ett evenemang som borde vara ett smattrande crescendo av vilja, prestige och blodsmak.
Istället är det ett socialt projekt i lagomhet, där man nästan skäms om man firar en seger för mycket.
Tävlingshetsen – den där nödvändiga glöden – är som bortblåst.
Spelare som går över lik för att vinna, som vägrar acceptera förlust, som hatar att vara tvåa – de sorteras bort.
De passar inte in i klimatet längre.
De är “osunda”, “för intensiva”, “för mycket”.
Och så undrar man varför vi inte längre får fram den där unika, hänsynslösa vinnarskallen som brukade bära landslaget genom murar.
Tänk hur många av våra gamla landslagsikoner som hade gallrats bort i dagens miljö.
De som levde på tjurskallighet, stolthet och en fullständig ovilja att förlora.
I dag hade de stått där, nedtryckta av någon förälder med cykelhjälm och obekväm min, som blivit kränkt för att någon sparkade på en vattenflaska efter en förlust.
Det är nästan poetiskt.
Vi har byggt en idrott där man får applåder för att känna efter men ifrågasätts för att vilja vinna.
Och så står vi där, förbryllade, och undrar varför vi inte längre fostrar vinnare.
3. Marknadsföringen
Man börjar ju undra om Handbollsligan och förbundet aktivt försöker ta död på sin egen produkt.
Det känns som att vilken praoande högstadieelev som helst får ta över marknadsföringen, så länge hen kan sätta en emoji i rätt ände av en meningslös caption.
Hundra likes och ett skrattflin i kommentarsfältet – där, grattis, en “lyckad kampanj”.
Men det är egentligen inte så svårt.
Sälj lagen. På riktigt. Lyft deras profiler, deras personligheter, deras karaktärer.
Ställ lag mot lag, spelare mot spelare. Bygg rivalitet, skapa känslor, hets och hat – inte som gift, utan som drivmedel.
Sporten behöver dramat, inte ännu en snäll reklamsnutt där alla ler i slow motion till nån lågbudgetversion av Imagine Dragons.
Vi har tappat hela grundidén med marknadsföring: att få folk att bry sig.
Och det gör man inte genom att mata ut identitetslös content-smet där varje klubb känns som en blek kopia av nästa.
Man måste våga ta i, överdriva, karikera. Göra det roligt. Göra det mänskligt.
Och så det här jävla spelschemat.
Ingen förstår när lagen spelar, mot vem eller varför.
Det är som att förbundet medvetet försöker gömma matcherna, som om handbollen vore en hemlig sällskapsklubb för de redan invigda.
Det behövs skärpning.
På alla plan.
2. 7 mot 6 – självbedrägeri i sin renaste form
Stockenberg ska hyllas. Punkt.
Inte för att han är en frekvent användare utav 7 mot 6 utan för hur han omfamnar det utan omsvep. Han ser möjligheten i 7 mot 6, utnyttjar systemet och vinner matcher. Det är inte handboll men han står med ryggen rak i alla fall.
Sen har vi alla andra. Alla de som unisont bränner av tirader om hur regeln förstör handbollen, hur den urholkar sporten, och hur vi borde göra oss av med den.
De har rätt i sak. Men – när chansen dyker upp – använder de samma regel för egen vinning. De gömmer sig bakom argumentet att “det är så spelet är nu, vi får anpassa oss”.
Ryggradslöshet i dess renaste form, mot sporten de påstår att de älskar, när de samtidigt vet att de suger livskraften ur den.
När samma sport stapplar på knä, då ingen bryr sig, när arenorna ekar tomma och handbollen ser ut som en skugga av sig själv, kanske man borde stanna upp och fråga sig:
Är de där två poängen i november verkligen värda allt detta förfall i längden?
Att en taktiker av Patrik Fahlgrens kaliber kan kasta sin egen tro och självrespekt genom fönstret bara för att Marcus Lennernäs saknas, och sedan med gott samvete spela 7 mot 6 i 60 minuter med ett av Sveriges bästa spelarmaterial – det är tragikomiskt.
Patetiskt, egentligen.
Rutte på Kristianstadbladet har åtminstone ryggrad nog att säga ifrån. Jag kliver gärna in i hans ringhörna.
Jag gillar Hammarby. Jag gillar vad de gör med ligan, kulturen de försöker bygga.
Men låt dem vara medvetna: varje framgång som byggs på det här fula, ovärdiga greppet kommer smaka bittert.
Och historien kommer inte förlåta dem för detta karaktärsmord de just nu begår på handbollen.
1. Det individuella tänket – Det kollektiva som gick förlorat
Det här handlar inte bara om handboll.
Det handlar om något mycket större – ett samhälle som glömde bort sig självt.
Olof Palme varnade redan då, på den tiden när vi fortfarande låtsades att vi brydde oss om varandra.
Han såg hur fokus började glida från det gemensamma till det egna, från vi till jag .
Det var startskottet på något som idag känns så självklart att vi knappt reagerar längre: individualismen som livsåskådning.
Och det är klart att handbollen inte klarade sig undan.
Sporten följer samhället, och samhället följer sina minsta gemensamma nämnare.
I decennier har det pratats mer om individen – om utvecklingskurvor, highlights och personliga varumärken – än om laget, kollektivet, vi:et.
Man misstror idén om att ett starkt kollektiv kan lyfta individer, som om gemenskap vore en bromskloss i karriären. Att ungdomar idag i första hand ska tänka på den individuella utvecklingen före den kollektiva är självklar. Men fel !?
Hur många gånger har man inte hört äldre spelare sucka?
De berättar om hur det var förr, när unga spelare kom upp i seniorsammanhang för att se, lyssna, lära.
Nu kommer de in med CV och egen highlightvideo och undrar vad laget kan göra för dem.
De frågar inte längre vad de kan bidra med, utan vad de kan få ut.
Det är symptomatiskt. Och det är tragiskt.
Jag önskar att vi kunde börja om någonstans, mitt i allt det här bruset.
Minnas att handboll är – fortfarande – en lagsport.
Att den kollektiva lyckan alltid ska trumfa den individuella.
Inte för att individen inte är viktig, utan för att vi tappat bort riktningen.
Vi börjar i fel ände, springer åt varsitt håll och kallar det utveckling.
Kanske är det där problemet ligger – inte i regler, inte i domslut, utan i själva andemeningen.
Vi har glömt varför vi spelar.
Och när laget bara blir ett medel för individen att glänsa, då är det inte längre handboll.
Då är det bara ännu ett symptom på ett sjukt samhälle.
