SSK har i mina ögon redan gjort en förvandling som är beundransvärd. Från att ha legat på sista plats i november till att nu vara klara för en semifinal.
Våra backar har jag kritiserat i många av mina krönikor. Jag har till och med kallat dem för den svagaste länken. Det känns helt fel nu. Men varje ord jag skrev då handlade om ett lag som saknade självförtroende och inte spelade som ett lag. Nu är skillnaden som natt och dag.
Vad är det egentligen som har hänt?
Ta en spelare som Niklas Arell. Han har under säsongen varit ett stort frågetecken och orsakat mängder av svordomar och frustration hos SSK-supportrarna. Han spelar med små marginaler, och under serien gick det inte hem. Men i slutet av serien hände något. Han började ta fler åkningar med pucken och plötsligt satt de där små, nätta passningarna. Självförtroendet växte avsevärt.
Idag ser han mer och mer ut som Johan Ivarsson i sin spelstil när han med fart tar pucken ut ur zonen. Han är närmast majestätisk i sitt agerande nu, och jag förstår verkligen varför han värvades.
Det finns flera som förtjänar att nämnas. Efter en svag inledning på säsongen har Patrik Zackrisson blivit bättre och bättre. I slutet av serien var han en av lagets absolut bästa. Han fick igång benen och började åka skridskor som aldrig förr. Han vann viktiga tekningar och är som en general ute på isen. Hans energi smittar av sig, och nu förstår man varför han valdes till kapten före Hank.
På tal om Henrik Eriksson. Jag tror aldrig att jag har sett honom så här bra. Han är ständigt påslagen och gör inte ett enda byte utan att ge sitt yttersta i varje moment. Jag kan bara tänka mig hur det är att möta honom. Man vet att det kommer en tackling varje gång tillfälle ges.
Vi har inte bara Hank som spelar sin bästa hockey just nu. Det gör även William Wiå. Den killen vet inte hur man stavar till ordet mjölksyra. Hans arbetskapacitet är enorm. Det finns ingen i hela hockeysverige som åker så mycket skridskor som William. Och det är inte bara åkningen. Han gör mål, spelar fram och är en stor faktor i boxplay.
Ni ser att det inte är de största namnen jag väljer att hylla. Det är karaktärsspelare, och sådana är ovärderliga i ett slutspel. En av dem är Hampus Harlestam. Han ger allt i byte efter byte. Han är i ansiktet på motståndarna efter varje avblåsning och får ta mycket stryk, och han verkar gilla det.
Harlestam kan ibland göra små misstag som blir kostsamma, och igår såg vi ett exempel på det. En sak han måste bli bättre på är sitt målsinne när han får lägen. Jag har skrivit det förut. Han är vår största målsumpare. I serien mot Kalmar har han haft flera jättelägen, men varje gång har han försökt med något oväntat istället för att gå på skott. Keep it simple är mitt tips.
Jag skulle kunna gå igenom varje spelare, men då hade ni nog inte orkat läsa klart.
Det är många som har lyft sig rejält på slutet. Windlert, Ahnelöv, William Eriksson, Öhrkvist, Carlson och Norbe för att nämna några. Det är inte lika många forwards som har lyft sig, men de gör ett enormt jobb defensivt. Utan vår höga trea hade laget varit betydligt mer sårbart. Det hämmar offensiven till viss del, men håller oss kvar i matcherna när trycket blir stort. Det är en styrka att vara så disciplinerade och hålla sig till sin gameplan.
Sedan måste jag åter lyfta Love som en avgörande faktor till framgången. Det var en lite stukad Love som klev av efter två mindre bra matcher. Det var märkliga matcher där pucken inte studsade vår väg, utan tog på allt möjligt innan den gick in i mål.
Det var några som hoppades att Niclas Westerholm skulle fortsätta stå efter sina stabila insatser. Men SSK agerade smart och lät Love vila. Ladda mentalt inför det som skulle komma.
Och som han har gjort det.
Det var lite nervöst i den första avgörande matchen hemma. Några enkla returer och lite skakigt spel. Men ju längre matchen gick, desto mer kände vi igen honom.
Igår var han fullständigt makalös. Det var som om Kalmar sköt badbollar mot honom, han räddade allt. Han har nog aldrig gjort en bättre match i SSK-tröjan, även om han varit grym hela säsongen. Att hålla nollan borta mot tabelltvåan är inget annat än världsklass.
Hans agerande i målet och hans sätt efter matcherna går rakt in i varje SSK-supporters hjärta. Jag blir nästan rörd bara av att skriva om honom.
Om jag ska hitta något att klaga på efter den här prestationen så är det powerplay-spelet just igår. För vi ska vara tydliga. Powerplay har varit bra under en längre tid, men den här matchen stämde det inte alls. Det var riktigt svagt. Knappt ett skott på mål under alla lägen. Det gick för långsamt och det sköts alldeles för lite.
Kanske borde man ändå fundera på att flytta tillbaka Norbe istället för Öhrkvist i PP1 för att få till en förändring inför mötena med Björklöven.
En annan sak som oroar är Vanderbecks insatser förutom alla mål och passningar. Han spelar mycket på chanspassningar och blir lite slarvig i vissa lägen. Vi behöver få tillbaka hans offensiva spets och utnyttja den bättre. Samtidigt var mötena mot Kalmar säkert speciella för honom, och ibland låser det sig. Han får godkänt, men vi behöver mer, särskilt i powerplay där han ofta blir felvänd och inte kommer till skott.
SSK möter alltså Björklöven i Umeå på tisdag. Ingen kort resa, varken för lag eller supportrar. Laget åker upp redan på måndag och bor på hotell. På tisdag väntar en lätt träning innan fullt fokus på match.
På förhand känns Löven som favoriter. Vi har inte vunnit mot dem i år. Samtidigt har matcherna varit jämna, och det inger hopp. Löven har dessutom vilat i över tio dagar, vilket kan vara till vår fördel.
SSK kommer från en serie med högt tempo i sju matcher. Där tror jag vi kan ha ett övertag. Att komma ut hårt, försöka få första målet och sätta press direkt. Ju längre matcherna går, desto bättre tror jag att Löven kommer att bli. Därför är en bra start avgörande om vi ska kunna rubba dem.
Jag var helt övertygad om att SSK skulle slå Kalmar, även när vi låg under med 2–3 i matcher. Den känslan har jag inte riktigt nu. Jag är inte lika säker på att vi slår ut Löven.
Men en sak vet jag. Vi kommer aldrig att ge oss.
Och vinner vi en av de två första bortamatcherna har vi skaffat oss ett riktigt bra läge att bli årets största överraskning i svensk ishockey.
Eller är vi det redan?
Till sist måste bjuda på en bild av Diaco när han är som bäst. 
I flipp flopp tofflor och redo för golfsäsongen
