Det sades att det var ett oväntat målvaktsbyte i SSK inför match fyra. För oss som följt laget var det allt annat än oväntat. Love Härenstam har inte riktigt varit på tårna i de inledande matcherna mot Kalmar. Han bidrog i den första matchen som SSK vann på bortaplan, men hade inte marginalerna med sig. Det blev ännu tydligare i match två och tre. Kalmar hade skaffat sig ett mentalt övertag mot Love.
SSK agerade rätt.
Niclas Westerholm kom in efter en period i match tre och höll nollan i två perioder. Att han skulle få fortsatt förtroende kändes självklart – och det ska han ha även imorgon. Hade inte Norbe gjort självmål hade Westerholm fortsatt hålla nollan.
Det han visar är karaktär. En sådan som kliver fram när det gäller som mest. Det kommer bli avgörande imorgon, när Kalmar lär komma ut stenhårt de första tio minuterna. Klarar SSK av att rida ut den stormen utan baklängesmål, då kommer pendeln att slå över i vår favör.
Hur kan jag vara så säker?
SSK har otroligt många rutinerade spelare som vet vad slutspel handlar om. De tänker inte i hela perioder – de tänker i byten, i femminuterssekvenser. Det handlar om att överleva trycket och få matchbilden att svänga.
Evighetsmaskinen William Wiå måste nämnas. Har han svensk hockeys bästa kondition? Blir han ens trött?
Samma gäller Harlestam. Han spelar med en energi i slutspelet som vi inte alltid sett under grundserien. Han gör sällan en dålig match och just nu är han nära nog övermänsklig. Synd bara att kylan saknas när lägena dyker upp – få spelare i SSK har bränt så många chanser. Men så länge han skapar är det ett gott tecken.
Och Hank – vilken krigare. Hans spel just nu är en fröjd att se. Frågan är om han någonsin varit bättre.
Sedan har vi kaptenen, Patrik Zackrisson. Jag har aldrig tvivlat på hans kapacitet. Nu är han tillbaka på den nivå jag minns från tiden i Leksand. Han tar viktiga tekningar och driver spelet med en kraft i skridskoåkningen som saknats tidigare under säsongen. Det sägs att han varit skadad, vilket kan förklara hans svagare period. Men nu är han en härförare – och förtjänar allt beröm.
Men det bästa igår var publiken.
Vilken kväll ni bjöd på. Jag fick ståpäls hemma i soffan. Trycket var så högt att man knappt hörde tutan vid periodslut. Det är sådana här matcher man kommer minnas.
SSK-klacken var på Diaco varje gång han rörde pucken, och det verkade påverka honom. Två utvisningar – varav en kändes tveksam – och i övrigt rätt osynlig.
Inför serien trodde jag att SSK skulle vinna med 4–1 i matcher. Jag hade tippat vinst i första matchen borta, förlust i den andra, och att Niclas Westerholm skulle kliva in i match tre och ge oss övertaget. Så blev det inte riktigt.
Nu tänker ni att jag ska tippa hur det går imorgon?
Det behåller jag för mig själv – men jag hoppas att Westerholm får stå, annars spricker mitt tips.
Men en sak är säker, det blir en till hemmamatch på onsdag. Och känslan är att stämningen kan bli ännu bättre då. Förhoppningsvis fullsatt – det här laget förtjänar det efter att ha kämpat i motvind stora delar av säsongen.
Antingen gör vi som Södertäljesonen Björn Borg och servar in matchbollen,
eller så får vi en helt avgörande match på fredag i Kalmar.
Det här är inte slutet. Det här är början på något magiskt.
