Nyheten som hela landet gått och väntat på kom till slut. Mikael Tornving är nya ICA Stig. Sverige kan andas ut. Mjölken står kvar i kyldisken och ännu ett kapitel i den märkligt dramatiska ICA sagan är skrivet. Det är något med de där reklamfilmerna som alltid får folk att prata, som om hela landet följer en serie vi aldrig bett om men ändå inte kan sluta titta på. Men nu släpper vi det och går vidare till det som verkligen får pulsen att slå.
Slutspelet. SSK mot Kalmar.
One Battle After Another tog hem nästan allt på Oscarsgalan och det är nästan löjligt hur bra den titeln passar in på SSK just nu. Det här är inte bara hockey längre. Det är en följetong. En berättelse där varje byte kan ändra allt och där varje mål känns som en ny scen i ett drama som ingen vet slutet på.
Sju minuter in i första perioden kom ledningsmålet. Roope Laavainen i powerplay, ett klassiskt hockeymål rakt av. Inget krångel, inget extra, bara ett avslut som satt där det skulle. Fram till dess hade SSK varit starka fem mot fem, synkade, disciplinerade, som ett lag som faktiskt vet vad de håller på med.
Powerplay har varit en källa till frustration men med Hank Eriksson framför mål blev det åtminstone lite mer rörelse. Han gör sitt jobb där inne, står där han ska stå, och ibland räcker det för att skapa en sekunds oreda. Det var inte magi, men det var tillräckligt för att ge laget en chans att hitta något som liknade ett fungerande PP igen.
Men så kom kvitteringen. Fyra sekunder före paus. Fyra sekunder. Magnus Uggla hade rätt, det tar fyra sekunder innan klänningen faller på spiselhällen. SSK var närmare 2–0 än 1–1 och ändå stod vi där med en käftsmäll vi inte beställt. Matchen levde, men SSK hade tappat både sin ledning och det mentala inför andra perioden.
Andra perioden började i ett tempo som bara Kalmar ville ha. Och sedan small det. 1–2, 1–3 och 1–4 kom som tre slag i ansiktet. Det gick så fort att man knappt hann reagera. Diaco firade framför SSK klacken som om han just vunnit något stort och man satt där i soffan och undrade vad som egentligen hände. Ridån var halvvägs nere redan då. Publiken suckade men gav inte upp. Det är det fina med SSK fansen. Vi är hopplösa romantiker. Vi tror alltid att det finns en vändning kvar.
Och ändå levde SSK. Fem mot fem satt som det skulle. Powerplay var inte perfekt men man såg åtminstone vad de försökte göra. Det var inte skönspel, men det fanns små saker som höll dem kvar i matchen.
SSK gjorde vad de kunde för att komma närmare Kalmar i målprotokollet men bortalaget vann rättvist med 2-5.
Tänker inte gå in på detaljer vad jag tycker om varken målvakter, backar eller forwards samt tränare. De får komma i en egen krönika efter säsongen, vilket förhoppningsvist dröjer ett tag.
Jag har upplevt på nära håll när ett lag är i den så kallade bubblan. Det går inte att förklara med ord. Det måste upplevas på plats. Det finns inga regler för hur ett lag tar sig igenom ett hinder. Det finns bara möjligheter och det gäller att välja rätt. När ett lag är där inne, då är det som att allt runt omkring försvinner. Som om världen tystnar och bara pucken, bytena och blicken mellan spelarna finns kvar.
Och optimismen då. Jag vet att folk skrattar åt mig. Jag är känd som en evig optimist. Jag skiter i Diaco, Lerby och Tuuralas tränarpris. Jag skiter i gårdagen. Det enda som betyder något är lördagen. Jag är varken fet eller en lady men jag vet att hon inte sjunger då. Hoppet lever. Möjligheten lever. Serien lever.
På lördag finns chansen att kvittera. Att fortsätta skriva det jag tror på. Det här är ingen monolog. Det är två lag, två viljor, två historier som ännu inte är färdigskrivna. Jag läser inga tidningar , framför inte allt LT. Jag går in i bubblan. Jag följer pucken, bytena, marginalerna. Jag känner när något fortfarande andas.
Klacken skriker. Spelarna kämpar. Energin i arenan är fysisk, nästan som ett eget väsen. Du känner när laget lever. Du känner när spelet sitter. Du känner när hoppet finns.
Och det gör det. På lördag fortsätter allt. Jag behöver inga rubriker för att veta det. Jag är i bubblan jag också.
