Trodde att SSK skulle vinna den första matchen borta mot Björklöven.
Min teori var att Löven skulle ha svårt i inledningen av matchen eftersom det trots allt var tio dagar sedan de spelade senast. En viss ringrostighet finns alltid efter ett uppehåll. Det är skillnad på att träna och spela match, det vet alla.
Så blev det också inledningsvis. SSK gjorde en utmärkt första period och tog en välförtjänt ledning genom Leevi Teissala – hans första mål i slutspelet. Målet var ett resultat av hårt arbete från Hampus Harlestam, som vann sin kamp bakom mål. Pucken studsade via sargen rakt ut på Leevis blad och in i mål.
SSK släppte inte till särskilt många chanser för hemmalaget, och de lägen som ändå kom tog Love Härenstam hand om.
SSK hade två powerplay i den första perioden, men det blev inget mål trots stundtals bra tryck.
I den andra perioden hamnade SSK lite på hälarna och fick mestadels försvara sig mot ett Björklöven som kommit igång på allvar. Det var inte riktigt den matchbild jag hade målat upp i huvudet. SSK har haft en ful ovana under säsongen att ibland spela svaga andra perioder. Det var dock länge sedan det hände, men nu var matchen på väg att glida oss ur händerna.
Björklöven kvitterade till 1–1 genom Lenni Killinen. Hockey är inte alltid logiskt, och det fick man återigen bli varse när Sebastian Dyk gav SSK ledningen igen – med bara fem sekunder kvar av perioden. Då började man ändå tänka att det kanske var vår match.
Att Löven vann skotten med 14–7 säger en del om trycket de hade, men Love briljerade stundtals med den ena paraden efter den andra.
I den tredje perioden drog SSK på sig två utvisningar som man dock klarade av på ett alldeles utmärkt sätt. Samtidigt måste man börja städa bort den här typen av utvisningar. Både Vanderbeck och Teissala är spelare som gärna hakar, och det blir alldeles för uppenbart när de gör det. Här krävs mer disciplin från dem båda. Det är inte första gången – förhoppningsvis den sista.
SSK hade ändå ganska bra kontroll på Löven och släppte inte igenom så många skott mot Love, som tog det som kom igenom försvarsmuren. När det återstod sju och en halv minut kom dock kvitteringen till 2–2. Det var den tidigare SSK-spelaren Olli Vainio som fick på ett skott som satt högt upp vid Loves vänstra kryss.
Jag tycker att det i situationen innan målet är en tydlig interference från en Lövenspelare som screenar bort en SSK:are.
Kanske var det ändå rättvist att det stod 2–2, sett till alla chanser som Löven haft – särskilt i den andra perioden. De flesta trodde nog att matchen skulle gå till sudden, men det tyckte inte Linus Cronholm, som satte det avgörande 3–2-målet med endast 1.08 kvar av tredje perioden.
Med en minut kvar plockade SSK ut målvakten och skapade flera bra chanser att kvittera. Det var uppenbart att Löven kom undan med blotta förskräckelsen och att SSK visade att man minsann inte är ett lag man bara kör över, som Löven gjorde med Oskarshamn.
Vad ska man då tycka om insatsen?
Jag tycker att SSK gör en grymt bra första period där man kontrollerar matchen. Sedan blir man för passiv och ger över initiativet till hemmalaget, som tackar och tar emot.
Björklöven har en riktig klasspelare i Marcus Nilsson, som stundtals hade lekstuga ute på isen. Där måste SSK hitta ett sätt att få stopp på honom – ligga närmare och gå på kropp.
På tal om de fysiska spelet så saknade jag hettan i den här matchen. Var är efterslängarna efter avblåsningarna? Är SSK slitna efter sju tuffa matcher mot Kalmar?
Kanske är det ett tecken på trötthet – eller att man möter en bättre motståndare?
Vi behöver i alla fall få fler spelare aktiva. Jag tycker inte att vi fick igång våra forwards som vi hade önskat. Vi behöver se mer av Liljegren, Vanderbeck och Teissala, för att nämna några.
SSK måste skapa längre anfall och sätta mer press på deras backar. Det här var ett ypperligt läge att slå Löven på fingrarna, men vi mäktade tyvärr inte med det.
SSK startade med Albin Carlson som sjundeback, men han slutade som den spelare med mest istid av alla – över 23 minuter. Jag tycker att han och Windlert var våra bästa backar den här kvällen.
Såg vi lite trötthetstecken på Arell? Jag tyckte det märktes i hans skridskoåkning att den inte var lika rapp som vanligt.
Och Love – hur många TV-räddningar gjorde han egentligen? Många. Och det var en fröjd att se. Märkte ni förresten innan matchen att han stod och diggade till en låt när kameran var på honom? Snacka om avslappnad.
Det väntar en ny match redan imorgon. Ska SSK rubba Löven måste vi få dem ur balans – vara mer på dem, lite jobbigare, lite elakare.
SSK bör också matcha fjärdelinan mer för att avlasta de spelare som får mycket istid. Dessutom måste vi få igång en spelare som Vanderbeck. Han har kapaciteten, det vet vi. Kanske är det dags att testa honom i en annan omgivning?
Hur som helst har SSK visat för hela hockeysverige att man är att räkna med i det här slutspelet.
Och serien? Den har bara börjat.
