För en tid sedan skrev jag att orden hade tystnat. Att tangentbordet, som i fyra års tid varit mitt fönster mot SSK-världen, stod stilla. Jag kände mig tom, utan motivation, och på allvar redo att lägga pennan på hyllan.
Det var ingen lätt känsla. Jag hade byggt något som blivit större än jag själv, och ändå kände jag att det var slut. Smärtan i kroppen hindrade mig från att vara på plats i arenan. Drömmen om att skriva för klubben hade aldrig blivit verklighet. Och frågan gnagde: hur trovärdig är man som skribent, som supporter, när man inte längre står där på läktaren?
Men samtidigt – under alla dessa dagar av tvekan – fanns något som inte släppte taget. Kärleken. Till klubben. Till supportrarna. Till allt det jag fått uppleva genom skrivandet.
Jag insåg till slut att jag inte kan sluta helt. Orden kanske inte kommer lika ofta, men de finns där. Ibland behöver de bara tid.
Så jag kommer fortsätta skriva. Inte regelbundet, inte i samma takt som förr – men när känslan, ilskan, glädjen eller inspirationen slår till. När hjärtat säger åt mig att sätta mig vid tangentbordet. För det är fortfarande mitt sätt att leva med SSK.
Och framför allt: det är fortfarande ert stöd, er respons, er kärlek som gör det värt det. Ni har varit min drivkraft, och ni är det fortfarande.
Så även om jag en gång trodde att orden tystnat, vet jag nu att de bara vilade.
Efter att ha sett de tre inledande omgångarna hittar jag både positiva och negativa saker som jag vill ta upp i den här krönikan. Det är svårt att hitta det positiva, men jag gör ett försök.
Albin Carlson är en pålitlig back som sällan gör en dålig match. Jag har sett en ny nivå i hans spel – han är mer delaktig i alla delar av isen. Kanske har han fått direktiv att ta ett större offensivt ansvar, särskilt nu när jag tror att Norbe fortfarande inte är i full matchform.
Två andra backar som förtjänar att nämnas är Wilhelm Hallquisth och Winglert.
Carter Ashton är en annan spelare jag vill lyfta i positiv bemärkelse. Hans driv och vilja gör att vi faktiskt har en första kedja som kan hota offensivt. Han får sina medspelare att se bättre ut, även om de inte riktigt hittat formen ännu.
Zakke har varit duktig i teckningscirkeln – men det är nästan allt positivt jag kan säga just nu. Vi har i dagsläget ingen renodlad sniper. En riktig målskytt behöver bara ett läge – i vårt lag krävs det ofta tio innan trissan sitter.
En annan plusfaktor är vår så kallade dogline, där Wiå har varit ett riktigt utropstecken. Han står redan på två mål – hälften av vad han gjorde under hela förra säsongen. Att den kedjan just nu är vår offensivt bästa säger tyvärr en hel del om hur det sett ut i de övriga.
Det är egentligen bara ungdomarna jag ger fullt godkänt efter de här tre matcherna. Både Karl Sterner och Adam Hesselwall förtjänar att lyftas fram i positiv bemärkelse. De spelar med energi, vilja och mod. Kanske borde de få mer speltid – men det är upp till tränaren att avgöra, inte en skribent.
Det finns spelare jag gärna skulle vilja rikta kritik mot, men jag väljer att inte nämna några namn den här gången. Däremot kan jag säga en sak: man måste våga skjuta när läget kommer. Det går inte att alltid söka den perfekta passningen eller dra ner tempot i powerplay. Ibland måste man helt enkelt lita på sitt skott – och ta chansen när den finns.
Misstag sker under en match, det vet alla. Ibland leder de till mål, ibland inte. Men det som förvånar mig mest hittills är att det ofta är våra mest rutinerade spelare som står för misstagen. Unga spelare får så kallade “läropengar” – de lär sig av varje felsteg. Men vad får de äldre?
Många skyller på att laget har sexton nya spelare och att vi måste ha tålamod, låta dem spela in sig. Det är givetvis sant – men vissa av dem har redan åtta träningsmatcher och tre seriematcher bakom sig. Då kan man tycka att passningarna och spelet borde ha börjat sitta vid det här laget.
Det här laget har fortfarande mycket kvar att hitta. Det finns kvalitet, men också tvekan. Jag ser stunder av samspel och vilja – men också sekvenser där man fastnar i tanken i stället för att agera på instinkt. Det kan förändras, och jag hoppas att det gör det snabbt.
För oavsett hur det sett ut hittills så finns något där – en gnista. Och ibland är det just den gnistan som tänder lågan.
Vad tror ni om att låta Love Härenstam stå på måndag?
