Vi backar bandet till slutet av förra säsongen. Lasse Johansson tillsattes med buller och bång som sportchefen som skulle rädda AIK. Mannen men magiska fingrar som gjort ett fantastiskt jobb i Skellefteå skulle bli AIK:s frälsare och nya lagbyggare. Det blev väl lite sådär.
Redan tidigt anade man nog oråd när det som borde varit prio ett - att behålla Fitzgerald - misslyckades. När även Jordy Bellerive - som växte mer och mer under säsongen - och Lukas Zetterberg - som jag tror skulle ha gjort en betydligt bättre andra än förstasäsong i AIK - försvann var vi många som suktade efter värdiga ersättare.
Med facit i hand har vare sig Blomstrand, Bengtsson eller Dahlström levt upp till förhoppningarna. Blomstrand hade en fin period i höstas men de andra har inte rosat någon marknad över huvud taget. Lägg därtill den bristande sociala kompetens som visades upp när Johansson gjorde sig av med Windlert och Norin. Visst, ingen av dem har framtiden framför sig men de hade knappast presterat sämre än ersättarna Grönlund och York.
Under samma mellan-säsongerna-period utannonserades Fredrk Hallberg som ny huvudtränare för AIK. Ett besked som kom väl sent om ni frågar mig. En kvalificerad gissning är att skälet till det var att AIK och Johansson misslyckats med att knyta till sig något av de namn som stod högre upp på listan. Nu ska jag inte kasta skit på Fredrik då AIK presterade förvånansvärt bra under de där hemska skademånaderna oktober, november och december. Förstaval är jag ändå rätt övertygad om att Hallberg inte var.
Sedan kommer vi till Pär-Mårts-gate. Mårts togs in som någon typ av mentor/bollplank till Hallberg. En mycket god tanke sett till Pelles stora kompetens. En kompetens som - vad jag förstått - inte alls utnyttjats och enligt Mårts är det så enkelt som att Lasse Johansson inte hört av sig (ingen annan heller från AIK ska tilläggas).
Nästa oproffsiga tilltag var att det kommunicerades i januari att Fredrik Hallberg inte skulle träna AIK nästa år. Efter den informationen kan man inte säga att lagets prestationer under Hallberg blev direkt bättre. Då infann sig nästa genidrag. Hallberg sparkades - inget konstigt i det då det är så idrotten fungerar - och ersattes av en ren budgetlösning när J-lagets tränare Johan Andersson lyftes upp som A-lagstränare.
Tänker absolut inte hänga Johan men vi kan kallt konstatera att hans poöngsnitt så här lång är klart lägre än Fredrik Hallbergs. Nu viskas det om att Andersson-lösningen ska ha berott på att AIK inför nästa säsong kan vara muntligt överens med Viktor Tuurala. Hur sant det är vet jag inte men jag har svårt att se det hända ifall Kalmar skulle ta klivet upp i högstadivisionen.
Det här är vad vi har i bagaget inför de sista sex omgångarna. ”Vad gnäller du på? Vi ligger ju femma, samma placering som vi nådde ifjol”, kanske du undrar. Mitt svar är att det är milsvid skillnad. Förra våren kom vi mycket riktigt femma men det var ett lag i medgång som gick in i slutspelet. AIK hade spöat i stort sett allt efter jul och det var uppenbart att AIK var det lag som inget av topp-fyra-lagen ville möta i slutspelet.
Oaktat om vi behåller femteplatsen eller halkar ner till plats sex är det sannolikt att lagen ovanför kommer att betrakta det som rena vinstlotten att ställas mot AIK i mars. Ett lag utan självförtroende, ett lag utan struktur, ett lag där spelarna ser ut att tävla om att göra sig osynliga för att slippa ta ansvar. Det är en ledningsfråga där ansvaret vilar i högsta grad på Myran, Lasse Johansson och staben närmast laget.
Vi går nu in i seriens slutfas och AIK har ett minst sagt mänskligt avslutningprogram. Inget topp-fyra-lag kvar att möta vilket borde betyda att femteplatsen ska behållas. Det är som ni ändå förstår inte läga att ropa ”hej” än. Inte minst lördagens katastrofmatch mot Västerås (som är 20 poäng efter AIK) visade med all tydlighet att AIK inte kan ta ut några poäng i förskott.
Ska säsongen räddas måste de lag vi har kvar att möta besegras så att vi kan gå in i slutspelet med något som i alla fall liknar självförtroende. Först ut är då Almtuna. laget ligger just nu på en tiondeplats med elva poäng upp till AIK. Å andra sidan kommer man från två riktigt tuffa bortamatcher (Björklöven och MoDo) där man tagit fyra av sex möjliga poäng. Det är m a o rimligt att påstå att Almtuna för stunden är bättre än sin tabellplacering. Något man absolut inte kan säga om AIK.
Slutligen. Visst, resultaten går emot, spelet hackar och laget underpresterar. Det gör det ändå inte acceptabelt att publiken fullständigt sviker laget. Fotbollslaget kan vara hur klappkassa som helst. Publikrekord slås år efter år oavsett ifall AIK slåss i toppen eller lever farligt i tabellens nedre regioner. Det är pinsamt dåligt av AIK:are att läktarna på Hovet gapar så tomma.
Igår var Norra stå fullt när AIK - efter en dålig insats - fick stryk i cupen av Västerås. Det räcker egentligen med att hela klacken börjar gå på Hovet för att siffrorna ska se helt okej ut. Nu är det inte okej, det är inte supporterskap. Visst, det är sjukt många matcher i hockeys serielunk men det gäller faktiskt alla lag. Titta på hur Djurgården lyckas dra folk till Hovet vecka ut och vecka in.
Det skulle räcka ifall en femtedel av de trettiotusen som utgör snittet på Nationalarenan var på plats på Hovet så skulle vi ha ett snitt på 6000. Fotbollsfansen skulle rennt teoretsikt bara behöva gå på var femte match men inte ens det mäktar man med. Riktiga AIK:are går på både fotboll och hockey. Vi ses på Hovet ikväll.
