La Curva
2025-04-24 11:30
Postpartita 33: Orsolini frälsare för Napoli
Milans utcheckning, Paza Como i skuggan av Påvens död.
La Curva-redaktionen
Milans utcheckning
På söndagskvällen i Milano skulle Milan ge ett sista försök att blanda sig in i kampen om europaplatserna mot Atalanta som i sin tur behövde fortsätta bygga på den fina vinsten mot Bologna förra helgen. Viktiga poäng på spel, framförallt för Atalanta som i och med Bolognas sena vinst mot Inter var i behov av tre poäng.
Milan är inget enkelt motstånd på San Siro, framförallt inte sedan den imponerande andra halvleken hemma mot Fiorentina. Och matchen började stabilt för Milan och Conceicao som verkar ha hittat den rätta balansen i sitt Milan. För även om det verkar mer eller mindre klart att portugisen inte kommer sitta på Milans tränarbänk nästa säsong verkar han vara fast besluten att få ihop laget. Med formationen 3-4-3 tycker jag Milan har hittat den rätta balansen i laget sett till vilka spelare man har. Spelarna i backlinjen har tydligt inte funkat med en fyrbackslinje. Som ytterbackar i en trebackslinje tycker jag att både Tomori och Pavlovic mer kommer till rätta, de är för fladdriga och dåliga i sin tajming för att spela i en fyrbackslinje. Men som Milan spelar nu får de använda sina fysiska egenskaper till max, samtidigt som de alltid har smarta Gabbia som backar upp om de lämnar sin position. 3-4-3 är även den formation som går att spela för att få in både Theo och Leao i laget utan att förlora balansen. Theo får mindre defensivt ansvar och kan istället fokusera på att terrorisera motståndarnas högerkant tillsammans med Leao.
Och Milans taktiska förändringar gjorde att matchen blev jämnare än vad man kunde förvänta sig på förhand. Milan släppte inte till mycket till Atalanta i första halvlek och skapade själva de bästa lägena. Milan startade andra halvlek starkt och var faktiskt nära 1-0, men när Ederson nickade in 0-1 i 62:a minuten gick luften ur Milan. Något som också understryker var båda klubbarna är den här säsongen. Milan har allt som allt stått för en fiaskosäsong. Likt Napoli 23/24 har man bytt tränare och värvar spelare utan någon riktig idé vilket har lett till en kraftig underprestation som gjort att vi är där vi är nu. För tydlighetens skull tycker jag Milan har en trupp fylld med kvalitet, men ingen i klubben verkar ro åt samma håll och då blir det såhär. Milan är en trupp fylld med kvalitet men de spelar inte tillsammans, vilket understryks av deras resultat mot topplagen. För mot topp 9 i Serie A har Milan endast plockat 8 poäng på 14 matcher. För att vinna matcherna mot de bättre lagen räcker inte att man har bra spelare utan laget måste också sitta ihop, det gör inte Milan som dock har spelare av den absolut högsta nivån vilket speglas av att man tagit mycket poäng mot de sämre lagen.
Mentalt är säsongen över för Milan och jag tror hela klubben börjar ladda inför kommande säsong. Kanske är det inte värt för klubben att kämpa in i det sista för en plats i Conference League nästa säsong, utan istället fokusera helt på vilka spelare som ska behållas och säljas. När jag tittar på Milans spelarmaterial så tycker jag faktiskt att de är i ett bättre läge en vad Napoli var efter förra säsongens fiasko. Jag tror att med en tydlig linje från en sportchef, som hittills inte riktigt funnits i klubben och en tränare med erfarenhet och kompetens inom den Italienska fotbollen kan Milan snabbt utmana i toppen igen redan nästa säsong. 2-3 justeringar i truppen behövs, framförallt en central försvarare av klass och en balansspelare på mittfältet. Det tillsammans med en tränare, till exempel Allegri, hade kunnat innebära ett rejält lyft i tabellen redan nästa säsong. Därmed kan Milans framtid vara väldigt mycket ljusare än vad det ser ut just idag, samtidigt som det krävs smarta beslutsfattare i klubben. Något som är lättare sagt än gjort med tanke på hur Milan har styrts under denna säsongen. //Torsten Armini
Italianos försiktighet segrade mot ett tröttkört Inter
De flesta var inställda på att bortamatchen på Stadio Dall’Ara mot Bologna skulle bli en svår match för Simone Inzaghis Inter. Efter den mentala och fysiska urladdningen i Champions League mot Bayern Munchen var inte Italianos intensiva och frenetiska Bologna direkt drömmotståndaren för Nerazzuri. Och att Inter saknade energi var tydligt genomgående under matchen. Man hade inte energin för att uppehålla det tempot som gör deras vertikala anfallsmönster så svåra att försvara sig emot där motståndarens försvar dras isär och blottas. Känslan var att Inzaghis matchplan var att först och främst inte släppa till. Inters främsta möjligheter under den första halvlek kom samtliga vid fasta situationer och hörnor vilket sannerligen inte var en slump utan Inters fördel i luften mot Bologna var ett vapen man försökte använda sig av. Bologna var dock inte lika i framåtkant som man varit vana vid att se under de senaste månaderna. Precis som Inter befinner sig i ett pressat och tajt scudetto-race med Napoli så är Bologna på jakt efter den åtråvärda sista Champions League platsen. Detta präglade deras inställning i matchen då Italiano till synes uppmanat till mer försiktighet och riskminimering. Även en poäng i ett sådant här möte kan vara guld värt när säsongen summeras. Pressen gick att ta på och det blev för mycket under den andra halvleken när Inters assisterande Massimiliano Ferris och Vincenzo Italiano hamnade i gräl med fjärdedomaren och varandra och tilldelades ett varsitt rött kort.
En enorm fördel som Italiano haft på sistone är att flera av hans offensiva pjäser har befunnit sig i bländande form vilket gör taktiken som Bologna tog till väldigt gångbar där man hela tiden var samlade och först och främst gjorde det svårt för Inter. För även om Bologna inte skapade jättemånga lägen så var det alltid ett hot som låg och lurade för Inter att hålla koll på. Ndoye var lika hal och svårstoppad som tidigare och en utmaning för Interförsvaret när han tog sig in i straffområdet. Men ju längre klockan tickade ju mer kändes det skrivet att detta skulle sluta 0-0. Bägge lagen kändes för nöjda med kryss för att ta några risker mot slutet. Men då återkommer vi till den där lilla detaljen med Bolognas formstarka spelare i offensiven. För långt in på övertid får Bologna en sista möjlighet där Miranda flänger in ett långt inkast. Inter försvararen Bisseck kliver fram för att nicka undan bollen men får inte en ren träff med pannan utan det blir mer en vidareskarvning. Bollen dimper ned bakom Orsolini och vad är det då han gör? I den bländande form han befinner sig i gick han på ren instinkt och självförtroende och drog till med en akrobatisk spark där avslutet blev distinkt och perfekt intill stolproten otagbart för Sommer. Orsolinis nummer avgjorde matchen och han fortsätter med sin personliga vendetta mot Luciano Spalletti som börjar bli alltmer ifrågasatt för sin petning av just Orsolini i senaste landslagsuttagningen. Inter prominenta spelfördelare Hakan Calhanoglu vräkte iväg en vattenflaska i vrede efter slutsignalen och jag kan se framför mig hur liknande reaktioner skedde inom Juventus, Roma och Lazio-lägret när segermålet kom då detta nog var en match där de kallt hade räknat med att Bologna skulle tappa poäng. Samtidigt som champagne förmodligen korkades upp på diverse ställen i Neapel. // Martin Eliasson
Pazesca Como!
Laget vars namn alltid har associerats till sjön med samma namn kanske håller på att rubba maktbalansen. Jag talar givetvis om Como, klubben med Indonesiens rikaste familj som ägare som sett sin klubb utvecklas som en lavinartat senaste åren. Med Cesc Fabregas vid rodret har man i sin debutsäsong i Serie A gjort lite av en succé. Det gamla mittfältsgeniet har utvecklat en spelidé som man aldrig viker en tum av, trofastheten har definitivt kostat, men mer än något har den belönats.
När Como åkte till Lecce hade laget två raka vinster i bagaget. Ett starkt och svårslaget Lecce på bortaplan väntade. Como öppnade med mest energi och hade efter bara en dryg kvart haft två farliga chanser. Den ena när Nico Paz testade skott snett utanför straffområdet som bara hindrades av målvakt Falcones vakenhet från att gå i kryss. Como är laget som dominerar första halvlek. Självklart är det Paz som är arkitekten bakom öppningsmålet när den unge argentinaren spelar fram till Assane Diao som nätar till 0-1.
Projekter som mister Fabregas fått mer eller mindre fria händer till innebär till en stor grad ungt och lovande. Barcelona, Real Madrid, Real Betis, Manchester City - så stavas klubbarna många av de bärande spelarna hör hemma i. Alex Valle är en av Fabregas ungtuppar, från Barcelona via Celtic i höstas, landade han i Como i januari och har mer eller mindre varit given sedan dess. Med vänsterbackens intåg har Como gått från att dansa runt nedflyttningsstrecket till att vara givna i mitten av tabellen - i den förändringen är Valle en av dem som varit tungan på vågen efter vintern. 20-åringen gick nu ut med en lättare skada strax innan att första halvlek var slut.
Mot slutet släpper spärren och bortalaget lyckas, genom Goldaniga och Diao, göra både 0-2 och 0-3. Como tar tredje raka segern och det enda dilemmat är att man inte började få resultat tidigare på säsongen. Som det här laget ser ut på planen just nu ser man ut som ett lag som slåss om europaplatser. Nu ligger Como på en stabil tolfteplats och har en bekväm avslutning på säsongen med överkomligt avstånd. //Nico
Resultat:
7
På söndagskvällen i Milano skulle Milan ge ett sista försök att blanda sig in i kampen om europaplatserna mot Atalanta som i sin tur behövde fortsätta bygga på den fina vinsten mot Bologna förra helgen. Viktiga poäng på spel, framförallt för Atalanta som i och med Bolognas sena vinst mot Inter var i behov av tre poäng.
Milan är inget enkelt motstånd på San Siro, framförallt inte sedan den imponerande andra halvleken hemma mot Fiorentina. Och matchen började stabilt för Milan och Conceicao som verkar ha hittat den rätta balansen i sitt Milan. För även om det verkar mer eller mindre klart att portugisen inte kommer sitta på Milans tränarbänk nästa säsong verkar han vara fast besluten att få ihop laget. Med formationen 3-4-3 tycker jag Milan har hittat den rätta balansen i laget sett till vilka spelare man har. Spelarna i backlinjen har tydligt inte funkat med en fyrbackslinje. Som ytterbackar i en trebackslinje tycker jag att både Tomori och Pavlovic mer kommer till rätta, de är för fladdriga och dåliga i sin tajming för att spela i en fyrbackslinje. Men som Milan spelar nu får de använda sina fysiska egenskaper till max, samtidigt som de alltid har smarta Gabbia som backar upp om de lämnar sin position. 3-4-3 är även den formation som går att spela för att få in både Theo och Leao i laget utan att förlora balansen. Theo får mindre defensivt ansvar och kan istället fokusera på att terrorisera motståndarnas högerkant tillsammans med Leao.
Och Milans taktiska förändringar gjorde att matchen blev jämnare än vad man kunde förvänta sig på förhand. Milan släppte inte till mycket till Atalanta i första halvlek och skapade själva de bästa lägena. Milan startade andra halvlek starkt och var faktiskt nära 1-0, men när Ederson nickade in 0-1 i 62:a minuten gick luften ur Milan. Något som också understryker var båda klubbarna är den här säsongen. Milan har allt som allt stått för en fiaskosäsong. Likt Napoli 23/24 har man bytt tränare och värvar spelare utan någon riktig idé vilket har lett till en kraftig underprestation som gjort att vi är där vi är nu. För tydlighetens skull tycker jag Milan har en trupp fylld med kvalitet, men ingen i klubben verkar ro åt samma håll och då blir det såhär. Milan är en trupp fylld med kvalitet men de spelar inte tillsammans, vilket understryks av deras resultat mot topplagen. För mot topp 9 i Serie A har Milan endast plockat 8 poäng på 14 matcher. För att vinna matcherna mot de bättre lagen räcker inte att man har bra spelare utan laget måste också sitta ihop, det gör inte Milan som dock har spelare av den absolut högsta nivån vilket speglas av att man tagit mycket poäng mot de sämre lagen.
Mentalt är säsongen över för Milan och jag tror hela klubben börjar ladda inför kommande säsong. Kanske är det inte värt för klubben att kämpa in i det sista för en plats i Conference League nästa säsong, utan istället fokusera helt på vilka spelare som ska behållas och säljas. När jag tittar på Milans spelarmaterial så tycker jag faktiskt att de är i ett bättre läge en vad Napoli var efter förra säsongens fiasko. Jag tror att med en tydlig linje från en sportchef, som hittills inte riktigt funnits i klubben och en tränare med erfarenhet och kompetens inom den Italienska fotbollen kan Milan snabbt utmana i toppen igen redan nästa säsong. 2-3 justeringar i truppen behövs, framförallt en central försvarare av klass och en balansspelare på mittfältet. Det tillsammans med en tränare, till exempel Allegri, hade kunnat innebära ett rejält lyft i tabellen redan nästa säsong. Därmed kan Milans framtid vara väldigt mycket ljusare än vad det ser ut just idag, samtidigt som det krävs smarta beslutsfattare i klubben. Något som är lättare sagt än gjort med tanke på hur Milan har styrts under denna säsongen. //Torsten Armini
Italianos försiktighet segrade mot ett tröttkört Inter
De flesta var inställda på att bortamatchen på Stadio Dall’Ara mot Bologna skulle bli en svår match för Simone Inzaghis Inter. Efter den mentala och fysiska urladdningen i Champions League mot Bayern Munchen var inte Italianos intensiva och frenetiska Bologna direkt drömmotståndaren för Nerazzuri. Och att Inter saknade energi var tydligt genomgående under matchen. Man hade inte energin för att uppehålla det tempot som gör deras vertikala anfallsmönster så svåra att försvara sig emot där motståndarens försvar dras isär och blottas. Känslan var att Inzaghis matchplan var att först och främst inte släppa till. Inters främsta möjligheter under den första halvlek kom samtliga vid fasta situationer och hörnor vilket sannerligen inte var en slump utan Inters fördel i luften mot Bologna var ett vapen man försökte använda sig av. Bologna var dock inte lika i framåtkant som man varit vana vid att se under de senaste månaderna. Precis som Inter befinner sig i ett pressat och tajt scudetto-race med Napoli så är Bologna på jakt efter den åtråvärda sista Champions League platsen. Detta präglade deras inställning i matchen då Italiano till synes uppmanat till mer försiktighet och riskminimering. Även en poäng i ett sådant här möte kan vara guld värt när säsongen summeras. Pressen gick att ta på och det blev för mycket under den andra halvleken när Inters assisterande Massimiliano Ferris och Vincenzo Italiano hamnade i gräl med fjärdedomaren och varandra och tilldelades ett varsitt rött kort.
En enorm fördel som Italiano haft på sistone är att flera av hans offensiva pjäser har befunnit sig i bländande form vilket gör taktiken som Bologna tog till väldigt gångbar där man hela tiden var samlade och först och främst gjorde det svårt för Inter. För även om Bologna inte skapade jättemånga lägen så var det alltid ett hot som låg och lurade för Inter att hålla koll på. Ndoye var lika hal och svårstoppad som tidigare och en utmaning för Interförsvaret när han tog sig in i straffområdet. Men ju längre klockan tickade ju mer kändes det skrivet att detta skulle sluta 0-0. Bägge lagen kändes för nöjda med kryss för att ta några risker mot slutet. Men då återkommer vi till den där lilla detaljen med Bolognas formstarka spelare i offensiven. För långt in på övertid får Bologna en sista möjlighet där Miranda flänger in ett långt inkast. Inter försvararen Bisseck kliver fram för att nicka undan bollen men får inte en ren träff med pannan utan det blir mer en vidareskarvning. Bollen dimper ned bakom Orsolini och vad är det då han gör? I den bländande form han befinner sig i gick han på ren instinkt och självförtroende och drog till med en akrobatisk spark där avslutet blev distinkt och perfekt intill stolproten otagbart för Sommer. Orsolinis nummer avgjorde matchen och han fortsätter med sin personliga vendetta mot Luciano Spalletti som börjar bli alltmer ifrågasatt för sin petning av just Orsolini i senaste landslagsuttagningen. Inter prominenta spelfördelare Hakan Calhanoglu vräkte iväg en vattenflaska i vrede efter slutsignalen och jag kan se framför mig hur liknande reaktioner skedde inom Juventus, Roma och Lazio-lägret när segermålet kom då detta nog var en match där de kallt hade räknat med att Bologna skulle tappa poäng. Samtidigt som champagne förmodligen korkades upp på diverse ställen i Neapel. // Martin Eliasson
Pazesca Como!
Laget vars namn alltid har associerats till sjön med samma namn kanske håller på att rubba maktbalansen. Jag talar givetvis om Como, klubben med Indonesiens rikaste familj som ägare som sett sin klubb utvecklas som en lavinartat senaste åren. Med Cesc Fabregas vid rodret har man i sin debutsäsong i Serie A gjort lite av en succé. Det gamla mittfältsgeniet har utvecklat en spelidé som man aldrig viker en tum av, trofastheten har definitivt kostat, men mer än något har den belönats.
När Como åkte till Lecce hade laget två raka vinster i bagaget. Ett starkt och svårslaget Lecce på bortaplan väntade. Como öppnade med mest energi och hade efter bara en dryg kvart haft två farliga chanser. Den ena när Nico Paz testade skott snett utanför straffområdet som bara hindrades av målvakt Falcones vakenhet från att gå i kryss. Como är laget som dominerar första halvlek. Självklart är det Paz som är arkitekten bakom öppningsmålet när den unge argentinaren spelar fram till Assane Diao som nätar till 0-1.
Projekter som mister Fabregas fått mer eller mindre fria händer till innebär till en stor grad ungt och lovande. Barcelona, Real Madrid, Real Betis, Manchester City - så stavas klubbarna många av de bärande spelarna hör hemma i. Alex Valle är en av Fabregas ungtuppar, från Barcelona via Celtic i höstas, landade han i Como i januari och har mer eller mindre varit given sedan dess. Med vänsterbackens intåg har Como gått från att dansa runt nedflyttningsstrecket till att vara givna i mitten av tabellen - i den förändringen är Valle en av dem som varit tungan på vågen efter vintern. 20-åringen gick nu ut med en lättare skada strax innan att första halvlek var slut.
Mot slutet släpper spärren och bortalaget lyckas, genom Goldaniga och Diao, göra både 0-2 och 0-3. Como tar tredje raka segern och det enda dilemmat är att man inte började få resultat tidigare på säsongen. Som det här laget ser ut på planen just nu ser man ut som ett lag som slåss om europaplatser. Nu ligger Como på en stabil tolfteplats och har en bekväm avslutning på säsongen med överkomligt avstånd. //Nico
Resultat:
| Lecce | Como | 0-3 | |
| Diao 33´ Goldaniga 84´ Diao 90+1´ |
|||
| Monza | Napoli | 0-1 | |
| McTominay 72´ | |||
| Roma | Hellas Verona | 1-0 | |
| Shomurodov 4´ | |||
| Empoli | Venezia | 2-2 | |
| Fazzini 59´ Anjorin 87´ |
Yeboah 68´ Busio 85´ |
||
| Bologna | Inter | 1-0 | |
| Orsolini 90+4´ | |||
| Milan | Atalanta | 0-1 | |
| Ederson 62´ | |||
| Torino | Udinese | 2-0 | |
| Adams 39´ Dembele 85´ |
|||
| Parma | Juventus | 1-0 | |
| Pellegrino 45+1´ | |||
| Genoa | Lazio | 0-2 | |
Utv: Otoa 21´ |
Castellanos 32´ Dia 65´ Utv. Belahyane 72´ |
||
| Cagliari | Fiorentina | 1-2 | |
| Piccoli 7´ | Gosens 36´ Beltrán 48´ |
7
