NHL Allmänt
2020-10-13 15:00
Hur stort inflytande ska spelarna ha?
Det är upprört i Chicago och Vegas. Skulle man kunnat undvika det?
Niclas Viberg
niclas.viberg@svenskafans.com
@NiclasViberg
I dessa hetsiga free agency-dagar har vi sett rapporter om att flera spelare i såväl Chicago som Vegas har blivit upprörda över lagens respektive agerande – och det leder givetvis till en uppenbar fråga. Hur mycket inflytande ska spelarna ha?
När Blackhawks uppenbarligen började gå mot en tydligare rebuild och bland annat släppte såväl Corey Crawford som Brandon Saad ska det ha retat upp Jonathan Toews och resten av Chicagos veteran-core.
Säga vad man vill om Toews och hans individuella prestationer – somliga höll honom som en av ligans bästa centrar under hans prime, andra som en hygglig center som gynnades av en stark omgivning – men att det är en framträdande och inflytelserik person i Chicago kan nog de flesta enas om.
”They’re pissed. The core guys have had enough.”
Orden kommer från en källa till initierade och trovärdiga Mark Lazerus på The Athletic. Och det är ord som onekligen får en att hoppa till.
”Their job is to play hockey”
Jonathan Toews, Patrick Kane, Duncan Keith och Brent Seabrook – det sista som återstår av Chicagos framgångsår under 10-talet – uppges vara allt annat än nöjda över situationen, eller som Toews själv säger till Lazerus:
”I’ve never been told that we were going through a rebuild. That has never been communicated to me, for that matter. A lot of this comes as a shock because it’s a completely different direction than we expected.”
Det framstår onekligen som att kommunikationen mellan ledningen och spelartruppens core har varit halvdan, men redan i februari hintade Stan Bowman om processen.
”Yeah, their job is to play hockey, not so much to manage a team. I don’t think that’s really fair to them to kind of bring them into the decision-making process. They’ve earned the respect based on what they’ve accomplished, but on a day-to-day basis, just like I don’t go down there and talk to them about their shift last night in overtime — the coaches do that. I think they have their job to do and I have my job to do.”
Hur nöjd är Fleury?
Hoppar vi till den andra sidan av den nordamerikanska kontinenten så ser vi att det ska vara upprört även i Vegas.
När Golden Knights gick hårt efter Alex Pietrangelo var det uppenbart att man behövde skaka loss lönekostnader för att få in försvararen under lönetaket. När det blev känt att flera namn var aktuella att offras ska spelartruppen av förklarliga skäl inte ha tagit emot det så värst bra.
Marc-Andre Fleury, Paul Stastny, Nate Schmidt, Max Pacioretty och Alec Martinez fick alla se sina namn i ryktessvep – mer eller mindre publikt – innan valen föll på Stastny och Schmidt.
Det är rimligt att få en reaktion från truppen när så många var redo att offras för ett nyförvärv. Det är rimligt att få en reaktion från truppen när spelare man nyligen har signat eller bytt till sig var redo att offras. Hur nöjd är exempelvis Fleury – Vegas face of the franchise sedan dag ett – över den offentliga uppmärksamhet som Vegas trade-försök av honom gav?
Likvärdiga problem och frågeställningar
Det är två helt olika situationer i Chicago och Vegas – ett lag river ner medan det andra vill förstärka – men ändå likvärdiga problem och frågeställningar. Lagledningens aktioner river upp känslor bland spelartruppen och kan sura till relationen.
Nu är det enkelt att bara tycka att spelarna ska rätta in sig i ledet och acceptera verkligheten de lever i. De kompenseras trots allt väl med miljonlöner. Men att göra sig ovän med spelarna kan knappast vara så värst hälsosamt.
Man kan kanske jämföra situationen i Chicago med den i Los Angeles. I Kings har man varit öppna med sina rebuild-planer och framför allt ser det ut som att man har fått med sin veteran-core på den resan. Nu sitter Kings på ligans kanske bästa talangpool och drivna veteraner som Anze Kopitar och Drew Doughty att slussa in talangerna jämte. Det kan bara vara fördelaktigt.
Nog behöver man sälja in rebuild-planer till sina stjärnor? Om inte annat bör man i alla fall ha en dialog där planerna i alla fall förklaras? Blir inte det än viktigare i en organisation där stjärnorna tidigare uppges ha varit inflytelserika? Det pratades ju en del om hur Toews och Kane uppmuntrade lagledningen att ta tillbaka Brandon Saad för några år sedan.
Ska stjärnorna sitta med i klubbens war room och involveras i alla beslut? Nej, givetvis inte. Det blir sannolikt högst problematiskt om delar av omklädningsrummet ska äga beslutsrätten över andra delar av omklädningsrummet. Bör de största stjärnorna konsulteras innan stora och eventuellt omskakande beslut fattas? Ja, givetvis.
Hur stort inflytande ska spelarna ha?
Men balansgången är svår. En general managers jobb består bland annat av att försöka förstärka laget om möjligheten presenterar sig. En general managers jobb består även av att ta ett mer långsiktigt perspektiv på framtiden än vad ålderstigna spelare har.
Är det fortfarande upprört i Vegas omklädningsrum? Eller blir allt glömt när det faktiskt inte blev du som offrades? En spelare av Pietrangelos klass är trots allt ett hyggligt plåster på såren. Om Vegas bara vinner matcher när nästa säsong väl börjar så kan kanske Kelly McCrimmon & Co bara luta sig tillbaka.
Desto mer intressant är det sannolikt i Chicago. Var det här början på en tydlig nedmontering av en modern dynasti? Duncan Keiths namn har trots allt figurerat i rykten vid trade deadline och det har spekulerats flitigt om Brent Seabrooks framtid. Vill Stan Bowman göra spelarna obekväma för att enklare kunna övertyga dem om en trade i strävan att bygga nytt? Vem eller vilka överlever om det blir interna stridigheter?
Hur stort inflytande ska egentligen spelarna ha?
När Blackhawks uppenbarligen började gå mot en tydligare rebuild och bland annat släppte såväl Corey Crawford som Brandon Saad ska det ha retat upp Jonathan Toews och resten av Chicagos veteran-core.
Säga vad man vill om Toews och hans individuella prestationer – somliga höll honom som en av ligans bästa centrar under hans prime, andra som en hygglig center som gynnades av en stark omgivning – men att det är en framträdande och inflytelserik person i Chicago kan nog de flesta enas om.
”They’re pissed. The core guys have had enough.”
Orden kommer från en källa till initierade och trovärdiga Mark Lazerus på The Athletic. Och det är ord som onekligen får en att hoppa till.
”Their job is to play hockey”
Jonathan Toews, Patrick Kane, Duncan Keith och Brent Seabrook – det sista som återstår av Chicagos framgångsår under 10-talet – uppges vara allt annat än nöjda över situationen, eller som Toews själv säger till Lazerus:
”I’ve never been told that we were going through a rebuild. That has never been communicated to me, for that matter. A lot of this comes as a shock because it’s a completely different direction than we expected.”
Det framstår onekligen som att kommunikationen mellan ledningen och spelartruppens core har varit halvdan, men redan i februari hintade Stan Bowman om processen.
”Yeah, their job is to play hockey, not so much to manage a team. I don’t think that’s really fair to them to kind of bring them into the decision-making process. They’ve earned the respect based on what they’ve accomplished, but on a day-to-day basis, just like I don’t go down there and talk to them about their shift last night in overtime — the coaches do that. I think they have their job to do and I have my job to do.”
Hur nöjd är Fleury?
Hoppar vi till den andra sidan av den nordamerikanska kontinenten så ser vi att det ska vara upprört även i Vegas.
När Golden Knights gick hårt efter Alex Pietrangelo var det uppenbart att man behövde skaka loss lönekostnader för att få in försvararen under lönetaket. När det blev känt att flera namn var aktuella att offras ska spelartruppen av förklarliga skäl inte ha tagit emot det så värst bra.
Marc-Andre Fleury, Paul Stastny, Nate Schmidt, Max Pacioretty och Alec Martinez fick alla se sina namn i ryktessvep – mer eller mindre publikt – innan valen föll på Stastny och Schmidt.
Det är rimligt att få en reaktion från truppen när så många var redo att offras för ett nyförvärv. Det är rimligt att få en reaktion från truppen när spelare man nyligen har signat eller bytt till sig var redo att offras. Hur nöjd är exempelvis Fleury – Vegas face of the franchise sedan dag ett – över den offentliga uppmärksamhet som Vegas trade-försök av honom gav?
Likvärdiga problem och frågeställningar
Det är två helt olika situationer i Chicago och Vegas – ett lag river ner medan det andra vill förstärka – men ändå likvärdiga problem och frågeställningar. Lagledningens aktioner river upp känslor bland spelartruppen och kan sura till relationen.
Nu är det enkelt att bara tycka att spelarna ska rätta in sig i ledet och acceptera verkligheten de lever i. De kompenseras trots allt väl med miljonlöner. Men att göra sig ovän med spelarna kan knappast vara så värst hälsosamt.
Man kan kanske jämföra situationen i Chicago med den i Los Angeles. I Kings har man varit öppna med sina rebuild-planer och framför allt ser det ut som att man har fått med sin veteran-core på den resan. Nu sitter Kings på ligans kanske bästa talangpool och drivna veteraner som Anze Kopitar och Drew Doughty att slussa in talangerna jämte. Det kan bara vara fördelaktigt.
Nog behöver man sälja in rebuild-planer till sina stjärnor? Om inte annat bör man i alla fall ha en dialog där planerna i alla fall förklaras? Blir inte det än viktigare i en organisation där stjärnorna tidigare uppges ha varit inflytelserika? Det pratades ju en del om hur Toews och Kane uppmuntrade lagledningen att ta tillbaka Brandon Saad för några år sedan.
Ska stjärnorna sitta med i klubbens war room och involveras i alla beslut? Nej, givetvis inte. Det blir sannolikt högst problematiskt om delar av omklädningsrummet ska äga beslutsrätten över andra delar av omklädningsrummet. Bör de största stjärnorna konsulteras innan stora och eventuellt omskakande beslut fattas? Ja, givetvis.
Hur stort inflytande ska spelarna ha?
Men balansgången är svår. En general managers jobb består bland annat av att försöka förstärka laget om möjligheten presenterar sig. En general managers jobb består även av att ta ett mer långsiktigt perspektiv på framtiden än vad ålderstigna spelare har.
Är det fortfarande upprört i Vegas omklädningsrum? Eller blir allt glömt när det faktiskt inte blev du som offrades? En spelare av Pietrangelos klass är trots allt ett hyggligt plåster på såren. Om Vegas bara vinner matcher när nästa säsong väl börjar så kan kanske Kelly McCrimmon & Co bara luta sig tillbaka.
Desto mer intressant är det sannolikt i Chicago. Var det här början på en tydlig nedmontering av en modern dynasti? Duncan Keiths namn har trots allt figurerat i rykten vid trade deadline och det har spekulerats flitigt om Brent Seabrooks framtid. Vill Stan Bowman göra spelarna obekväma för att enklare kunna övertyga dem om en trade i strävan att bygga nytt? Vem eller vilka överlever om det blir interna stridigheter?
Hur stort inflytande ska egentligen spelarna ha?
