Min perfekta säsong med Hertha BSC - del 2
Säsongen 2023/24 följde jag Hertha BSC med både själ och hjärta då jag höjde mitt supporterskap ett snäpp genom att flytta ner till Berlin och utöver det även såg samtliga ligamatcher på plats, med andra ord genomförde jag en perfekt säsong. I detta inlägg avhandlas Rückrunde, matcherna som spelades under andra halvan av säsongen.
2024 började med en klubbtragedi innan första matchen ens hade spelats. Tisdagen den 16 januari klockan 12:30 gick Hertha ut med informationen att president Kay Bernstein helt plötsligt och oväntat avlidit till följd av en hjärtattack endast 43 år gammal. En klubb och en hel supporterskara i total chock – hur hanterar vi detta och hur skulle det påverka hela klubben? Jag och Jimmy åkte på kvällen ut till Olympiastadion och lämnade blommor vid minnesplatsen som hade upprättats. Vi ansåg att det var det minsta vi kunde göra i denna svåra stund. Kay var en president som gick runt med fansen inför bortamatcherna för att säga hej och betona viktigheten i att vi i ur och skur åker för att stötta laget samtidigt som han påpekade att han saknade det vi gör då hade gjorde exakt det i sin ungdom.
Fem dagar efter tragedin var det dags för återstart i Zweite och ett knäpptyst Ostkurve såg Hertha spela 2-2 mot Düsseldorf. Den märkligaste stämning jag någonsin varit med om på en fotbollsmatch och det är något som etsat sig fast i minnet. Veckan efter var det återigen lokförarstrejk (för tredje gången denna vinter) och med buss färdades vi till Wiesbaden för att se Hertha göra en fantastiskt tam insats och förlora med 3-1. Noll poäng mot Wehen Wiesbaden som slutligen åkte ur vilket säger en del om hur mycket upp och ner vår säsong var. 56 mil hem mot Berlin i januari och supporterlivet visade sig från en sida som ändå inte skall underskattas, själva resan var minnesvärd, men matchen och resultatet glöms gärna bort inom en snar framtid. Ett par dagar senare åkte vi även ur cupen hemma mot Kaiserslautern och det var en kvartsfinal som Dárdai fullständigt kastade bort vilket smärtar något oerhört, men det var en förening som fortfarande inte vara nära att hämta sig efter det tragiska dödsfallet.
Första helgen i februari kom HSV för andra gången denna säsong på besök och den här kvällen var det deras supportrar som fick jubla. Vårt icke-existerande centrala mittfält och virriga försvar gjorde inte en människa glad och mentalt var det bra att jag redan inför säsongen hade intalat mig att vi skulle bli ett mittenlag när säsongen summerades. Det återstod fjorton ligamatcher och redan nu kändes det som att vi kunde stänga säsongen. Spela matcherna också kan vi börja planera för nästa säsong för det här kommer vara en guppig väg fram till säsongen blåses av. Ner till ett regnigt och igenbommat Fürth i delstaten Bayern en söndag och det som värmde var åtminstone schnitzel i bröd och de tre poängen vi tog. Inombords ska jag inte ljuga om att jag blev lite glad över väderleken, regnigt och ruggigt, det är min typ av fotbollsväder. Då måste stålpsyket kopplas på och en glidtackling mot en grinig motståndare som inte trivs och tycket det är dödtradigt att spela, det får mig att njuta lite mer.
Magdeburg kom med över 15 000 bortafans en fredagskväll i februari och det var en bra utmaning för oss på läktaren, denna kväll fick vi ta mer än vanligt och matchen i sig var böljande och målrik. De som var neutrala måste ha njutit av varje sekund och uppskattat inramningen i en match i andradivisionen. En av de mest minnesvärda matcherna under säsongen slutade med hemmaseger och det var något som piggade upp under transportsträckan. De fyra matcher fram till säsongens sista landslagsuppehåll var ömsom vin ömsom vatten. Två raka oavgjorda matcher mot Eintracht Braunschweig och Kiel där vi tappade en 2-0 ledning under matchens sista tio minuter följdes upp av förlust mot St. Pauli där kvalitetsskillnaden var stor innan Schalke 04 slogs tillbaka med 5-2 hemma på Olympiastadion inför nästan 70 000 åskådare.
Säsongens sista fjärdedel och påsken tog emot oss med 20 grader när det var dags för säsongens sista topspiel med avspark 20:30 en lördag. Återigen en match som svängde fram och tillbaka där vår offensiv var lika lysande som vår defensiv var bedrövlig, 3-3 mot 1. FC Nürnberg och längtan till nästa säsong var vid den här tidpunkten stark. Sista fredagsmatchen på bortaplan väntade härnäst när jag begav mig till Paderborn utan Jimmy som inte kunde ta ledigt från jobbet utan hans enorma svit sprack dessvärre. Han hade i nästan två års tid sett varje match på plats och han hade varit i Paderborn innan och visste vad som väntade. Det var en speciell match, vi var totalt utspelade men efter en sen kvittering av Bilal Hussein och sedan ett övertidsavgörande av Tabakovic så var matchen vänd och en otroligt oförtjänt trepoängare hämtades hem till Berlin.
Fredag igen och ännu en högriskmatch väntade för oss. Denna gång kom våra antagonister från Rostock och det har varit lite stökigt genom åren mot dem. På planen körde vi över dem med 4-0 och slutligen degraderades de och det skulle bli förbaskat skönt att slippa åka till Rostock nästa säsong. Det tyska fotbollsförbundet lät oss sätta skrattet i halsen då de lyckades lotta oss mot Hansa Rostock i cupens första omgång och den matchen spelas söndag 18e augusti.
Fem matcher kvar och nu började bensinen ta slut i tanken, det har varit slitsamma resor under året och nu gjordes allt av ren vilja. Lång resa ner till Karlsruhe för fest med likasinnade och sedan match dagen efter innan det var dags att ta sig de nästan 70 milen hem med ett tågbyte i Erfurt eftersom Deutsche Bahn hade ställt in det enda direkttåg som skulle gå kort efter matchen. En trevlig helg även om det blev noll poäng, men eftersom vi mötte vår vänklubb så var det otroligt vänskapligt på läktarna. Ett välkommet avbrott den hetsiga miljön som råder. Detta var även den enda match jag inte såg från bortasektionen det tyska postväsendet slarvade bort min biljett och jag lyckades komma över en andrahandsbiljett hos Karlsruhe. Det viktiga för mig var att vara på plats och hålla streaken vid liv.
Ett oavgjort resultat i en avslagen match mot Hannover innan maj och säsongens sista månad gjorde entré. Säsongens längsta bortaresa väntade och i slutet av säsongen vill jag ha lite kortare resor då energin och geisten inte riktigt finns där. Det var bara att borra ner huvudet och bege sig till Spiesen-Elversberg i Saarland. Dit ska jag definitivt inte nästa säsong även om det var en speciell upplevelse, en arena som är anpassade för Regionalliga (fjärde divisionen i ligasystemet). Återigen en svag insats av ett lag som gett upp, men jag vågar påstå att det inte är särskilt många svenskar som varit på arenan som åskådare så något tog jag åtminstone med mig från visiten. Nu är vi framme vid den 11e maj och det är dags för säsongens sista hemmamatch och likt i januari tog vi emot Kaiserslautern, detta Lautern som även skulle åka till Berlin två veckor senare för cupfinal. Pál Dárdai och Peter Pekarík tog farväl av Hertha och Berlin när vi stängde hemmasäsongen med en 3-1 seger.
Sista matchen för säsongen färdades vi till Osnabrück där det blev stökigt vid insläppet, men som tur var var jag och mitt gäng redan innanför grindarna och kunde beskåda ligans sämsta lag vinna med 2-1 mot oss och därmed var säsongen 23/24 avslutad och i hamn. En perfekt säsong kunde därmed summeras och en enorm glädje samt stolthet infann sig inombords. Det har varit slitigt och kämpigt, men samtidigt väldigt roligt, lite som värnplikten. Jag har väldigt svårt att se mig göra om det, men att jag lyckades genomföra det kommer jag alltid klappa mig själv på axeln för.
Herthas matcher var sällan tråkiga eller sömniga och med målskillnaden 69-59 fördelat på 34 matcher så blev målsnittet 3,76 mål per match. Slutligen blev det en niondeplats när säsongen skulle summeras och det var i den lägsta skiktet av var jag trodde att vi skulle hamna. Till nästa säsong har vi en ny tränare i Cristian Fiél och har redan nu värvat två centrala mittfältare samt att vi i nuläget inte har tappat en enda viktig offensiv pjäs vilket får mig att ha högre förväntningar, men det är långt kvar tills transferfönstret stänger så vi får se hur truppen ser ut i september.
I nästa del går jag djupare in på resorna till bortamatcherna som borde bjuda er läsare på en del skratt.
