Manchester C - Manchester U2 - 1
Manchester City 2 - 1 Manchester United
Jag fick brusreducerande hörlurar inkörda i öronen, påklädd en ögonbindel, satt i en bil, nedburen i en källare och sen åkte allt av. Framför mig var en projektor, och på den utspelade sig säsongens viktigaste match. Det var min svensexa igår, och Manchester United hade inte fått memmot.
Sammanfattning
Av den anledningen har jag inte sett om matchen, och vill inte att ni ska behöva återuppleva de tuffa dryga 100 minuterna i detalj. För att det skulle bli tufft stod så klart klart redan innan matchen. När Ilkay Gundogan sen gör ett drömmål 14 sekunder in känns det mer eller mindre kört. Men det var det inte. City kontrollerade mycket av första halvlek, men United stack upp och hade bollinnehav på offensiv tredjedel flertalet gånger. Speciellt nära kom man dock aldrig riktigt, och det var därför ännu skönare än vad det hade varit i normala fall, där det redan hade varit väldigt skönt, när domare Paul Tierney med dryga 10 minuter kvar av första halvlek signalerade att VAR-rummet hade hittat något att kolla på. Det var därtill ännu skönare än det hade varit i vilken final som helst att Jack Grealish mycket riktigt hade tagit bollen med handen från Wan-Bissakas nick, och känslan när Bruno Fernandes på sedvanligt, psyksjukt lugnt manér placerade in straffen bakom Ortega i City-målet borde vi egentligen bara stanna vid.
Men det kan vi ju såklart inte, för det kom ju en andra halvlek också. Den inleddes ganska precis som den första, när Ilkay Gundogan återigen fick bollen på ett volleyläge, återigen från en situation som såg väldigt inövad ut, och återigen gav City ledningen innan United ens fattat att matchen hade börjat om. Det var inte försöken det brast på därefter, och United fick faktiskt till en hyfsad forcering, men speciellt nära kom man inte nu heller. När det inte fanns några city-misstag att kapitalisera på slutade den här dagen, som inte fick sluta såhär, exakt så hemskt som man hade kunnat förvänta sig. Fyfan.
Manchester United (4-2-3-1):
De Gea – Wan-Bissaka, Varane, Lindelöf (McTominay 83’), Shaw – Casemiro, Fred – Sancho (Weghorst 78’), Eriksen (Garnacho 62’) Fernandes – Rashford
Manchester City (3-2-4-1):
Ortega Moreno – Walker (Laporte 90’) Dias, Akanji – Rodri, Stones - Silva, De Bruyne (Foden 76’) Gundogan, Grealish (Ake 89’) – Haaland
Statistik:
Resultat: 1 – 1
Målskyttar (assist): Fernandes
Bollinnehav: 60 - 40
Avslut på mål: 5 - 3
Gula kort: 2 - 2
Röda kort: 0 - 0
Bäst i United: Luke Shaw
Fem tankar från matchen
1, De kvalitativa grundpunkterna
Ja, hur gick det egentligen med det taktiska, tekniska, fysiska och mentala? Jag tyckte egentligen att alla punkter hanterades enligt förväntan. Det var en taktisk jämn match, spelarna gjorde sitt yttersta fysiskt (även om man såg hur förstörda de var av säsongen de sista minuterna) och de var mentalt på intet sätt underlägsna. Det var just det tekniska vi många gånger föll på, vare sig det var bortslarvade lägen runt boxen eller missade uppspel från Wan-Bissaka. Det hade kunnat gå ändå, men när det gick som det gick är det lätt att konstatera att United behöver öka sin tekniska höjd i truppen för att spela än jämnare, än oftare med lag som City.
2, Farväl, David?
På tal om konstaterande och saker vi föll på. David de Geas roll i Ten Hags United har diskuterats minst sagt flitigt under säsongen. I finalen visade han upp hela registret av förmågor som gör att hans dagar som förstemålvakt är räknade. Bristande kvalitet med fötter, passiviteten vid inspel i boxen och till råga på allt en försämrad förmåga att rädda bollar han tidigare har kunnat rädda. Klubben uppges ha ett kontrakt färdigt att bara skriva under, men jag är inte helt säker på att De Gea är kvar nästa säsong. Och är han det borde han inte vara förstaval. För allas skull vore det nog bäst om De Geas tid i United var slut nu, så att han får behålla den odiskutabla legendstatus han har.
3, Frågetecknen i startelvan.
Skulle Eriksen starta? Vem skulle spela på högerbacken? Hur skulle frontfyran formeras? Det är som bekant fruktansvärt lätt att vara efterklok, men svaret på i synnerhet de två förstnämnda frågorna får väl anses besvaras som att Ten Hag valde fel. Eriksen såg helt slut ut från minut ett och Wan-Bissaka hade det stundtals väldigt kämpigt med Citys presspel. Jag vet inte hur mycket man hade vunnit på andra formationer, och det kanske snarare pekar på att truppen är i starkt behov av vidare förbättring.
4, Processen är tydlig...
Erik ten Hag sa själv efter matchen att ”vi är de enda som kan komma tillbaka mot det här Man City” och det kanske är en sanning med modifikation. Men faktum kvarstår att det var ganska tight. Vi hade högre xG, stoppade city från att skölja över oss med chanser och släpper ju bara in två smått bisarra mål. Förlusten kommer sitta i länge, men i det långsiktiga kriget om att vara herre på täppan i Manchester, England och fotbollsvärlden är vi närmare än vi har varit på väldigt länge. Det är en lång väg kvar, men vägen dit är åtminstone tydlig för mig. Framåt!
5, men sörj. Sörj.
Oavsett vad vi skriver, säger, tycker eller tänker kommer resultat alltid att kvarstå. Manchester United förlorade det första Manchester-derbyt i en FA Cup-final någonsin. Det kommer göra ont länge, kanske mer så beroende på vad som händer i Istanbul nästa lördag. Det är bara att sörja, precis så länge som det behövs, och under tiden hoppas på att ägarsituationen klaras upp, på ett sjuhelvetes sommarfönster och på chans till revansch snarast möjligt. För inte fan dröjer det 151 år till innan de här två lagen spelar en ny final mot varandra.
