138.
 Så många dagar har det gått sedan den där decemberkvällen när man mest ville sjunka genom marken och glömma allt vad derby, fotboll och liv hette.
 Det är ett underligt fenomen, egentligen, hur en fotbollsmatch man aldrig själv upplevt på plats, och som spelas tvåhundra mil från ens egen hemstad, kan påverka en så mycket. När jag först började hålla på Roma (kan inte riktigt säga när eftersom det växte fram efterhand) så förstod jag inte det stora med derbyna. För mig var det som vilken annan stormatch som helst. Men med åren har det växt. Blivit viktigare. Man har börjat skriva ner datumet i allmanackan allt tidigare inför varje derby. Börjat bita längre ner på nagelbanden för vart år som går. Oroat sig mer och mer för truppstatusen allteftersom. Och nu finns det få saker jag drömmer starkare om än att på plats få stå och sjunga med i Antonello Vendittis skönsång inför en derbymatch mot de ljusblå.
 Jag avundas varenda en utav de dryga 70,000 människor som lär vara på Olimpico på söndag eftermiddag. För att de får uppleva vad som betyder så otroligt mycket för så otroligt många.
 Och den här gången handlar det om att vinna tillbaka sin heder. 138 dagar har gått, och nu är det bara en dag kvar. Sen är det dags, äntligen, för Derby della Capitale.

 På förhand har snacket handlat om framförallt en sak: Tottis vara eller icke vara. Borta från träning två dagar i rad, därefter tränade han lite halvt tillsammans med fystränare. Ena kvällen säger han att det är 20% chans att han spelare, nästa dag säger Romas team manager Di Francesco att Totti spelar. För en gångs skull är jag dock benägen att hålla med en laziale, orosmomentet Tommaso Rocchi, som sa följande om Tottis skadeproblem: ”Frågar du mig så spelar Totti, det är inte första gången han kvällen innan match säger att det ser dåligt ut, men sen dagen efter ändå punktligt är på plan.”
 Jag utgår från Tottis deltagande, men i hans frånvaro är det redan klart att Vucinic spelar i Tottis position. I övrigt är det en ordinarie elva Roma ställer upp med. Tridenten bakom Totti består utav Taddei, Perrotta och Mancini – Spallettis förstaval på de positionerna. På det centrala mittfältet spelar förstås framtidens bandiera De Rossi tillsammans med registan Pizarro. Den enda smärre förändringen som behöver göras är att Ferrari är avstängd – Mexès och Chivu bildar mittbackspar, flankerade utav Tonetto och Panucci.
 Det är Romas förstaelva, och det finns därmed inga ursäkter varken för fans eller spelare. Ursäkter finns det i och för sig aldrig i derbyn – en ursäkt drar man till med efter att ett skadedrabbat manskap misslyckats med att få hål på Messina på bortaplan; när det är dags för derby så biter man ihop och kämpar tills man stupar. Räcker inte det, ja, då förtjänar man inte segern. På söndag klockan tre så hoppas jag att det inte finns några ursäkter i spelarnas huvud – bara elva hungriga vargar som tänker springa, slita och dribbla sig förbi varenda motståndare i laziali kan uppbåda. De gånger Lazio har vunnit mot Roma på senare år har det inte berott på klasskillnad, det har berott på motivationsskillnad. Taggade ljusblå har helt enkelt ätit upp gulröda som mer sett ut som lamm än vargar. Om Roma spelar till sin potential, och framförallt med den motivation som krävs, då vinner Roma.
 Men jag tänker inte ge mig in i några förutspåelser eller gissningar om vem som står som segrare på söndag – jag brukar ju nämligen ha fel som flera av er säkert märkt vid det här laget. Men jag säger så här; jag har inte diskuterat Lazios startelva, Lazios inställning eller skadeproblem, och tänker inte göra det heller – för det här är ett derby som handlar om Roma. Det är Roma som har väntat på den här matchen. Det här är Romas revansch, Romas stadio, Romas stad – Romas derby. 

Roma tifa Roma.

DAAAJEE!