Vart ska man börja?

Bristen på viljan att vinna?
Säkerhet framför anfall?
Rädslan att förlora?

Note; Är du inte Arsenal-supporter får du ursäkta bristen på analys och objektivitet i denna efterrapport.

Arsenal tappade mark i toppen av Premier League efter att ha blivit besegrade av Manchester United på Emirates.

Matchen började dock precis som man hoppats. Arsenal kom ut med fart, intention och framför allt en vilja att gå för det. Inledningsvis var dominansen tydlig, och den skulle också ge utdelning. I den 30:e minuten slog Hincapié ett inlägg som Dorgu misslyckades med att rensa bort. Bollen hamnade hos Ödegaard som via ett inspel tvingade fram ett självmål av Martínez.

1–0. Full kontroll.

Eller?

Istället för att fortsätta trycka ner United kröp nerverna fram. Slarviga misstag i backlinjen blev kostsamma, och bara minuter senare kvitterade United efter att Zubimendi slagit en helt felriktad passning mot Raya. Mbuemo snappade upp bollen, rundade Raya och rullade enkelt in 1–1.

Oavgjort i halvtid. Förhoppningen var att Arteta skulle dra fram hårtorken i omklädningsrummet. Det är trots allt en titel laget ska gå för, eller?

Arsenal kom ut till den andra halvleken precis som man avslutade den första: lojt, passivt och utan riktig vilja att gå för segern. United tog vara på det. I den 50:e minuten gjorde Dorgu 2–1 efter ett fint kombinationsspel och en kalasträff utanför straffområdet. Raya var chanslös. Nu då? Nu måste väl spelarna reagera?

Nix.

Arteta svarade med ett desperat fyrbyte: Jesus ut mot Gyökeres, Zubimendi mot Eze, Merino mot Ödegaard och Hincapié mot White i en ambition att gå för det.

Arsenal huffrade och puffrade i drygt 25 minuter innan kvitteringen till slut kom i den 84:e minuten. Efter en fast situation hamnade bollen hos Merino som tryckte in 2–2 i en tilltrasslad situation i Uniteds straffområde. Nu går vi för det!

Nix.

Bara minuter senare tog United ledningen igen. Cunha fick utrymme utanför straffområdet och avslutade sylvasst till 3–2. Där och då kändes det som att Arsenal inte skulle orka resa sig en gång till. Och det gjorde man inte.

Torsk var ett faktum.

När matchrapporten nu är avklarad behöver jag skriva av mig om bitar som skaver.

Jag börjar bli riktigt, riktigt, riktigt less på bristen av briljans i det här laget, eller förmågan att locka fram briljans från spelarna.

Vart är viljan att vinna? Det här faller i slutändan på Arteta.

Vart är vår kapten? Den som i sitt kaptenskap ska driva laget framåt? Just nu känns han obefintlig.

För att Arsenal ska gå hela vägen krävs en taktisk förändring. I mitt tycke var Arsenal som bäst den här säsongen med Eze på planen. Han har absolut haft anonyma insatser, men att Ödegaard på något sätt återigen är helt självskriven i startelvan är orimligt. Vad gör hans insatser mindre anonyma mer än att han kommer ner, hämtar boll och spelar tillbaka till mittback?

Och Saka då? Han är vår egen produkt, och det spelar såklart in i hur han bedöms. Men det pratas om att han, om och när han skriver på nytt kontrakt, ska bli bäst betald i truppen. Då håller det inte med den här utdelningen. Tre spelmål på 20 matcher är iskallt.

Kraven måste vara högre. På spelarna. På Arteta. Känslan är att i stunder är rädslan för att "förlora" ligan större än viljan att vinna ligan, och det är oacceptabelt, och det är den typen av känsla bland spelarna som med all förmodan faller på tränaren.