Det var något speciellt med Varberg 2025. På läktaren kändes det ofta som att allt kunde hända, och att Varberg inte behövde spela superfint för att ändå vara med. Matchbilderna hade en tydlig grej: laget var jobbigt att möta, det var mycket kamp, mycket känslor och ofta ganska tajt. När det blev lite stökigt och fysiskt, då såg man att Varberg trivdes.
Inför 2025 fanns det ändå en känsla av att “nu måste vi få ordning på det här”. Man ville ha mer lugn, mer stabilitet och slippa att allt svängde så mycket. Det var inte snack om att bygga om allt från noll, utan mer att sätta ett sätt att spela och tro på det över tid. Och mitt i det här blev Roar Hansen viktig – han gav laget tydligare riktning och mer struktur i det man såg på planen.
Det här var en säsong som stabiliserades mer och mer, och där Varberg faktiskt började se ut som ett lag som kan ta nästa steg. De slutade sexa i Superettan på 43 poäng, vilket ändå säger en del om att det fanns något där.
Och kanske säger en enskild match något om hela resan: när den fina starten på säsongen till slut sprack i en tung 1–5-förlust mot Örgryte blev det både ett uppvaknande och en måttstock för vad som krävdes när allt ställdes på sin spets.
Med den ramen på plats blir huvudfrågan nästan självklar: hur försökte Roar Hansen vinna matcher med Varbergs BoIS – och vilka principer satte egentligen tonen för 2025?
Roars Varberg spelar oftast en variant av 4–2–3–1 , men även när de skiftar i detaljer är vissa saker nästan “heliga”. Det är fyra backar , minst två defensiva mittfältare och två yttrar . Det märks att laget inte jagar bollinnehav bara för att kunna säga att man “äger matchen” (runt 45,9% i snitt), utan de vill hellre spela ganska rakt och effektivt. Mycket handlar om att komma framåt och skapa lägen via kanterna , och deras inläggsspel är en tydlig styrka. De blandar också spelet med långbollar , så det är inte ett lag som bara rullar kortpassningar i evigheter.
I uppbyggnaden ser man ofta en trygg grund: backlinjen står för basen och de två sittande mittfältarna blir som en “plattform” som ska hålla ihop laget. När det går försöker de hitta ytter eller ytterback tidigt och jobba sig runt för att få in bollen i boxen. I vissa matcher finns en tydlig “tia” som ska vara spelpunkt, men ibland känns den rollen mer som en extra löpare som ska in i ytor och fylla på runt anfallaren. Och när Roar vill trycka på kan det skifta så att det nästan ser ut som 4–4–2 i anfall, med mer folk nära straffområdet.
Utan boll är dubbel-sexa A och O. De ska skydda centralt, stoppa kontringar och göra så att motståndarna inte får rakt igenom Varberg. Yttrarna får ofta ett stort jobb hemåt för att stänga kanterna och hjälpa ytterbackarna, så det blir mer ett kollektivt försvar än att någon enskild pressar som galning. Pressen kan också variera: ibland kliver de högre, ibland faller de och blir kompakta och väntar in läget.
När Varberg får matchen dit de vill fungerar det som bäst: lite kamp, mycket dueller, mycket andra-bollar och ett tryck där man kan mata in bollar från kanten och vinna fasta situationer. Då blir de jobbiga att möta även om de inte har mest boll. Men det blir mer sårbart när motståndaren stänger kanterna och tvingar Varberg att skapa centralt med mer finlir än de egentligen vill spela med. Och när Varberg måste jaga match kan det bli lite för öppet bakom, så att de blir straffade på omställningar.
Varberg fick en riktigt fin start på säsongen och låg tidigt högt upp i tabellen, med en känsla av att laget kunde hänga på i toppen. Under våren och försommaren såg det stabilt ut och man tog många viktiga poäng, vilket gav arbetsro och byggde självförtroende.
Men hösten blev tyngre. Resultaten blandades med fler poängtapp och några klara bakslag, och då tappade Varberg fart i tabellen. Till slut landade de på en sjätteplats , vilket är bra – men den svaga höstperioden gjorde att de aldrig riktigt orkade vara med hela vägen i kampen om de allsvenska platserna.
Offensiven
Varbergs offensiv var mer direkt och inte så mycket “possession”. Med 45,9% bollinnehav och ganska många långbollar (28,4/match) tog laget sig ofta in i sista tredjedelen genom att flytta bollen snabbt framåt, istället för att bygga upp jättelänge. När Varberg spelade etablerat kom hotet mest från kanterna: 1 mot 1-dueller och genombrott (12,8 lyckade dribblingar/match) gav lägen för inspel, tidiga inlägg och situationer på andraboll.
I omställningar var deras styrka fart och ytor. När de vann bollen ville Varberg gå framåt direkt med raka pass och löpningar i djupet. Det ledde till snabba avslut och korta anfall, ofta innan motståndaren hann ställa sig rätt.
Fasta situationer var ett av lagets tydligaste vapen. Varberg gjorde 15 mål på fasta och skapade mycket via hörnor: 5,5/match och 165 totalt (topp 3). Dödbollar blev en trygg väg till mål när öppet spel inte gav tillräckligt många riktigt rena boxgenombrott.
Avslutsprofilen lutar mer åt volym än superprecision: 45 mål på 30 matcher (1,5/match) och 12,4 skott/match. De kommer till lägen ganska ofta, men offensiven blir ibland beroende av fasta och individuella grejer.
Det som saknades var kanske lite mer kontroll och tydliga återkommande saker centralt i etablerat spel, typ instick eller djupledsbollar, så att laget inte blir för lättläst när de mest går via kanten och dödbollar.
Defensiven
Varbergs defensiv var lite upp och ner under säsongen. De släppte in en del mål totalt, men höll också nollan några gånger. Det som sticker ut är att många mål kom efter paus, och att de hade en svag period direkt i början av andra halvlek. Samtidigt fanns det också en fas i första halvlek där de var riktigt stabila.
Om man kollar på hur målen kom in så var det mest i öppet spel. Men fasta situationer var ändå en tydlig del av problemen, och det kan bli avgörande i jämna matcher.
Målvakten, Fredrik Andersson, fick jobba ganska mycket och hade många räddningar. Enklast sagt: han stod ofta i händelsernas centrum och räddade laget flera gånger.
En annan tydlig sak är att Varberg gav bort för många lägen. Det blev ofta misstag som ledde till avslut emot, även om laget samtidigt jobbade mycket defensivt och vann tillbaka mycket boll.
Det som saknades var främst mer kontroll i andra halvlek och färre enkla misstag, plus lite bättre ordning på fasta så att de inte blir straffade där lika ofta.
Varbergs säsong hade ett ganska tydligt mönster. De gjorde ofta första målet, men det betydde inte alltid att matchen var “klar”. Ganska ofta tappade de ändå poäng efter att ha gått upp i ledning, så det kändes som att ledningar inte alltid blev trygga.
När Varberg hamnade i underläge så gav de inte upp direkt heller. De lyckades rätt ofta kvittera, vilket gjorde att många matcher levde länge och kunde svänga fram och tillbaka.
En annan grej som kom igen var att det ofta blev mål åt båda håll. Det stämmer också med xG-siffrorna: Varberg skapade ändå ganska bra med chanser totalt och borta, men samtidigt släppte de till mer chanser borta (xGA), så det blev ofta lite mer “öppet” i de matcherna.
Och hemma vs borta var ett tydligt tema hela året. Hemma tog de mer poäng och såg stabilare ut, men borta släppte de in mer och hade det tuffare. Varberg började ofta bra, men matcherna blev ofta jämna ändå och de fick jobba hela vägen till slutet.
Den här säsongen var det några spelare som verkligen stack ut och drog Varberg framåt. Westermark och Shabani var de som syntes mest i poängen och stod för mycket av det som hände offensivt. Alfonsi är också en sån som sticker ut, mest för att han gjorde mycket mål trots att han inte spelade lika många matcher.
Winbo och Hellman var också viktiga, fast på ett annat sätt. De gjorde inte massor av mål, men de var ofta med i det som ledde fram till mål och bidrog med assist och sista passningen.
Om man tittar på effektiviteten så ser man att vissa behövde ganska många avslut för att få in bollen, medan andra var mer “kliniska” och gjorde mål på färre chanser. Det säger lite om att Varberg både försökte mycket och ibland levde på att någon satte dit ett riktigt bra läge.
Sen var det också en del varningar under säsongen. Sadiku och Hellman drog på sig flest gula, vilket ofta hänger ihop med att man tar mycket dueller och jobbar hårt defensivt.
Och en grej som verkligen känns typisk för året: inhoppare. Roar Hansens byten gav utdelning flera gånger, och Nyarko och Mohudin kom in och gjorde mål när Varberg behövde det. Det gav extra energi och blev ofta skillnaden i jämna matcher.
Publikmässigt låg Varberg ganska långt ner i ligan den här säsongen. De hamnade runt nedre halvan i publiksnitt och var inte bland de lag som drog mest folk totalt.
Hemma hade Varberg ett lägre snitt, medan “borta”-siffran är högre. Men det är viktigt att tänka på att borta-snittet inte är Varbergs egna supportrar , utan publiken på arenan i Varbergs bortamatcher (alltså hemmalagets publiksiffra i de matcherna).
I fair play-tabellen hamnade Varberg också i den nedre halvan. Det säger inte att laget var “fula”, men mer att de tog ganska mycket kort och ofta hamnade i situationer där de behövde stoppa spel eller ta dueller.
Varbergs BoIS 2025 började faktiskt med en känsla av “det här kan bli något”. Under våren såg laget mer självsäkert ut, och i mitten av maj kom en sån där match som sätter sig i rubrikerna direkt: borta mot Östersund gjorde Oliver Alfonsi mål efter 28 sekunder , och det var Varbergs fjärde raka seger . Plötsligt var det inte bara en bra start – det var en start som fick folk att börja prata om topplag på riktigt.
Men sen kom den första riktiga smällen. 1–5 borta mot Örgryte (den första förlusten för säsongen) var en sån match där man inte bara tappar poäng, utan även lite av “självbilden”. Det är skillnad på att förlora tajt och att bli överkörda, och efter den matchen kändes Varberg mer mänskliga igen – som att det gick att få hål på dem om man träffade rätt.
Samtidigt låg en annan grej och gav hela säsongen en extra ram: Påskbergsvallen fyllde 100 år 2025 som innebär att man spelar sina matcher på en plats som är ett sekel gammal. Arenan invigdes 2 juli 1925 av kung Gustaf V , och kommunen gjorde en tydlig grej av jubileet.
När vi går in i sommaren blir historien mer ryckig. Varberg hade toppkänslan kvar i perioder, men det blev mer “hack” efter uppehållet.
Och bara veckor senare kom den typen av nyhet som ändrar allt, även om den inte syns i tabellen samma dag: Alfonsi drog korsbandet i augusti . För ett lag som redan tappat rytm är det exakt fel tajming att förlora en spelare som både gjort viktiga mål och gett laget ett självklart hot framåt.
Det är också därför sommarfönstret 2025 blev så “reparations-aktigt” för Varbergs BoIS. Man lånade in Calvin Kabuye från Mjällby (säsongen ut), som ett sätt att få fart och energi in i laget direkt.
Sen kom Zakaria Loukili på lån från Malmö FF, också säsongen ut – en spelare som beskrevs som teknisk och med driv.
Samtidigt försvann spelare. Kevin Appiah Nyarko lämnade Varberg för finska SJK . Och Leo Jansson lånades ut till Umeå FC resten av säsongen, för att få speltid.
Sen kommer vi till det som gör att 2025 inte bara blir en “säsong som tog slut”, utan en säsong som glider över i nästa kapitel utan paus. 9 december meddelade Varbergs BoIS att Roar Hansen lämnar – och går vidare till Eskilsminne IF .
Bara dagar efter kom nästa del: Victor Salwén, 33 år , tar över som huvudtränare – och det viktiga här är att han inte kommer utifrån. Han har varit assisterande och kliver upp ett steg i samma miljö. Det är ett val som låter bra på pappret: han känner klubben, han känner spelarna, han behöver inte “lära sig allt” från noll.
Men det är också ett val som kan bli brutalt snabbt om starten går tungt, för det finns inget skyddsnät när man blir huvudansvarig på riktigt. Och som sista pusselbit fyllde Varberg på staben med Tobias Hysén som ny assisterande tränare .
Nu är det mest praktiska arbetet kvar: truppen ska sättas. Ledarstaben är klar på pappret, men det är först nu man ser vad klubben faktiskt vill göra, för det är i vinterfönstret och i vardagen på träning som riktningen blir tydlig.
Och tiden går snabbt. Det är inte långt kvar till försäsongen drar igång, och sedan kommer Svenska cupens gruppspel ganska tidigt. Cupen blir ofta första chansen att se hur saker ser ut i tävlingsmiljö, även om allt såklart inte hinner vara perfekt direkt.
Det som gör Varbergs läge lite speciellt är också att Roar inte är helt borta ur bilden. Enligt Hallands Nyheter har han sagt att han kan stötta om det behövs, särskilt om det skulle börja blåsa. Det behöver inte betyda något dramatiskt – men det är ändå en extra trygghet i bakgrunden medan allt nytt ska sätta sig.
Hur tror du det går för Victor Salwén som huvudtränare 2026? Rösta eller kommentera nedan
