Vi som förs framåt av en eldröd vind.

Den här kvällen är för alla oss som pantsatte våra hjärtan i en kubb som kommer från en stad som är alltings ursprung, alltings källa.

Ikväll är för alla oss som satt storögda framför Uno Kryss Due och Don Tommaso.
Ikväll är för alla oss var med när United klädde av oss den där fördömda kvällen 2007.
Det här är för alla oss som varit med om tiotusen öknar, tiotusen hopplösa vandringar rakt ut över stupet.
Det här för Mourinho, för alla hans förbannade belackare som skrivit av honom som en sur gammal gubbe.
Det här är för staden Rom, världens vackraste stad alla kategorier.
Det här är för oss, vi tappra supportrar i Sverige som älskat på våra rödgula öar i ett blixtrande, evigt hav av Premier League.
Det här är för världens vackraste klubb.

Vi har alltid varit det. Vi har burit denna övertygelse som en hemlighet, som ett minne om en förbjuden kyss, som det vackraste och mest värdefulla vi någonsin varit med om, kommit nära.
Nu är det ingen hemlighet längre.
Att se Roma, är att älska Roma.
Fråga Mourinho. Fråga Abraham. 
Fråga Bojan i tevestudion ikväll.
Att älska Roma är att komma några steg det vackraste med att vara människa.
.
Det här är för alla hundratusentals supportrar som följt och följer klubben varenda dag, oavsett allt.
Det här är för Curva Sud.
Det här är för alla som någon gång kommit nära vad allt går ut på.
Alla vägar bär till Rom och ikväll känns det verkligen som om alla vägar burit mig till den här kvällen i en lägenhet i Stockholm och jag känner att tårarna ringer men vad bryr jag mig om det?
Grazie, Roma.

Det här livet kan vara tufft, svårt, outhärdligt.
Men ikväll lyfte du upp oss till en plats där vi hör hemma och en plats där vi förtjänar att vara.
Jag öppnar fönstret och lyssnar.
Sällsamma röster av glädje och stolthet.
Jag är aldrig ensam.
Mai sola.
Aldrig mer.
/Marcus Birro