Att följa och se HIF spela är lite som att dejta i 20 års åldern. I början presterar ens dejt och visar att dig kan man lita på, man får upp hoppet och tror att denna gången har jag hittat rätt, det är nu det gäller. Men sen kommer det, som ett brev på posten. Det är alltid i minut 87 man blir besviken och undrar varför? Varför tillåter jag mig att tror på det varje jäkla gång. Vad fick mig att tror att det var detta året allt skulle vända?
Under fem års tid har jag stått på södra stå och skrikit, sjungit och haft hoppet uppe. I exakt 87 minuter. Jag kallar det för den svenska mentaliteten. Att vi lägger oss platt för vi tror att vi har det, vi tror att vi är hemma. Men likt att dejta i 20 års åldern blir man alltid besviken.
Men vem vet, nu är man i 30 års åldern och dejtande kanske ändras, dejtandet kanske går hela vägen hem och man kanske står där som vinnare en kall november kväll 2026. Man kanske får uppleva kärleken efter allt.
