Det logiska hade varit att börja vid resdagen men jag tycker informationsmötet är för viktigt för att inte nämna. Ett första smakprov på vad som komma skall. Introduktion av vår fantastiska styrelse, instruktion av de planerade utflykterna och en möjlighet för förstagångsresenärer att presentera sig själva. Då börjar känslorna på riktigt att "kicka in" och det kändes som att räkna ner dagarna till julafton. Från att vara ett datum i kalendern började resan kännas mer och mer verklig. Man räknar ner gameweeks. Håller utkik på skador. Håller utkik på eventuella avstängningar. Men så blev det snabbt onsdag vilket betydde att imorgon börjar det - på riktigt.
Larmet gick kl 5 och efter en snabb frukost var det dags att bege sig till Triangeln för tåget mot Kastrup. Tröjvalet blev hemmastället från 2020-2021 med 10 Grealish på ryggen. Min första Villa tröja som tyvärr blev "omodern" drygt ett halvår efter jag beställde den. Väl på Kastrup träffade jag och pappa Torsten och Christer. Det var första gången vi träffade dem, men de blev nära reskamrater som vi umgås mycket med på resan. Det är extra kul att medlemsresan ofta börjar redan på flygplatsen för många åker samma flyg eller liknande tider, att man redan då får möjlighet att prata om sitt älskade Villa.
Efter att haft ett trevlig pratstund var det dags och åka till London. Flyget gick bra, likaså bussresan mot Birmingham. Vid 13 tiden rullade bussen in till centrala Birminghamn. Till lunch dagen blev det dags för resans första besök på en Wetherspoon, som senare skulle bli en favorit för en snabb prisvärd måltid. En stund senare blev det dags för ytterligare en Wetherspoon och det var där vi träffade många av resterande fans som skulle på kvällsmatchen. Det var ett väldigt fint återseende, och på ett sätt kändes det inte alls som om det gått ett år.
När kvällen närmade sig var det dags för match. Jag och pappa, tillsammans med Torsten och Christer tog en Uber till Villa Park. Det är magiskt att se Villa Park, trots att jag varit där innan så är det få saker som slår känslan av att se den i verkligheten. Magiska och mäktiga Villa Park. Men idag var det också något extra speciellt. Europa League-hymnen, ett mäktigt tifo, pyroteknik och fyrverkerier tillsammans med Aerosmiths "Dream on", det var så mäktigt att till och med mitt gåshud hade gåshud!
Matchuppställningen var ganska väntad och de bästa tillgängliga spelare startade. En 2-målsledning kändes relativt tryggt, men min stora rädsla var en kollaps. Formen på senaste har varit okej, men det hade känts bättre om vi vunnit mot Forest och inte släppte in det där målet, men matchen kändes bra. Domaren kändes lite tveksam i vissa situationer och hade lite för låg tröskel för Bologna-spelarna och det kändes att det här kan vara en sån kväll där allt bara går fel. Men ack så fel jag hade. Istället gick allt rätt. Mål av Watkins efter 16 minuter, drygt 10 minuter efter det slår Buendia till, och drygt 10 minuter efter det slår Rogers till. " Vad är det som händer" gick runt i mitt huvud i en positiv bemärkelse. Villa hade dessutom möjlighet att göra ytterligare ett mål, en straff för hands som Rogers tyvärr sköt lite för lätt för Bolognas målvakt, men utan straffmissen så hade vi inte fått det inkastet som ledde till Buendias vackra mål. Efter halvtid så saktade tempot ner. Emery bytte ut McGinn och Watkins och deras ersättare lyckades inte helt komma in i matchen. Det dröjde till 89:e minuten och en hörna där Konsa på något sätt lyckades göra ett enastående mål. En hörna slagen av Luiz och med en misslyckad nick av Abrahams lyckades landa precis framför Konsa som vänder sig mot mål samtidigt som han skjuter - oerhört vackert och 4-0 var ett faktum. Några sekunder efter målet blåser domaren av och det blev 7-1 totalt sett. Samtidigt slår Nottingham Porto och en helengelsk semifinal är ett faktum.
På fredagen hade jag och pappa två aktiviteter bokade - en tour på Villa Park och Birmingham Back to Back museum. Touren började kl 10 och vi var tidiga till Villa Park, vilket gjorde att vi hade tid att kika i den nya shoppen. Hemmastället var ett givet köp, men det fick vänta till efter touren, för jag hade inte ännu valt vilken spelare jag ville ha tryckt på ryggen.
Vår tourguide hette Eddie, och vi såg även Carol som vår tourguide förra året. Carol var en fantastisk guide så vi hade höga förväntningar men Eddie var lika fantastiskt. Det räcker att man kikar på Aston Villatourens omdöme på Tripadvisor för att se hur omtyckta både Eddie, Carol och Diane (som jag aldrig haft som guide - men jag tvivlar inte på att hon också är lika bra). Det som var speciellt med Eddie var han själv var född i Witton inte långt från Arenan. Eddie visade såklart arenan, omklädningsrummen men touren var mer än de fysiska sakerna man fick se. Det var Eddies berättelser, både om klubben men även hans personliga berättelser. Han berättade att han såg sin första Villamatch 1957, såg matchen mot Santos 1972, vinsten i Rotterdam, han gifte sig i Claret & Blue och att han smög sig in på en match i VM 1966. Men jag vill lyfta Eddie inte bara för han var en fantastisk tourguide, men att han står för något speciellt, och det var den här känslan som gjorde att jag själv blev ett Villa fan. Det är något mer än bara en klubb, det finns en kärlek och passion för klubben som är genuin. Att höra Eddies personliga berättelser, och även Carols förra året bevisar att touren är gjord av fans för fans. I Villa Park finns en bild inramad från när spelarna kommer till Birmingham för att visa Europa Cup bucklan, " där någonstans står jag " sa en glad och stolt Eddie.
Efter touren blev det ett besök till shoppen igen och det blev till slut 4 - Konsa. En spelare som jag alltid varit svag för, enda sen den "kända" post match-intervjun där hans första mål- istället tillskrevs Tyrone Mings och Konsa sätter sig ner för att försöka dölja sin besvikelse. Sen dess har Konsas passion gjort att han blivit en av mina favoritspelare.
Senare på eftermiddagen var det dags för Back to Back museum i Birmingham, detta museum är nummer 1 på saker att göra i Birmingham på Tripadvisor ( men oroa er inte - touren på Villa park är #2) . Jag ska inte gå in för djupt i detaljer men det är väl värt ett besök om man vill veta mer om staden Birmingham och hur de försökt lösa deras snabba växande befolkningsmängd. Lösningen blev back to back hus. Även detta museum var en guidad tour där vår guide var en man i ca 70-80 års åldern som berättade med sån passion och engagemang att man blev helt tagen. Det var oerhört lärorikt och jag rekommenderar alla att besöka.
På fredagskvällen var det officiellt "invigning" av medlemsresan med trerätters på hotellet och besökt av gamla spelare. Jag och pappa hamnade i väldigt trevligt sällskap, och det var härligt att vara omringade av Villafans. Maten var väldigt god och jag tjuvkollade runt i rummet för att se vilka gamla spelare som skulle komma och det var då jag såg Garry Thompson komma in i rummet. Det blev en oerhört intressant och roligt kväll, där Andy Blair var lika fantastisk som vanlig i sin roll som konferencier. Garry var lite sjuk och han åkte hem tidigt, men han hann dra skämt och berätta sina historier, och både han och Andy var glada Coventry -fans den kvällen. Den andra gästen var Pat Heard, som likt Andy satt på bänken i 1982 finalen. Pat berättade oerhört fascinerande berättelser om hans relation till Jack Charlton och Dean Smith. Den sista gästen var Jim Walker som under en lång tid var fysioterapeut hos Villa. Jims berättelser och perspektiv var oerhört intressant för det är ett perspektiv som jag inte direkt läser så mycket om, som arbetar lite i det "dolda" men som gör ett viktigt jobb. Jim berättade unika berättelser om hans relation till McGrath och det var tydligt att Jim var en oerhört empatisk person. Just segmentet med "gamla spelare" på medlemsresan är oerhört intressant och man får höra så mycket historier och unik inblick.
Lördagen var för oss en shoppingdag, när andra åkte tåg eller besökte Black Country Museum. Vi började dock dagen med att svänga förbi Ozzy-utställningen på Birminghams Museum and Art Gallery. Det var en kompakt utställning som visade höjdpunkter på Ozzys liv och utmärkelser, men för att vara en gratis utställning var det värt att se, det var även fåtal Villarelaterade utställningsobjekt. På eftermiddagen var det dags att kika på lite mer fotboll och vi drog ner till O´Neils för att titta på Brighton - Tottenham. Vid 90+5 när Brighton kvitterade så kändes det som hela O´Neils firade åt Tottenhamns fiasko. Visst de fick med sig en poäng, men låg kvar under nedflyttningsstrecket. Kvällsmatchen var Manchester United mot Chelsea men det var ingen match som lämnade något större avtryck, men oerhört trevligt sällskap på O´Neils.
Söndagen var själva matchdagen och den började med den klassiska promenaden till Villa Park. Promenaden på ca en timme, är en höjdpunkt på resan. Att gå med ca 40-50(?) personer runt kanalen i Birmingham är en häftig syn att se och en otroligt häftig känsla att uppleva. Det är också en fantastisk möjlighet att lära känna fler personer på resan. Min "promenadkompis" blev resans enda Arsenalsupporter, men det var oerhört trevligt att prata om Arsenal, Chelsea och fotbollsminnen. Den timmes långa promenaden kändes snarare som om det bara tog några minuter. Promenadens mål var såklart Aston Tavern, denna klassiska pub som genast fylldes med svenska fans på deras innegård. Med en strålande sol och mer än halva innergården ockuperat av Villa Sweden så skickade vi en skål till Geddis som var oerhört saknad på resan. Ungefär 1,5 timmar innan matchen gick vi ett gäng till Villa Park för att se spelarbussen anlända. Det är oerhört häftigt att se spelarna på bara några meters avstånd, och det har även blivit en tradition för mig och pappa att försöka se spelarbussen så nära som möjligt. Efter spelarbussen var det dags att gå upp trapporna mot Trinity Roads A-sektioner.
Aston Villas laguppställning hade inga större överraskningar, men Maatsen, Mings och Barkley gick in i startelvan. Barkley ersatte Buendia och Mings ersatte Torres. Det är snarare "rotation" som orsakade ändringarna än skador, och Villa har en relativt stark bredd trupp numera. Maatsen imponerar offensivt i sin roll, Barkley var stabil men tappade bollen lite för många gånger och var för seg att komma till skott när han väl fick bollen. Jag tycker dock att Barkley en bra tillägg i vår trupp. Mings gjorde en stabil match, men det var tillfällen där han spelade lite för riskfyllt, det var passningar som man nästan satte hjärtat i halsgropen för man trodde han skulle förlora bollen i vårt egna målområde, men Mings spelade lugnt med sitt tuggummi som vanligt. Matchens domare var Sam Barrot och hade en svajig match. Jag tyckte han blåste lite väl för lätt åt Sunderland och Watkins fick flera tillfällen där det skulle varit kort eller frispark men som aldrig blåstes för. Barrot är, om jag förstår rätt, en av de nyaste domarna till Premier League och jag tycker att det märktes. Jag skulle hellre vilja ha Michael Oliver (Får dock inte döma Sunderlandmatcher), Antony Taylor, eller Craig Pawson.. Det märkes att domaren var lite oerfaren, men McGinn med hans "rumpteknik" vann oss lite frisparkar. Villa gjorde mål efter 2 minuter och det kändes inombords att det här kanske kan bli 2-0, 3-0 eller 4-0 som i Bologna matchen men Sunderland svarad snabbt efter. Villa var svaga på kanterna och det är tyvärr en stor svaghet som Sunderland utnyttjade. Strax innan halvtid hann Villa göra 2-1 och strax efter halvtid 3-1. Det kändes att nu vinner vi det här, men ack så fel jag hade... iallafall för en lång stund. Emery gjorde byten, Digne, Buendia, Sancho, Abraham in och några av Villa bästa spelare byts ut (McGinn och Watkins). Det blev flera riskfyllt situationer när Villa "played from the back" och man satt nervös vid varenda passning, speciellt när det var farligt snett inåt bakåt. Det blev tyvärr för farligt och vid ca 85e minuten så förlorar Sancho bollen och Sunderland gör 3-2. Aja 3-2 det kan vi håller tänker jag.. men tanken hinner försvinna snabbt när de gör ytterligare mål bara några sekunder senare. 3-3 och luften går ut mig. Jag erkänner att mina tankar var a) Helvete b) Vilken tråkig trappbild det kommer bli. Sunderland klacken var duktig på att höras och det var en ändå häftig känsla att få se så kompakt skara fans höras så mycket. Vid 90+2 får Sunderland exakt likadant friläge som vid 3-3 och när Sunderland spelaren fortsätter springa mot Martinez känner jag hur luften bara går ut mig. Inte igen tänkte jag. Men som VM finalen 2022 gör Martinez en jätteräddning som jag vet inte hur han lyckades, men han gör det. Hans hand täcker precis skottet. 3-3 och ett poäng är helt okej tänkte jag. Sunderland gör sådana matcher där de utjämnar och varje poäng räknas, bara det inte blir förlust tänkte jag men så kommer Digne på kanten...
Jag vet inte hur Abraham lyckas vara på bollen eller hur mycket hans touch betydde för bollens riktning men den går in i mål. 90+3 gör vi 4-3. Alla ropar av glädje och vänder sig för kramar och high five. Vilken otrolig gemenskap. Mina tanker gick även till de medlemmar som gjorde sin första resa, som fick uppleva denna unika känsla på Villa park. I efterhand så kommer man alltid komma ihåg denna vinsten men den var jobbig att se på plats såklart. Efter matchen blev det den obligatoriska "trappbilden" och vi ställde oss fint i en hjärtform.
Efter matchen var det dags för Witton Arms. Det var absolut knökfullt för det var dags för City mot Arsenal. Väl på Witton träffade jag och pappa en person, som jag tyvärr inte minns namnet på men jag kommer i texten kalla honom för Jim. Jim hade själv varit på matchen och bodde själv i Witton om jag förstod det rätt. Jim var ungefär 65-70 år och var oerhört imponerad att vi var från Sverige. Jim nämnde även såklart ABBA och några minuter senare började ABBA spela i högtalaren på Wittons innegård. Jim tyckte det var oerhört trevligt att träffa oss, och tog till och med ett kort på oss innan vi skulle gå. Förhoppningsvis träffar vi Jim igen på kommande resor!
Vi lärde även känna ett yngre grabbgäng som satt på samma bord som mig och pappa och Jim. Detta grabbgäng hade säsongsbiljetter och sa "Where's that accent from?" när vi sa Sverige blev de också överraskade och imponerade. Detta grabbgäng berättade att de normalt bruka gå vid ungefär 80 minuter för att hinna med tåget men bestämde sig idag för att stanna hela matchen, och vilket val de gjorde! Tänk om man missat både 3-2, 3-3 och 4-3!
Efter Witton blev det dags för en pubrunda, men tyvärr var det ganska stängt på vägen från Villa Park hem till Leonardos och det tog ungefär 40 minuter för oss att hitta första öppna puben, The Wolf. Väl på de Wolf satt det en ensam Sunderland fans som tackade för matchen. Det är just den aspekten jag älskar med fotboll. Det är inte huliganerna eller bengalerna utan det är ömsesidigt kärlek och passion till klubben man älskar. Det är okej att uppskatta andra lags vinster eller taktiker. Vi är alla fans som håller på vårt lag i vått och torrt, och denna korta, bara några fåtal sekunder konversation visar vad fotboll egentligen handlar om.
Måndagen var en dag som även den blev en liten shopping och pubrunda dag, För min del blev det ytterligare besök på Villashoppen på Bullring och fler Villasaker fick följa med hem i resväskan. Det blev senare några Wetherspoons och pubar innan det blev dags för kvällsmaten - Indisk mat på Varanasi.
Varanasi var en upplevelse. Det var en upplevelse bara hitta till vårt bord, där man behövde gå igenom en konstgjord tunnel, det var riktiga vattenfall och man behövde gå två trappor ner för att hitta bordet. Det var ett lyxigt välkomnande av servitörerna som la servetter i varje persons knä. När det var dags att beställa frågade vår sekreterare Pär om tips vad man skulle beställa. Kyparen sa "Varanasi Chicken - den är smakrik och inte spicy". Pär litade på kyparens ord och både jag, Pappa och Molle tog samma rätt. När maten väl kom in såg den oerhört god ut, det var ätbara dekorationsblommor och jag längtade att hugga in.
Men direkt på första tuggan så kände jag hur oerhört starkt det var. Det kändes likt en tecknad film där det ryker eld ur munnen och rök ut öronen. Jag var inte den enda som kämpade. Det suckades och svettades och tårarna rann för oss som hade fått denna "inte så starka" rätt. Matens starkhet bjöd också på mycket skratt, vi grät av både skratt och av hur starkt det var. Kyparen verkade dock tycka det var roligt att vi tyckte det var så starkt och gav oss nya servetter och log åt vårt lidande. Det var en kväll full av härliga minnen.
Senare på kvällen var det en liten träff på hotellbaren och det var där Emerys hemliga vapen för Sunderland matchen avslöjades. Det var inte att "play from the back", MacPhees fasta situationer eller Emerys noggranna analyser. Det var istället ett par tur kalsonger som två i Villa Sweden i halvlek bytte mellan varandra som ledde till vårt 4-3 mål. Skämt åsido, men det var en oerhört trevlig avslut på resan att umgås en sista kväll med härliga Villa fans.
På tisdagen var det dags för hemfärd och det blev en sista frukost med de fansen som var kvar innan de var dags att bege sig till bussen som skulle ta oss till Heathrow för flyget hem igen. Redan på avresedagen började längtan komma till nästa medlemsresa. Längtan att få umgås med detta härliga gäng igen.
Jag är oerhört tacksam för alla fantastiska människor jag träffat på denna resa, jag är oerhört tacksam för styrelsen som ordnat en så fantastisk resa. Ni är alla fantastiska och jag har fått fantastiska minnen som jag aldrig kommer glömma.
Up the Villa så ses vi snart igen!
Elin
