Cristian Chivu - mer än en tränare, en del av familjen

Från Reșița till Europas topp
Cristian Eugen Chivu föddes 26 oktober 1980 i Reșița i Rumänien. Därifrån tog han vägen via rumänsk ligafotboll till Ajax, där hans karriär tog fart på allvar. I Amsterdam växte han ut till en modern försvarare, trygg med boll och smart i positionsspelet. Han blev till och med lagkapten i ett ungt Ajax fyllt av namn som Zlatan, Sneijder och van der Vaart.

Redan där märktes en sak som följer honom än idag. Han var sällan den som lät mest, men nästan alltid den som tog mest ansvar. Det var aldrig show, det var arbete.

Flytten till Roma gjorde honom till en av Serie A:s mest respekterade backar. Han vann titlar, men framför allt fick han den taktiska skolning som ofta syns hos spelare som senare blir tränare.


Il Nerazzurro
När Chivu kom till Inter 2007 var det inte säkert att han skulle bli en symbolspelare. Men det blev han. Under åren i blåsvart blev han en av de där spelarna som tränare älskar. Han kunde spela mittback, vänsterback och mittfältare om det krisade. Han gnällde inte. Han löste.

Trippelsäsongen 2009/10 är förstås den stora milstolpen. Chivu kanske inte var huvudfiguren i rubrikerna den våren, men han var en del av stommen. En spelare som gjorde att allt runt omkring stjärnorna fungerade.

Skallskadan som han drog på sig mot Hellas Verona, som tvingade honom att spela med skyddshjälm resten av karriären, säger också mycket om honom. Många hade gett upp. Han kom tillbaka, accepterade en ny verklighet och fortsatte göra sitt jobb. Den svarta hjälmen blev en symbol för både mod och envishet.


Steget bort från planen
När han slutade 2014 försvann han inte från fotbollen. Han testade olika roller, men det som fastnade var tränarrollen. Det började i Inters ungdomsled där han jobbade med de yngre åldrarna och senare med Primavera.

Där byggde han sitt rykte som tränare som bryr sig om detaljer. Spelare som varit under honom berättar om en tränare som alltid vill förklara varför, inte bara säga “gör så här”. Han lade stor vikt vid positioner utan boll och hur laget ska röra sig som en helhet.

Flera av de unga spelare som idag nosar på A-laget har gått via Chivu. Det är ingen slump. Enligt Gazzetta dello Sport har ledningen länge sett honom som en framtida A-lagstränare, just för att han både kan utveckla talanger och samtidigt förstå pressen runt Inter.


Parma, första riktiga testet
När Parma tog in Chivu som huvudtränare fick han inte ett färdigt topplag. Han fick ett lag som kämpade. Uppdraget var enkelt formulerat men svårt i praktiken: stabilisera, behålla en plats i Serie A och skapa struktur.

Det han gjorde där var ingen mirakelsaga med rubriker varje vecka, men man såg ett tydligt mönster. Defensiven satt bättre, laget såg organiserat ut och spelarna sprang för honom. Enligt Sky Italia lyfte flera Parma-spelare fram hans tydlighet och rättvisa sätt som en nyckel.

Det var ingen lång epok, men det räckte för att visa något viktigt. Han klarar av att vara huvudansvarig, inte bara ungdomstränare.


Chivu tillbaka där han hör hemma
När Inter sedan tog beslutet att byta tränare och valet föll på Chivu kändes det inte bara som en sportslig lösning, utan som ett statement. Tränarbytet fick mycket kritik i media. Många ansåg att han inte var redo för en storklubb som Inter, med för lite erfarenhet från den högsta nivån. Klubben hade dock en tydlig vision. Beppe Marotta sa mellan raderna: “Vi tror på någon som är formad här.”

På presskonferensen pratade han om respekt för klubbens historia, om att använda sin erfarenhet från trippel eran, men också om att spela modern fotboll. Enligt La Repubblica betonade han att han inte vill leva på minnen, utan bygga något eget.
En viktig detalj är att han inte kommer ensam. Aleksandar Kolarov, en annan vänsterfot med stormatcher i benen, finns vid hans sida i ledarstaben. Det ger både taktisk tyngd och ytterligare en röst som förstår vad det innebär att spela på högsta nivå.


Vad säger legenderna om honom?
Javier Zanetti har flera gånger beskrivit honom som både lagkamrat och vän. Enligt Zanetti i intervjuer med italiensk tv är Chivu en av de mest seriösa spelare han spelat med, och han har också sagt att han är övertygad om att rumänen kommer bli en framgångsrik tränare.

José Mourinho har kallat honom “en av mina söner”. Enligt Mourinho i en intervju med Corriere dello Sport skämtade han om att han hoppas att vår tidigare tränare, Simone Inzaghi vinner allt med Inter, “bara inte trippeln”, eftersom portugisen vill behålla just den bragden för sig själv. Ett skämt, ja, men också en stor komplimang. Hade han gett all sitt hopp och all sin kärlek till Chivu att kanske lyckas en dag? Ett overkligt scenario i dagsläget såklart, men ja, det tror jag, då bandet mellan dem är starkt.

Enligt Fabio Capello i Gazzetta dello Sport har Chivu inte framför allt höjt lagets spelmässiga nivå, utan tagit Inter ett steg högre mentalt, genom att höja självkänslan i gruppen.

Tidigare lagkamrater som Dejan Stanković och Wesley Sneijder har i olika intervjuer sagt att de unnar honom framgång just i Inter. Det är inte bara artighetsfraser, det märks att de genuint bryr sig om hur det går för honom.

Gemensamt i alla dessa röster är bilden av en person som är professionell, lojal och extremt seriös med sitt jobb.


Hur spelar ett lag coachat av Chivu?
Även om hans tränarkarriär fortfarande är ung finns vissa tydliga drag. Ajax är inte bara en klubb i hans cv, det är en fotbollsskola. Idén om att alla spelare ska vara spelbara, att laget ska röra sig som en enhet och att även backar måste kunna delta i uppbyggnaden sitter djupt i honom. Det märks i hur hans lag försöker spela sig ur situationer, inte bara rensa bort bollen.

Samtidigt har han haft några av världens mest inflytelserika tränare som referensram. I Ajax lärde han sig struktur och mod med boll. I Roma finslipades den taktiska biten under italienska skolade tränare, såsom Fabio Capello. I Inter jobbade han under namn som Roberto Mancini och José Mourinho, där han fick se hur man bygger vinnarkultur, skyddar en grupp och förbereder sig på små detaljer inför stora matcher.

Han gillar organisation. Lagen han tränat har sett strukturerade ut utan boll och han jobbar mycket med att minska ytorna mellan lagdelarna. I offensiven vill han ofta ha bredd från ytterbackar eller yttrar, men utan att släppa balansen. Pressa väldigt högt för att vinna boll på offensiv planhalva och straffa motståndarlaget.

Från tiden i Primavera och Parma ser man också att han inte är rädd för att släppa fram unga spelare om de förtjänar det. Enligt Inters egna klubbkanaler lyfter flera ungdomar fram honom som en tränare som både ställer krav och ger förtroende.

Det här är inte en tränare som bygger sitt namn på stora gester vid sidlinjen. Han bygger det på struktur.


Mer än bara en tränare
Det är lätt att fastna i taktik, resultat och hans välformulerade uttalanden under presskonferenser. Men med Chivu handlar det också om identitet. Han vet hur det känns att kliva ut på San Siro när allt står på spel. Han vet hur det känns när världspressen jagar klubben, och han vet hur det känns att stå med pokalen i handen.

För oss supportrar betyder det något att titta ner mot bänken och se någon som redan blött för våra färger. Någon som inte bara säger att han förstår Inter, utan som faktiskt levt det.


Därför säger vi “vår Chivu”
Om några år vet vi om det här blev en succé eller ett misslyckat experiment. Men redan nu är en sak klar. När Cristian Chivu står vid sidlinjen känns det som att någon av “oss” leder laget.

Han har ärren, både bokstavliga och bildliga. Han har minnena från trippeln, men också erfarenheten från tuffa perioder. Han har respekten från legenderna och förtroendet från klubbledningen.

Och kanske är det just det vi har saknat. En tränare som inte bara jobbar för Inter, utan som är Inter. Vår Chivu.