När Mathias Hugosson säger till pressen efter matchen att hans lag får fokusera på anfallsspelet så småningom, att det först handlar om att få till försvarsspelet och ligga rätt i positionerna - då känns det plötsligt som hans lag har en realistisk syn på sig själva.

Pelle Olsson fyllde i ungefär samma sak. Att när ett lag gått knackigt handlar det inte om att skönspela, utan att hitta tillbaka till sitt grundspel.

Och när det gäller grundspelet stämmer allt fler detaljer. Nu går det inte längre att bara slå in en boll i Gefles straffområde för att skapa panik i gästrikarnas led. Nu börjar kanterna täppas till och luftbollarna plockas ner. Marcus Hansson får mycket stryk i lokalpressen. Lite orättvist, eftersom både han och Alexander Faltsetas under gårdagen gjorde en storstilad kämpainsats på det centrala mittfältet. Defensivt. Vi struntar i att ställa krav på offensiven. Det får komma med tiden.

Och faktiskt, under de sista tolv-tretton minuterna började uppspelen gå snabbare längs både höger och vänster kant. Jakob Orlov och Mikael Dahlberg agerade inte bara fyrtorn med uppgift att försöka nickskarva till varandra eller låsa fast bollen bland fem-sex motspelare. Med lite tur hade båda satt var sitt mål denna afton.

Visst var anfallsfotbollen bedrövlig under stora delar av matchen, ett Gefle i förra årets form hade utklassat både det blå laget och det vita som de såg ut igår. Men vi geflefans måste slå bort alla sådana tankar. Vi behöver just nu, precis som Hugosoon och Pelle är inne på, jobba oss uppåt, ta steg för steg, för att förhoppningsvis efter EM-uppehållet ha ett eget spel.

Låt oss tills dess glädjas åt att lagdelarna håller ihop, och att vi trots fyra tunga skador plockar poäng.

Och vem vet hur matchen hade utvecklats om Daniel Sjölund fått rött kort för sin armbåge mot Orlovs kind i första halvlekens sista minuter. Jonas Eriksson står intill och ser ingenting. Obegripligt.