Det var ingen prestation som imponerade mot Ajax, särskilt i jämförelse med insatsen mot Juventus. Däremot märktes en förbättring i det defensiva arbetet, och Hakan Calhanoglu tillsammans med Marcus Thuram höll fast vid sin starka säsongsinledning. Tidigare har Hakans hörnor saknat den precision vi vant oss vid, men mot Ajax såg det ut som om den var tillbaka. Däremot hade vi svårt att anpassa oss efter matchbilden. Kombinationerna mellan mittfält och anfall fungerade inte fullt ut. Pio Esposito droppade ner och mötte boll några gånger. Något vi borde utnyttjat mer, då det hade öppnat ytor bakom Ajax försvar. Det som oroar mest är hur högt backlinjen tenderar att stå när vi trycker upp spelet. Ett felpass eller en felpositionering kan lätt leda till mål för motståndaren. Mot lag som Liverpool är det extra farligt, då deras snabba och mångsidiga anfallare kan straffa oss på det.
Mattias Wihlborg om förväntningarna i Champions League:
Hur långt måste laget gå för att säsongen ska ses som godkänd?
- Jag ser kvartsfinal som godkänt. Ny orutinerad tränare, åldrande startelva och baksmälla från förra säsongen ihopbakat med ett svagt transferfönster gör att jag ser det här som något av en mellansäsong. Åker Inter ut innan en kvartsfinal så måste det dock ändå ses som en flopp.
Vilken motståndare skrämmer dig mest i ligafasen?
- 110% Liverpool. Det är ett oerhört starkt lag som jag dessutom tror passar Inter väldigt illa. Den offensiven har alla möjligheter att ge oss interistis mardrömmar. I övrigt ser jag att vi kan slå alla lag i ligafasen.
Inzaghi Eran
Inter skapade ett nytt namn för sig själva i Europa under Inzaghi-eran. Efter år av identitetssökande var det han som lyfte oss tillbaka till toppen. Det var en era som interisti aldrig kommer glömma, där känslan återigen blev att Inter hör hemma bland de största.
Semifinalen mot Barcelona förra säsongen var större än bara en fotbollsmatch. San Siro vibrerade, och atmosfären bar fram laget på ett sätt som kändes nästan overkligt. Inzaghi höll fast vid sin matchplan och spelarna genomförde den med disciplin och fokus. Varje boll hanterades som om det vore den avgörande, och när möjligheten att straffa Barcelona uppstod gjorde laget det med klinisk precision.
Men magin stannade inte där inne på arenan. Hemma i sofforna, på barer runt om i Milano och i vardagsrum spridda över hela världen satt interisti som inte riktigt kunde förstå vad de bevittnade. Det kändes som att man såg på en film, inte verkligheten. Pulsen var densamma i varje hem, i varje hjärta som klappade svart och blått. Det var en kväll som förenade alla interisti. Oavsett om man stod på Curva Nord eller satt framför TV:n flera hundra mil bort.
Även i finalen mot Manchester City (2022/23) visade sig Inzaghis Inter från sin bästa sida, även om vi till slut inte lyckades ta det sista steget. Att stå där två gånger om på kort tid var ändå ett tydligt tecken: Inzaghi hade satt Inter tillbaka på kartan i Europa. Han gav laget en ny identitet, byggd på styrka, organisation och en vinnarkultur som många trodde var borta.
Klubbens Identitet i Europa
Det är viktigt att påminna sig om att Inter alltid haft en europeisk identitet. Klubben har sex stora titlar ute i Europa. Tre Champions League-titlar och tre Europa League-titlar. Det gör att vi delar plats med Manchester United som sjunde mest framgångsrika lag i CL:s historia, och i Europa League är vi på en delad andraplats tillsammans med Juventus, Atlético Madrid, Liverpool och Tottenham. Sevilla på första plats med hela sju titlar. I Italien är det bara Milan som har fler Champions League-titlar, med sina sju, men Inter har visat att man är mest framgångsrik i Europa under modern tid. Finalplatsen 2022/23 och förra säsongen, där många såg oss som favoriter, är ett kvitto på det, även om vi snubblade på mållinjen.
Men Inters identitet i Europa går långt tillbaka. Redan på 90-talet satte klubben avtryck ute i Europa. Med stjärnor som Ronaldo Nazário, ”Il Fenomeno”, vann Inter UEFA-cupen säsomgen 1997/98 efter en minnesvärd final mot Lazio. Det var en tid då San Siro fylldes av magi, och Ronaldo själv skrev in sig i historien som en av de största som burit den svartblå tröjan.
Ändå var det säsongen 2009/10 som blev den verkliga höjdpunkten. Under José Mourinho tog Inter hem Serie A, Coppa Italia och Champions League samma år. En trippel som bara några få klubbar i Europa har lyckats med. Finalsegern mot Bayern München och det klassiska dubbelmötet med Barcelona i semifinalen är matcher som ingen interista glömmer.
Det är just de här ögonblicken, såsom Ronaldo på Parc des Princes, Militos två mål i Madrid och Jose Mourinhos tårar på Camp Nou som har format Inters identitet i Europa. För Inter är Champions League inte bara en turnering, det är en del av klubbens identitet.
Chivu och arvet efter Inzaghi
Nu återstår det att se ifall Cristian Chivu kan behålla denna identitet. Han har stora skor att fylla efter Inzaghi, som inte bara tog oss tillbaka till Europas finrum utan också till två Champions League-finaler. Frågan är om Chivu kan få spelarna att resa sig mentalt efter förra säsongens smärtsamma slut, där förväntningarna var höga men slutet blev ett fiasko.
Det är här hans största prövning ligger: att förvandla besvikelse till motivation, att göra ett lag som redan visat att det kan mäta sig med de bästa ännu mer hungrigt. Chivu behöver inte vara en kopia av Inzaghi, men han måste visa att han kan bygga vidare på fundamentet som redan finns. Lyckas han hålla kvar stabiliteten i defensiven, samtidigt som han får ut mer kreativitet i offensiven, kan detta lag ta nästa steg.
Och vem vet? Om allt klaffar, om nyförvärven hittar rätt, om de unga får sina genombrott och om de ledande spelarna fortsätter växa, då kan Chivu inte bara fylla Inzaghis skor, utan kanske till och med ta hem den där efterlängtade Champions League-titeln. Det är ingen liten uppgift, men Inter har historien, spelarmaterialet och nu en tränare som står inför sitt livs chans.
Framtiden avgörs nästa sommar
Nästa sommar kan bli helt avgörande för Inter. Med flera potentiella free agents på marknaden öppnas en chans att förstärka utan att riskera ekonomin, samtidigt som grunden redan är stark. Så länge klubben lyckas behålla sina nyckelspelare, framför allt Bastoni och Barella, samt tar en topp 4-plats i ligan, finns förutsättningarna för att fortsätta bygga framåt.
Det här är dessutom ett lag som ännu inte nått sin fulla kapacitet. Dimarco, Lautaro, Thuram, Barella, Bastoni och Frattesi är alla under 28 år, och deras bästa år ligger fortfarande framför dem. Bakom väntar dessutom en ung generation med namn som Bisseck, Pio Esposito, Andy Diouf, Sučić och Bonny, som alla kan slå igenom de kommande säsongerna. Kombinationen av etablerade stjärnor i sin bästa ålder och lovande talanger gör att Inter står väl rustade för framtiden.
När kommer nästa europeiska titel? För mig är det bara en tidsfråga.
Forza Inter!
