När nyheten kom att Gian Piero Gasperini skulle ta över Roma var vi många som drog efter andan. En tränare som kräver allt, varje minut, varje löpning, varje tackling. En tränare som vill att spelarna springer tills de inte orkar mer, och sedan lite till.
Och du vet vad? Det är precis det här laget har behövt. Från första matchen har det funnits en annan nerv, ett annat tryck, en känsla av att “okej, nu bygger vi något på riktigt”. Det är inte perfekt, Roma är aldrig perfekt, men äntligen känns det som att vi har en riktning. En identitet. En plan.
Säsongen har hittils bjudit på allt. Seger, frustration, en snubbelmatch här och där. Det är som det ska vara. Men mitt i allt detta: stabilitet. Det Gasperini alltid lovat sina lag.
Försvarsspelet har stängt igen fullständigt. Mittfältet har blivit mer arbetande, mer disciplinerat. Framåt ser det trubbigt ut, men släpper man inte in några mål behöver man bara göra ett, vilket ofta har varit fallet.
Den 1–0-segern mot Lazio kommer vi prata om länge. Första segern i ett bortaderby på nio år. Det är inte bara en fotbollsmatch. Det är en kamp om Rom, om stolthet, om identitet. Och när Lorenzo Pellegrini, vår kapten, vår symbol, skickade in det där målet… mamma mia. Tiden stannade. Att se honom springa mot Curva Sud, kyssa emblemet, känna allt genom tv-skärmen - glädje rakt igenom. Visst blev man också glad när Lazio tappade huvudet i slutet, två röda kort, panik, frustration.
Det som verkligen definierat säsongen hittills är passionen. Inte bara från spelarna utan från varenda romanista som lever med den här klubben dag in och dag ut.
Det är i sångerna. I rökbomberna. I ilskan, glädjen, svettpärlorna, förtvivlan och euforin. Och spelarna får det att märkas. Alla visar att de fattat grejen. Gasperini har fått dem att springa för tröjan som om varje match är deras sista.
Visst finns det saker att fixa. Gasperini vill se ett starkare slut på matcherna. Vi vill ha fler mål. Vi vill att offensiven ska lossna helt. Men när har en Romanista någonsin slutat drömma?
Forza Roma!
