Gästkrönika: Benitez taktiska tabbar

 
Wesley Sneijders position
När Benitez tillträdde som tränare för Inter deklarerade han att han ville spela en mer attraktiv och offensiv fotboll än Mourinho. En del av detta är att ändra på Sneijders position till en mer centralt spelande offensiv mittfältare. Under Mourinho spelade Sneijder ofta snarare som en släpande anfallare med frihet att röra sig mot kanterna än en central offensiv mittfältare. Det finns flera fördelar med en sådan position. Det första är att det blir lättare för Sneijder att hålla kontakt med anfallaren och undvika att den ensamma anfallaren blir isolerad. Det andra är att i kontringar, något som både Mourinho och Benitez är förtjusta i, så ger det fördelen att Sneijder är högre upp i plan och på ett enkelt sätt kan samverka med anfallaren och i fördelningen av bollar till framrusande yttrar så är det lättare att slå en något kortare pass. Det klassiska exemplet på en kontring är att det slås en lång boll på anfallaren som tar emot felvänd och släpper bollen till en rättvänd medspelare som sedan kan slå en offensiv boll bakom försvararna för medspelare att löpa på. Det tredje är att de flesta italienska lag idag spelar med ett mycket centrerat mittfält, ofta 4-3-1-2 eller 4-3-2-1. Det gör att det blir mycket svårt att spela genom det centrala mittfältet och med Sneijder i en central mittfältsposition tenderar Inter att försöka spela centralt, något som är dömt att misslyckas.
 
Ytterbackarna
Eftersom de italienska lagen spelar så centrerat blir ytterbackarnas roll mycket viktig. De bidrar med en bredd som är nödvändig för att kunna anfalla på ett effektivt sätt och genom sin förmåga att komma med fart från en djup position blir de svåra att markera, speciellt som många lag saknar naturliga yttermittfältare. I likhet med de flesta tränare vill Benitez att ytterbackarna är offensiva en åt gången för att då behålla en trebackslinje som kan täcka upp för den offensiva ytterbacken vid en eventuell spelvändning. Barcelona är ett lysande undantag från detta i och med att de låter båda ytterbackarna anfalla samtidigt, antagligen beroende på att de litar så mycket på sin förmåga att behålla bollen och att vinna tillbaka bollen genom aggressivt försvarsspel från de offensiva spelarna. Det gäller för Benitez att våga släppa på kontrollen av ytterbackarna för att skapa den nödvändiga bredden offensivt. I matchen mot Milan visade han en oförmåga till detta genom att välja det defensivt säkrare kortet Cordoba som högerback, med resultatet att Inters offensiv drabbades rejält.
 
Lucios anfallslusta
Under Mourinhos tid fick Lucio mer och mer självförtroende att ge sig ut på offensiva räder och under hösten har det förvärrats än mer. Förvärrats för att i de flesta fall leder de till ingenting. En offensiv mittback är av värde för att det är svårt för motståndarna att markera honom då de redan har en spelare de ska markera. I den andra matchen semifinalen i Champions League var det uppenbart hur svårt Inter hade att handskas med en framflyttad Gerard Piqué. Men Lucio gör de flesta av sina räder med boll snarare än att antingen ta klivet upp med boll och passa vidare eller göra sig spelbar. Som alla vet så går det snabbare att förflytta en boll genom passningar än genom att en spelare springer med bollen, motståndarna hinner således anpassa sig till Lucios offensiva löpning med boll. Lucios räder leder till ytterligare ett problem, nämligen att de begränsar ytterbackarnas möjligheter att anfalla. För att behålla tre försvare så måste båda ytterbackarna stanna kvar och resultatet blir att lagets bredd försämras än mer och det blir än trängre centralt. Lucio spelar även som mittback till höger, och det är mycket möjligt att det är hans brist på disciplin och förmåga att täcka upp som har lett till det svaga spelet från Maicons sida under hösten.
 
Den defensive mittfältaren och Zanettis roll
Under de senaste åren har Inters defensiva mittfält dominerats av den evigt unge Javier Zanetti. Han har legat som en städgumma framför backlinjen och bidragit med en stabilitet som möjliggjort för övriga spelare att lämna sina positioner för att delta i anfallsspelet. Under hösten har Zanetti, för första gången känns det som, i flera matcher inte varit något vidare bra. Det beror på flera orsaker, främst naturligtvis att han har blivit äldre men troligtvis även på att han har flyttats runt mellan olika positioner för att täcka upp lite överallt. Men man kan inte låta bli att tro att det beror på Benitez vilja att få ett mer offensivt och kreativt spel med större bollinnehav, något som har lett till att Zanettis roll, främst som defensivmittfältare, har ändrats lite som det har ändrats för Sneijder. Något som syns på Zanettis målproduktion under hösten. Själv har jag i många år önskat att Zanetti tar ett större ansvar offensivt med fler löpningar in i straffområdet, men nu när det har skett får man känslan av att det man förlorar i defensiven är större än vinsten. Zanetti är fortfarande Inters bästa ”städgumma” och det är där han bör vara och ligga framför backlinjen. Om Zanetti ligger längre ner i planen innebär det också att Inters ytterbackar kan frigöras. Genom att under uppspelsfasen ta klivet ner som en tredje back så kommer båda ytterbackarna att ges möjlighet att anfalla samtidigt. Det här är något som Barcelona gör ofta och bidrar kraftigt till att deras ytterbackar kan hålla bredden högt upp i planen när yttrarna går in i planen.


Slutsats
Av detta kan man dra två slutsatser som Inters nya tränare, Leonardo, bör genomföra. Det första är att flytta Sneijder högre upp i planen och ge honom större frihet att röra sig i sidleds, snarare än bakåt för att få bollkontakt. Det andra, och viktigaste, är att ge ytterbackarna mycket större frihet att delta i anfallsspelet för att skapa en bättre bredd och därigenom spela sig förbi de centrala mittfälten.