Gefle har till exempel gått från att minimiera risker till att chansa mer för att skapa tillfällen framåt. Kanske för att man i år har Jonas Lantto och Simon Lundevall att tillgå från början av säsongen. Och varken Lantto eller Lundevall har sina största styrkor i defensiven. Plus att Dioh Williams ger Gefle ett helt annat vapen i anffalsspelet. Nu har man många fler verktyg för att lösa upp ett motståndarförsvar.

Också Kalmar FF har visat att anfallsspelet är bättre än förr om åren. Borta är den tröge Jonathan McDonald och den ojämne Daniel Mendes. Borta är också den karismatiske men på senare år lite fantasilöse Henrik Rydström. Lägg till att spelare som Melker Hallberg, Måns Söderqvist, David Elm, Tobias Eriksson med flera sett ännu bättre ut i början säsongen, så förstår ni att Kalmar har mycket att komma med.

Ja, det känns som om KFF har ett bredare register och spelar med större glädje än under Nanne Bergstrands sista år. Och det vittnar verkligen om kvalitet när Kalmar så ofta kan starta med GAIS-förvärvet Romario på bänken.

Faktum är att det jag sett av Kalmar i år har sett oförskämt bra ut. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det bara är Malmö FF som imponerat mer och varit lika jämna.

Gefle är skadefria och ställer antagligen upp med samma lag som senast mot Åtvidaberg. Möjligtvis att Anders Bååth ersätter Robin Nilsson i startelvan.

Det vi gefleiter får hoppas på är att hemmalaget börjar trivas med att vara i ledning i matcherna. Att axlarna åker ner och att man går för tvåan om det blir 1-0. Det låter lite oroväckande när Simon Lundevall säger i TV att man blir ängsliga när man spelar i ledning. Dessutom vore det nog bra om Gefle låter förstapressen börja lite senare. Mot ÅFF sprang sig både Oremo och Williams trötta fort.