Inter Archives #1 - L'Imperatore

Vila Cruzeiro
Adriano växte upp i Vila Cruzeiro i Rio de Janeiro. En plats där reglerna ofta skrevs av dem som bodde där, då staten var sällan närvarande, varken då eller idag. Vägar, trygghet, ordning… det var ofta något invånarna fick försöka lösa själva, med grannar, familj och ett starkt “vi”.

När drogkartellen Comando Vermelho började ta kontroll över delar av Rios favelor under början av 80-talet blev många områden i norra Rio hårdare, mer låsta, mer styrda av rädsla och lojalitet. Vila Cruzeiro var inget undantag. Det är viktigt att säga det, för det sätter scenen. Men det säger inte allt om Adriano.

För hans familj var inte en “kriminalitetsfamilj”. Det var inte droger, gäng och desperat svält som definierade deras hem, det var snarare tvärtom. De strävade, de höll ihop, de jobbade, de försökte hålla riktningen rak i en miljö där allt kunde dra snett.

Mirinho
Adrianos pappa, Almir “Mirinho”, var en sån person som får ett kvarter att fungera. En ledare utan titel. Han organiserade lokalfotbollen, satte ihop lag, höll igång matcher och såg till att ungarna hade något att gå till. Inte för att göra dem till proffs, utan snarare för att hålla dem borta från saker de inte skulle hamna i.

På dagarna tog Mirinho sig ner mot innerstan och jobbade på ett kontor. Men han satt inte bakom något skrivbord, utan hade snarare rollen som “springpojke”. Han öppnade dörrar, bar ärenden, skickade brev mellan kontor, höll koll på hissen och gjorde allt det där som får en arbetsplats att rulla. Ett slitjobb som inte gav mycket pengar, men som höll familjen flytande. Och ändå var det nere på planen i Vila Cruzeiro som han var som mest sig själv.

I Vila Cruzeiro var fotbollsplanen inte bara gräs och målburar. Den var en samlingsplats, en trygg punkt, ett litet samhälle i samhället. Mirinho var stenhård med vissa saker: skolan först, respekt, inget trams. Hans sätt att “uppfostra” var inte stora tal, utan handlingar och närvaro.

Och så kom det som ingen familj kan planera för.


Kulan som förändrade allt
Det var en kväll i Vila Cruzeiro, en fest på gatan, med pagode och funk som dånade mellan husen. Rosilda och Mirinho var där, bland grannar och bekanta. Adriano var i närheten, tillräckligt nära för att höra musiken, men också tillräckligt nära för att allt skulle bränna fast i minnet.

Och så kom ljudet. Skotten. Inte ett, utan flera. Inte riktade mot Mirinho, inte ens kopplade till honom. Det blev panik på sekunden. Adriano sprang mot ljudet och såg sin pappa ligga på marken. Mamma Rosilda bredvid honom. Blod. Han bara råkade stå där när en förlupen kula gick rakt in i hans panna och fastnade i bakhuvudet. Läkarna kunde inte operera ut den.

Mirinho blev träffad i huvudet. Adriano var bara tio år gammal när tragedin skedde, men det satte sig.

Mirinho överlevde, men livet i familjen blev aldrig detsamma. Efteråt kom anfallen, såsom plötsliga kramp- och epilepsiliknande “kriser” som skrämde alla runt honom och gjorde hemmet otryggt på ett nytt sätt. Adriano växte upp med de där stunderna som en del av vardagen. Mirinho kunde heller inte arbeta mer efter skottet, och ansvaret för att få allt att gå runt hamnade på mamma Rosilda.


Vägen ut ur Cruzeiro
Innan Milano, innan smeknamnet och innan San Siro ens hann lära sig hans namn, var Adriano en kille från Vila Cruzeiro som tog bollen nerför backarna och in i Flamengos värld. Han kom in i klubbens ungdomsled runt 1999, och redan där syntes något som stack ut: kroppen, kraften, och den där vänstern som lät som den inte borde kunna komma från en tonåring.

Det gick snabbt därifrån. För när Adriano väl fick känna att han kunde göra mål även bland vuxna, då började allt öppna sig. Mer ansvar, mer rubriker, mer snack, och samtidigt mer press. För i Brasilien är du inte bara talang när du slår igenom. Du blir också ett hopp, för familjen och för alla runt dig.

Säsongen efter började det ta fart på riktigt. Under 2000/01 gjorde han nio mål för Flamengo, och samtidigt hann han till och med debutera för Brasiliens A-landslag som 18-åring. Det var precis den typen av signal som får europeiska storklubbar att vakna.

Inter hade redan fått upp ögonen för honom. 2001 kom flytten till Milano. Adriano lämnade ett Flamengo där han precis börjat känna att allt öppnade sig och klev in i en klubb som såg honom som nästa stora brasilianska anfallare. Men hans stora höjdpunkter låg fortfarande framför honom.


Internazionale
Inter tog Adriano 2001. Han kom in som ett löfte med breda axlar och en vänster som lät för tung för att vara 19. Men Inter var också ett lag fullt av stjärnor, ett lag som ofta ville vinna nu, inte om två år. Så Adriano blev utlånad för att växa, för att få minuter, för att bli mer än bara “talangen från Brasilien”.

Det var i Parma som han började kännas som en riktig anfallare på europeisk nivå. Där blev han inte bara stark och farlig, utan han blev också mer komplett. Han lärde sig när han skulle hålla i bollen, när han skulle gå rakt igenom, och när han bara skulle lita på sin kraft och låta det smälla. När Parma senare hamnade i ekonomiska problem gick Adriano tillbaka till Inter i januari 2004.

Och någonstans där börjar Inter-kapitlet på riktigt.

För i Milano fanns det en period där Adriano kändes som en spelare som inte gick att stoppa. Han var inte den som “glider igenom”, han körde igenom. Försvarare studsade, målvakter hann inte ner, och när vänstern väl kom fri var det som att hela arenan hann tänka samma sak: det här blir mål . Under sin Inter-tid landade han på 177 matcher, 74 mål och 28 assists i alla tävlingar.

Med Inter vann han också mycket. Totalt blev det 9 titlar: 4 Serie A, 2 Coppa Italia och 3 Supercoppa Italiana.

Men Adriano i Inter är också en historia om hur snabbt allt kan skifta. För parallellt med att smeknamnet L’Imperatore fastnade och förväntningarna växte, fanns det saker som drog åt andra håll. Hemlängtan. Sorgen. Trycket. Inter fick sin kejsare, men Inter fick också se hur en människa kan bära för mycket, även när världen tycker att han “har allt”.

Han var inte Inter i tio år. Men han hann bli ett av de där namnen som får folk att säga: “Tänk om…”


När sorgen vann
Sprickan kom tidigare än många vill minnas. Den 4 augusti 2004 dog hans pappa Mirinho av en hjärtattack. Adriano har själv sagt att efter den dagen var hans kärlek till fotbollen aldrig densamma. Det var pappan som älskade spelet först, och när han försvann tappade Adriano något som inte gick att träna tillbaka.

Sorgen blev inte bara tystnad. Den blev också ett sätt att fly. Adriano har senare varit brutal ärlig: han föll ner i depression och började dricka, och det påverkade allt, även vardagen i Inter. Han har själv berättat att han ibland kom till träningar berusad.

Inter försökte hålla honom kvar, men det blev en dragkamp mellan klubbens krav och hans inre kaos. I slutet blev det mer frånvaro än närvaro. Han drogs hem, stannade längre i Brasilien än planerat, och när säsongerna gick blev det svårare att få ihop en stabil rytm.

Till sist bröts bandet. Adriano lämnade Inter 2009 efter en turbulent period. Han hade fortfarande fotbollen i sig, och han hade fortfarande namnet. Men efter Inter blev karriären mer hackig. Kortare perioder, nya försök, nya starter, men utan att han riktigt hittade tillbaka till den där versionen som en gång fick San Siro att hålla andan.

Till slut kunde fotbollen inte längre vinna kampen mot livet. Han står som pensionerad från 28 maj 2016.