Norr om Verona
Han föddes den 16 maj 1945 i Bosco Chiesanuova. Bosco Chiesanuova är en liten kommun i provinsen Verona, i regionen Veneto i norra Italien, ungefär 20 km norr om Verona . Födelseorten är bara bakgrund. Det som faktiskt formade honom var miljön han kom ifrån. En familj där Inter var vardag, samtalsämne och känsla, långt innan det blev ansvar och rubriker. Hans far Angelo Moratti var inte bara en rik företagsman, han var presidenten som gjorde Inter till en europeisk storklubb redan på 60-talet, och skuggan fanns alltid i rummet. Hemma hos Moratti var fotboll inte “på tv ibland”, den var något som kunde färga humöret vid middagsbordet och bestämma tonen i en hel helg.
Massimo växte alltså upp med en tydlig dubbelhet, såsom trygghet och resurser, men också pressen av att leva nära ett arv som redan var legendariskt. Det är lätt att tro att en sådan barndom bara är privilegium, men den kan också skapa en sorts rastlöshet, en vilja att bevisa att familjenamnet inte bara tillhör historieböckerna. Kanske är det därifrån hans presidentskap senare får sin tydligaste form, inte som ett kallt ägarprojekt, utan som en personlig mission. För när du växer upp med Inter som familjens språk, blir det svårt att någonsin se klubben på avstånd.
Angelo Moratti
För att förstå Massimo måste man förstå Angelo Moratti först.
Angelo föddes den 5 november 1909 i Somma Lombardo, son till Albino och Gilda Basso. Han var utbildad farmaceut och blev senare petroliere. Man beskriver honom också som gift med Erminia, “tifosa nerazzurra fin da bambina”. Det där är inte bara en gullig detalj. Det är en förklaring till varför Inter aldrig blev en “fas” i Moratti-huset. När båda föräldrarna bär färgerna, då blir klubben familjekultur.
Angelo blev Inters president den 28 maj 1955. De första åren var tunga och fulla av svårigheter, tills han sommaren 1960 valde en tydlig riktning, byggde upp strukturen och tog in Helenio Herrera från Barcelona. Resultatet blev det som fortfarande lever som ett eget kapitel i europeisk fotboll: La Grande Inter .
Massimo växte alltså upp i skuggan av något som redan hade blivit legendariskt. Det är lätt att säga “han hade allt serverat”. Men i fotbollsvärlden kan ett arv vara lika mycket press som privilegium. När din pappa har byggt en av klubbens största epoker blir du jämförd innan du ens har gjort ditt första beslut.
Massimo innan presidentskapet
Massimo Moratti tog examen i statsvetenskap vid LUISS Guido Carli i Rom. Han arbetade i Saras-sfären, koncernen som Angelo grundade 1962 och som blivit en central del av familjens näringsliv.
Den här delen är viktig, för den visar att Moratti inte klev in i Inter som någon naiv romantiker utan verklighetskontakt. Han kom från en värld där ansvar och ekonomi inte är symboler utan konsekvenser. Samtidigt var Inter något som aldrig gick att göra “rationellt”.
Ambitionen att återuppväcka andan från faderns storlag blev en drivkraft för Massimo. Moratti köpte inte bara en klubb. Han köpte en möjlighet att försöka hitta tillbaka till en känsla han vuxit upp med.
1995
Moratti tog över Inter 1995 efter Ernesto Pellegrini. Han var president under 1995 till 2004 och igen 2006 till 2013. Inter vann 16 troféer under hans era.
Hans egna ord i Inter-klubbens “Letters to Inter” är talande: han skriver om det som ett privilegium att få leva i den spänning och passion som Inter ger. Moratti kändes ofta som en supporter som råkade ha makten att agera på sina känslor.
Det blev både hans styrka och hans svaghet.
Åren av jakt
Moratti-Inter började med stora drömmar och stora rörelser. Han tog in stjärnor, bytte tränare, justerade och jagade. Ibland såg det ut som en klubb som sprang. Inte mot något, utan från frustrationen att det aldrig lossnade helt.
Samtidigt fanns det riktiga toppar. Inter vann UEFA-cupen 1998 och finalen mot Lazio slutade 3–0. Det var en kväll som kändes som början på något större. Ronaldo gjorde mål i finalen och hela matchen har blivit en sorts symbol för Morattis Inter.
Men om du frågar en Interista från den tiden efter ett datum, så kommer många inte säga “Paris 1998”. De kommer säga: 5 maggio 2002.
5 Maggio
Den 5 maj 2002 hade Inter chansen att vinna sin första Scudetto sedan 1989, men föll ihop mot Lazio och förlorade med 4–2. Det är en av de där matcherna som blivit mer än sport. Den har blivit trauma, meme, myt, tårar. En hel generations Inter-känsla komprimerad till 90 minuter.
Två av dagens största tränarnamn var också inblandade och gjorde varsitt mål, vilket gör minnet ännu mer bittert. Diego Simeone hade redan burit Inter-tröjan innan han hamnade i Lazio, så för många Interisti kändes det extra fel att se en bekant figur på “andra sidan” just den dagen. Simone Inzaghi var då bara en del av Lazio-laget, men i dag är han en av de mest framgångsrika tränarna i modern Inter-historia, vilket ger matchen en märklig eftersmak i efterhand: en man som senare skulle leda Inter till stora triumfer var en av dem som, som spelare, var med när drömmen dog 5 maggio.
Det var också ett Moratti-ögonblick. För Moratti var aldrig den kylige direktören som gömde sig bakom pressmeddelanden. Han bar det. Man kunde se att han bar det.
När Facchetti tog över
I januari 2004 avgick Moratti som president efter en tung period, och Giacinto Facchetti tog över. En president som älskade klubben så mycket att det ibland verkade slita honom i bitar, valde att kliva undan.
Det är ett viktigt kapitel i hans personlighet. Moratti var inte bara en man som tog makt. Han var också någon som kunde erkänna att stolen kostade.
När Facchetti senare gick bort återvände Moratti som president 2006.
Meriter
Serie A-titlarna 05/06, 06/07, 07/08, 08/09 och 09/10 finns där, liksom Coppa Italia-vinsterna (bland annat 09/10) och Champions League-triumfen 09/10. Trippeln 2010 var inte bara en treble, den var också en känsla av att Moratti på något sätt hade knutit ihop sin egen era med sin fars historia, eftersom faderns Inter var den senaste som vunnit Europas största turneringar på 60-talet.
Det är nästan poetiskt, men också logiskt. Moratti hade jagat “rätt Inter” i åratal. Med Mourinho hittade han en version som var skoningslös nog att vinna allt.
Calciopoli
Moratti-eran går inte att skriva utan att nämna Calciopoli, skandalen som skakade Italien 2006. Det var en härva av telefonavlyssningar och anklagelser om att vissa klubbar försökt påverka domartillsättningar och maktspelet runt matcher. Konsekvenserna blev stora: Juventus tvångsdegraderas och fråntogs titlar, och Scudetton 2005/06 tilldelades Inter i efterhand.
Det är därför den säsongen fortfarande är ett öppet sår i Italien. För vissa är det en rättelse, för andra en titel med en fotnot, och Inter och Juventus har fortsatt bråka om den i åratal. Poängen här är inte att lösa debatten, utan att förstå att Moratti ledde Inter i en tid där allt runt fotbollen ibland var lika laddat som det som hände på planen.
Avskedet
Hösten 2013 skrev Moratti under en affär där han sålde 70 procent av Inter till Erick Thohir. Inter själva beskriver att han senare var hederspresident fram till 2014.
2014 lämnade han även den rollen, något som rapporterades brett internationellt.
År 2016 tog Suning över majoriteten av Inter, där Morattis sista andel också ingick i affären enligt bransch rapportering, samtidigt som att han lämnade som aktieägare sommaren 2016.
