Inter-Napoli 3-1: Leo-effekten!?!

Inters nye tränare Leonardo, som har väldigt mycket att bevisa, då han under sin tid i Milan visade på enorma brister i det taktiska spelet, fick i alla fall en pluspoäng av mig när jag fick se kvällens startelva. Han hade kunnat välja att spela Ranocchia från start – vilket hade varit det populistiska – men felaktiga valet på mittbacksplatsen bredvid Lucio. I backlinjen vill man ha klokhet och rutin – och en backlinje lever inte lika mycket på inspiration som offensiven, i backlinjen måste man känna varandra väl, därför skulle Cordoba starta idag. Med detta sagt så kan jag också passa på att säga att värvningen av Ranocchia är fantastisk. En italiensk mittback som kan spela i Inter i tio år. Ge honom ett par veckors träning till med laget och jag kommer med glädje att se hans namn skrivas in i startelvan.

Leos första startelva såg ut enligt följande: Castellazzi (Cesar skadad) – Maicon (välkommen tillbaka), Lucio, Cordoba, Chivu – Zanetti, Cambiasso, Thiago Motta – Stankovic (Sneijder skadad) – Pandev (Eto'o avstängd) Milito.

Domaren blåser igång spelet och en lättnad sprider sig över hela kroppen – Äntligen Calcio, äntligen Inter! Och knappt har man hunnit sätta sig till rätta förrän Lucio sätter en trettiometers passning till Pandev som spelar in den centralt till Thiago Motta. Thiagone touchar den vidare till Deki Stankovic som lyfter den in i boxen där framrusande Motta nu befinner sig. Avslutet är kliniskt och 2011 har börjat på bästa sätt för de svartblå.

Men Napoli, med ett fint bortafacit, lägger sig inte ner och självdör utan börjar genast skapa press mot Inters backlinje. Hamsik, Lavezzi och Cavani är en trio som skrämmer vem som helst och under första halvlek så kommer de i våg efter våg – men misslyckas med den sista passningen. Därför är det logiskt att de gör två mål på fasta situationer istället. Den första döms bort då Dossena (?) står offside när han spelar Cavani som murbräckar in bollen men den andra var det inget fel på när Inter-försvaret stod på hälarna och lät lille Pazienza nicka in kvitteringen.

Efter målet fortsatte Napoli spela bäst och mest varierat i anfallet och i studion försökte kommentatorerna komma på så fyndiga sätt som möjligt att beskriva Lavezzis (numera hårig) bollnedtagningar. Ena gången var bollen som en gräddtårta och en annan gång som en övermogen mango. Man kan gissa att de har en hel del mattrixning i TV4-studierna mellan matcherna. Men trots Lavezzis alla fantastiska nedtagningar och TV4-grabbarnas alla matreferenser så var det åter Inter som tog ledningen, även denna gång tack vare en offensiv löpning in i boxen av en mittfältare, denna gång av Cucho Cambiasso som sätter till pannan perfekt på Maicons bananinlägg.

Fruktansvärt skönt då Milito precis boomat ett finfint läge från sexmetersboxen. Den hade han satt för ett år sen, hojtar Hussfelt – men Åslund väljer att se den fina timingen och hur snyggt Milito tar sig fram framför sin back. Låt Milito göra ett par mål så kommer den furiösa formen från förra året åter att infinna sig.

Första halvlek slutar 2-1 efter att båda lagen sluggats rejält de sista minuterna. Och trots det insläppta målet är känslan bra. Inter kontrar på ett fint sätt. Milito och Pandev är rörliga om än inte så delaktiga som man hade velat. Mittfältet följer fint med i var och varannan anfall och backlinjen har stått väl emot Napolis kvicksilver, samtidigt som Lucio skapat en hel del offensiv oreda med sina patenterade löpningar. Att dessutom få se Maicon komma stormandes på sin kant värmer vilken interist som helst i hjärtat. Känslan är bra...

Andra halvlek börjar även den på bästa sätt – bara det att Thiagone behöver nio och inte tre minuter på sig att likt Pazienza men så mycket snyggare, nicka in bollen stenhårt bakom De Sanctis på en hörna. 3-1 och nånstans långt inne i magen känns det som att matchen avgjordes där.

Efter målet blev det mer boll för Inter men också mindre chansningar och speed. Napoli fick jaga mycket boll utan att få känna särskilt mycket på den och rätt som det var så infann sig den där känslan man så ofta fick under Mourinhos dagar när det vankades seriespel – en rogivande lugn som spred sig över hela kroppen, en känsla av att matchen är klar och att få se klockan sakta ticka till nittio medans laget spelar triangeln med motståndarna.

Mycket riktigt så börjar Napoli chansspela och skicka in långbollar samtidigt som Inter hela tiden drar ner på tempot och inväntar slutsignalen. Leonardo passar på att lufta bänken och gör typiska vi-leder-med-två-byten, dvs. stärker mitten och låter nyckelspelare vila. Ut går Stankovic och Motta, in kommer Mariga och Muntari. Däremellan får även Pandev kliva till förnån för Biabiany. Helt rätt av Leo att låta Milito jaga mål i 90 minuter. Prinsen fick faktiskt ett par chanser som mycket väl kunnat resultera.

En rätt dåsig andra halvlek blåses av efter 49 minuter och Inter kan inkassera årets första trepoängare och ett hopp i tabellen. Det kommer spelas en jäkla massa matcher de närmsta månaderna och om Inter lyckas spela som sitt vanliga jag (tänk bort de senaste 6 månaderna med Rafa BeneathUs) så kanske vi kan komma att ge Milan en kamp om Scudetton – men då gäller det att spela som idag samt att träna lite på defensiva fasta situationer. Nästa match är dessutom Lejonkungen tillbaka och om ett par veckor får vi åter se Världens Om Inte Bästa Så Åtminstone Mest Värdefulla Spelare Wesley Sneijder snöra på sig ett par Nike-dojor.

Matchens lirare
Thiago Motta är en underskattad spelare som har precis de kvalitéer som Inter saknat i höst, en mittfältare som fyller på i boxen. Idag får Thiagone göra två riktigt tjusiga mål och står dessutom för stabilt mittfältspel.

Matchens vackraste
Curva Nord hyllar Il Drago Stankovic med stående ovationer - och serben tackar genom att applådera tillbaka och banka sig för hjärtat. Jag älskar Dekis hjärta för klubben.

Matchens plåttrigaste
Inters matchtröjor. Det börjar bli pretty crowded på spelarnas bröst. Förutom Nike-swooshen och Inter-klubbmärket hittar vi Scudetton, Coppa-bullseyen och numera också världsmästarskölden ovanför Pirellin - lägg till de psykodeliska zickzacksträcken så fattar ni vad vi har att göra med. Priset för alla våra framgångar, ett pris jag kan vänja mig vid...

Matchens lustigaste
Zanetti tappar balansen när han har bollen vid fötterna och i en desperat försök att rädda den så knuffar han undan den med handen, liggandes på gräsmattan, för att inte tappa den till Napoli-spelare.