ITFC SWEDENS LÖRDAGSPANEL - VECKA 21 (NR 488)

Avslutningsmatch hemma mot West Ham i morgon. Vad talar för att vi slutar med flaggan i topp och putsar vår statistik på hemmaplan en smula?

Pelle:
Vad som talar för…..nja, baserat på hur det sett ut det senaste, så är det väl inte mycket som talar för just det. Flaggan i topp, asså. Det skulle väl möjligen vara det faktum att det är just sista PL-matchen på Portman Road och att det kan få hemmasupportrar och spelare att tagga till lite extra. Och det hade verkligen varit kul med en avslutningsseger efter en ganska kämpig säsong. Något positivt att falla tillbaka på fram tills fotbollskarusellen börjar på nytt i början på augusti.

Nigge:
Möjligen chansen att hoppa förbi Leicester i sista momangen eller att en säsongsavslutning alltid är en säsongsavslutning, dvs allt kan hända. Annars ser det väl en smula blekt ut att vi plötsligt ska öka på vinstprocenten på hemmaplan med 100% genom vinst i sista matchen...
 
Som vanligt är ryktesfabriken redan i full gång, och det spekuleras om en hel del olika spelare. Vilka tycker du är de viktigaste för oss att behålla, och varför är just de svåra att ersätta?

Nigge:
Efter att ha haft en oerhört romantisk inställning kring att behålla spelare som tagit oss till PL så har jag svängt i just den frågan och känner att det inte längre är lika viktigt att just den eller den stannar. Med detta sagt så älskar jag ju spelare com Conor Chaplin, Wes Burns, Luke Wolfenden och George Hirst, för att nämna några. Gissningsvis så stannar tillräckligt många för att vi ska kunna ha ett slagkraftigt lag i Championship, särskilt med de nya spelare som kommer in under sommaren (för det kommer det att göra). Kanske är ändå spelarbesättningen på anfallsfronten en av de viktigare delarna och, som Pelle är inne på nedan, George Hirst är en viktig pjäs, dock inte inte avgörande för vår framgång nästa säsong. Målvaktsfrågan är också intressant, jag hoppas att Palmer vill stanna. Om Walton orkar med en nytändning i nuvarande miljö skulle det vara ett smärre mirakel.

Pelle:
Snabbt och med en måttlig ansats till impulskontroll så svarar jag att George Hirst är den av de spelare som de ryktas lite om, som jag allra helst vill ska vara kvar till nästa säsong. Jag vill att vi bygger vår offensiv på hans självuppoffrande forwardspel i Championship och jag tycker att han sedan tidigare har byggt upp ett intuitivt partnerskap med spelare som Conor Chaplin, Wes Burns och Leif Davis (som också är en ryktenas man). Att hitta spelare med George Hirst egenskaper och fotbollsmässiga mognad är inte så enkelt. Keep him för guds skull.
 
Och så dags att återigen sammanfatta säsongen. Inte lika kul som förra gången, men lista höjdpunkter och lågvattenmärken. Ta gärna med några reflektioner kring damlaget också.

Pelle:
Summerar enligt nedan säsongslista.
Säsongens surrealistiska: Klockan 13:30 den 17:e augusti 2024 får vi ITFC-supportrar se vårt lag spela i Premier League igen. Något som vi inte gjort sedan 5-0 förlusten mot Liverpool den 11:e maj 2002. Det är nu återigen Liverpool som står för motståndet. Ett världslag. En klassisk klubb och en svensk supporterfavorit. Och faktiskt ett av två lag som jag som liten grabb stod och valde mellan. Jag föll inte för kompistrycket. Jag valde att följa det andra. Hur som helst, förväntan inför comeback-matchen är stor. Jag sitter på en sportbar i Malmö med en kall öl i handen. Vi har dagen innan precis fått reda på att landslagsmittfältaren (nåja) Kalvin Phillips ska ansluta till klubben. Det är en varm och solig dag. Och inget, verkligen inget känns omöjligt. Sen är det avspark. Och vi är bra. Riktigt bra. Kontrollerar spelet under perioder i första halvlek. Det hela känns lite surrealistiskt. För två år sedan, vid ungefär samma tidpunkt, hette motståndet Forest Green. Nu är det alltså Liverpool. Vi förlorar till slut. 2-0. Men det är inte hela världen. Vi faller med flaggan i topp. Och det känns där och då som om att vi kan göra något med den här säsongen. Att det finns något att bygga vidare på.

Säsongens spelare: Tveklöst Liam Delap, givet förväntansbilden och vad han faktiskt uträttat för oss den här säsongen. Årets nyförvärv är han tillika. Lite smågrisig, stark som en oxe och med en välutvecklad förmåga att göra mål. Hade gärna sett hans fortsatta utveckling här hos oss, men istället blir det till att säga tack och hej. Eller kanske ett på återseende?
Säsongens räddning: Alex Palmers vridning, där han liksom ändrar riktning i luften och samtidigt lyckas få upp sin ena hand för att kunna avstyra ett knallhårt Aston Villa-skott, var bland de svettigaste räddningarna jag sett någon göra i Town på väldigt länge. Händelsen ägde rum i mitten på februari, vi hade fått Tuanzebe utvisad i den 40:e matchminuten och Aston Villa tryckte på för kung och fosterland, men tack vare Palmers insats fick vi med oss ett oavgjort resultat (1-1). Märkligt nog nominerades aldrig räddningen till ”save of the month” i Premier League.

Säsongens mål: Måste ju vara Julio Ecisos fina mål mot Everton nu i maj. Först fintar han bort tre Everton spelare och sen avlossar han från lång distans ett helt otagbart skott som seglar in i målet till vänster om Jordan Pickford (och den engelska landslagsmålvakten bekräftar Encisos enastående bedrift genom att direkt efter målet ta målskytten i hand). Det ska uppenbarligen till en blonderad sydamerikan för att det ska bli lite magiskt.

Säsongens målgest: Vi såg den inte ofta, men när vi såg den gick det inte att göra annat än att dra på smilbanden till max. Sammie Szmodics kaxiga honnör eller militärhälsning, som tidigare retat gallfeber på mig (då han gjort mål på oss både iförd Peterborough som Blackburn-tröja och firat med just den gesten) gör mig nu bara lyckligt jävla skadeglad.

Säsongens bedrift: Damlagets stabila insats tillika rättvisa serievinst. Riktigt roligt och väldigt viktigt utifrån flera olika aspekter. Hoppas verkligen att tjejerna nu ges rejäla förutsättningar till att etablera sig i Championship. Och tänker att vi till nästa medlemsresa även ska försöka inkludera en av damlagets matcher.

Säsongens tjej: När man inte har möjlighet att se dammatcherna kontinuerligt på plats eller via TV-sändning, så är det ju också svårt att peka ut individuella bedrifter. Men de få gånger jag sett tjejerna i år, så har yttermittfältaren Sophie Peskett varit helt enastående. Dessutom belönad med som årets spelare i National League Southern Premier Division.

Säsongens sympatiske: Jens Cajuste råkade inte bara vara första svensk i Ipswich allt sedan Jonas Axeldahls korta gästspel kring milleniet, han visade sig dessutom vara en särdeles sympatisk kille. Bara det att han kort efter förlusten mot Nottingham Forest ändå dök upp på ITFC-Swedens gemensamma middag på Portman Road för att prata lite med oss landsmän kändes väldigt sympatiskt. En av många höjdpunkter under medlemsresan (matchresultatet till trots). Dessutom får väl Cajuste anses ha varit en av de bättre spelarna under säsongen och samtidigt en utmanare till årets mål (genom sitt snurrfintsmål i just ovan nämnda match). Heja Jens. Heja Sverige.

Säsongens tumme-upp: Tack vare lyckad kirurgi så sitter Axel Tuanzebes tumme fortfarande kvar på hans hand. Både klubben, vi supportrar och inte minst Tuanzebe själv, gör tummen upp till läkaren som kunde lappa ihop det hela efter att olyckan varit framme under diskning.

Säsongens skämskudde: Helt nytillträdde Man U bossen, Ruben Amorim intervjuas efter matchen på Portman Road av Sky Sports. Från ingenstans stövlar en oombedd Ed Sheeran in i direktsändningen och tar över fokuset från Amorim, som tålmodigt får pausa sina resonemang tills Sheeran är färdig med att morsa och krama om expertkommentatorn Jamie Redknapp. Som mina barn under tonårsperioden skulle ha uttryckt det….guuud va pinsamt.

Säsongens matchställ: Inte ofta som jag faktiskt tycker att alla uppsättningar av våra matchkit; hemma, borta och tredjestället är snygga, men det gör jag faktiskt. Tvingas jag välja en favorit så får det bli hemmastället. Lite svag för de där tunna vita vertikala ränderna på det blåa.

Säsongens meeehh: Andra halvan av säsongen. Tämligen torftig historia. Medans våra motståndare började hitta sitt spel, samt utnyttjade januarifönstret till att förstärka sina trupper, så gjorde vi lite av tvärtom. Sett med facit i hand, kan vi konstatera att spelarna vi fick in i januari, inte gjorde oss bättre. Undantaget Alex Palmer (äntligen fick vi in den målvakten som vi hade behövt från starten på säsongen). Men Ben Godfreys värvning visade sig vara totalt poänglös. Philogene var inte en spelartyp som vi hade ett skriande behov av för att kämpa oss kvar i serien. Och Enciso, som säkert har en lysande framtid, var inte heller vad vi egentligen behövde, utan blev bara till ytterligare en självcentrerad och lite omogen spelare i truppen.

Säsongens skitmatch: Flera att välja på. Tyvärr. Men av de matcher som vi absolut borde ha vunnit. Den match vi behövde vinna. Skulle ha vunnit. Kunde ha vunnit. Det var 2-1 förlusten mot hopplösa bottengänget Southampton på Portman Road den 1 februari i år. Den definierade oss och vår säsong. Muric tillbaks mellan stolparna. Och insläppt mål i 87:e matchminuten. Och från där och då, så har man mer eller mindre förstått vartåt det barkar. Förra säsongen i Championship så var just matchen mot Southampton det starkaste positiva matchminnet (för ni har väl inte glömt Sarmientos tåfjutt), men nu alltså precis tvärtom.

Säsongens miss: Ali Al-Hamadis missade straff mot Bristol Rovers i cupen (i januari) var utan tvekan chockerande urusel och gick flera mil om den vänstra stolpen. Sånt kan ju även hända en mer meriterad spelare än Al-Hamadi och det betyder ju givetvis inte att han per automatik är en dålig spelare. Men kanske indikerar ett förbättringsområde.

Säsongens växa-med-uppgiften: Cameron Burgess har avfärdats inför varje nytt kliv uppåt som klubben har gjort, men bevisar återigen att hans förmåga att höja sig utifrån rådande omgivning är unik. Vilken resa han har gjort med oss allt sedan han anslöt från Accrington Stanley år 2021. Ser honom gärna stanna kvar i klubben, men tvivlar på att det blir så. All lycka och välgång till dig, Cameron. Frågan är om det blir haggis eller paella framöver?

Säsongens floppvärvning: Tilldelas Arijanet Muric som på något sätt får symbolisera Ipswich misslyckade försök att stanna kvar i Premier League. Konstiga beslut. Märkliga ingripanden. Dålig kommunikation med medspelarna. Allt det här bidrog till att det under första halvan av säsongen spred sig en enorm osäkerhet i hela defensiven. Det kändes undantagslöst väldigt ängsligt och hans klumpiga ingripanden kostade oss flera poäng i matcher som vi mer eller mindre redan hade i vår ”ask”. Viktiga poäng som vi hade behövt ha med oss i det tidiga skedet av säsongen, för att bygga upp självförtroende, få lite poängmässigt andrum samt sätta press på våra närmaste konkurrenter. Då det även under tiden i Burnley fanns flera frågor kring hans målvaktsingripanden, så går det naturligtvis att ifrågasätta värvningen av honom. Och betydelsen av att ha en målvakt som sägs vara spelskicklig med fötterna, kan ju diskuteras när det handlar om ett lag som förväntas slåss för sitt liv på den undre halvan. Så återigen, vi hade behövt Alex Palmer från inledningen på säsongen.

Säsongens galnaste: Mötet mot Brentford borta, som slutade i en 4–3 förlust. En match som böljade fram och tillbaka. Vi jagade vår första vinst för säsongen, det började bra och vi hade ledningen med 2–0, men tidigt i andra halvlek tappade vi till 2–3. Men vi lyckades komma tillbaka och kvittera i 86:e minuten (och här borde det ha slutat…men nej), för att därefter tappa vårt momentum och släppa in ett fjärde mål övertid. Utöver detta hann Liam Delap tjonga en stenhård boll i stolpen i anfallet direkt efter Brentfords fjärde mål. Tänk om…. Nåväl, det här var en sådan match där vi verkligen hade behövt få med oss någonting. Men det var under den period då Muric osäkerhet lös igenom som tydligast. Jag själv missade matchen då jag satt på en teaterföreställning. Men jag följde matchen genom att av och till kasta ett getöga på en livescore-app……och på så sätt kan man väl säga att jag även missade själva teaterföreställningen.

Säsongens skadesituation: Har varit helt horribel. Till viss del beroende på en del otur (t.ex. Wes Burns och Chiedozie Ogbene), men är en situation som bör utvärderas under sommaren. Under stora delar av säsongen så har vi haft en hel startelva på skadelistan. Något som jag är ganska säker på är en av de bidragande orsakerna till att vi nu åker ut. Det var tydligt att vi aldrig riktigt fick till de där intuitiva partnerskapen på planen som är nödvändiga för att vi ska kunna spela som ett lag. Varje ny match har istället inneburit nya försvarskonstellationer, nytt defensivt mittfältspar, nya offensiva mittfältare bakom Liam Delap. Det går ju inte. Ingen kontinuitet. Ingen stabilitet.

Säsongens saknade: Min kärlek till den lilla trollgubben Conor Chaplin är intakt. Både hans personlighet på plan, som hans egenskaper i att tänka fotboll snabbt, hitta ytor och stå för enastående framspelningar har varit saknad. Och veta när han ska släppa bollen. Att han inte skulle hålla på den här nivån är bara dumheter och han har varit enormt saknad under andra halvan av säsongen. Och med även Szmodics skadad, så har vi istället fått lägga vår tillit till ett gäng småegoistiska och omogna glyttar; Philogene, J Clarke, Enciso och Hutchinson. Utvecklingsbara. Potentiella stjärnor. Men alla stöpta på samma vis. Spelare som just nu, kanske spelar lite för mycket för sig själva.

Säsongens glädjevrål: Jack Taylors nickmål på övertid borta mot Wolves (i december) fick ju en till att vråla okontrollerat i minuter efter slutsignalen. Jag vet till och med de som var tvungna att göra sig av med en massa överskottsenergi genom att senare den kvällen göra John Travolta-moves på dansgolvet på en finlandsfärja. Nu snackar vi om riktigt engagemang.

Säsongens Frankenstein: Nämen alltså på allvar? Jag älskar George Hirst och tycker han kanske är en viktigare anfallare för oss än vad Liam Delap är. Och jag vet om att jag berörde detta ämne i förra säsongssummeringen, men återigen... frisyren? Herregud. Och som nyblonderad ser han mer och mer ut som en karaktär hämtad från en Mary Shelley roman. Snälla, kan ingen bara prata med honom?

Säsongens bästa insats: Första hemmavinsten i PL sedan Hedenhös, 2–0 mot Chelsea. Dessvärre en match som jag missade (fick bli extended highlights sen), men vilken kväll. Vilket jävla resultat. Där och då spann förhoppningarna loss ordentligt. Det här är brytpunkten. Nu lossnar det. Nu börjar marschen mot stabilare marker. Nu. Nu. Men. Det skulle sedan snöpligt visa sig att det blev enda vinsten på Portman Road (såtillvida vi inte kniper alla poäng mot West Ham imorgon).

Säsongens Kalvin: En annan starkt bidragande orsak till att vår säsong sett ut som den har gjort, kan härledas till att vi inte haft ett tillräckligt starkt defensivt mittfält. Kanske resultatet av att inte ha etablerat ett internationellt scouting nätverk. Vi hade nämligen behövt få in ett antal internationella, stora och atletiska killar på mitten för att bättre kunna stå upp mot lag som Crystal Palace, Fulham och Nottingham. Morsy har varit duglig. Ibland blek, men för det mesta ok. Åldern har gjort sig lite påmind. Luongo har rättfärdigt fått agera backup. Även han har passerat zenit. Jack Taylor vet jag inte riktigt vad är bra på längre. Jens Cajuste har varit bäst av mittfältarna, övertygat i flera matcher, men saknar lite tuffhet och har även hämmats av sitt knäproblem. Men Kalvin Phillips insatser då? På förhand, den spelare som jag såg mest fram emot att se under säsongen. Visst hade hans karriär gått i stå lite. Det hade inte gått så bra i vare sig Manchester City som i West Ham, men så kan det ju vara ibland. Det är inte alltid som man passar in i en specifik miljö. Det fanns säkert orsaker. Dessutom hade han ju den där eftertraktade Premier League-erfarenheten som vi behövde så desperat. Dessvärre kan vi väl nu konstatera att det inte blev Kalvin Phillips säsong. Inte den här gången heller. Supersynd. Ibland gick det att se den stora spelaren i honom, men säsongen rycktes helt sönder av alla ständigt återkommande småskador och han kom aldrig in i den nödvändiga matchrytmen. Det kunde blivit fantastiskt. Det blev till en besvikelse.

Säsongens look-alike: Dara O Shea som Börje Salming. Otroligt lik, faktiskt. Och med lite av samma passionerade kämpaglöd.

Säsongens retrospelare: Och från en annan del av världen så kan det meddelas att en viss David McGoldrick från Notts County togs ut till årets lag i League Two. 37 år ung så fortsätter den smygande eleganten att leverera på en fotbollsplan.

Säsongens äventyr: …tar alltså slut imorgon. Hur var det då? Jo tack, en upplevelse bestående av både sött och salt. Visst hade vi kanske hoppats och drömt om något mer, men samtidigt är det svårt att ställa krav på ett lag som tagit sig till Premier League några år tidigare än kalkylerat. Jag avskyr, precis som ni, när det går dåligt för oss, men kan samtidigt inte säga att jag är nämnvärt nedstämd över att vi nu åker ut. Missförstå mig rätt, jag skulle absolut inte vilja vara utan upplevelsen och jag tror också att ett år i PL gagnar klubben mer än en lite längre byggperiod i Championship. Vi får se på den här säsongen som en slags bonus eller kanske som en teaser för det som komma skall. Ett steg tillbaka för att kunna ta två steg framåt låter lite floskelvarning, men det är nog så jag tänker. Och jag hoppas att jag snart igen ska sitta, förväntansfull på en sportbar i Malmö, med en kall öl i handen, men den här gången se Ipswich piska skiten ur Liverpool.

Nigge:
Vad har jag att tillägga till Maestro Hedlunds mer eller mindre heltäckande säsongssammanfattning? Inte mycket förstås, men jag lägger till kategorin "Säsongens sliding doors-moments". 
* Första hemmavinsten dröjde. Fulham hemma 31 augusti. En väl genomförd match och vår första poäng i PL på 22 år. Matchen följdes av tre oavgjorda matcher till, med mersmak i ett par av dem. En seger i någon av de matcherna och ett tidigt momentum hade kunnat byggas vidare på?  
* Brentford borta 26 oktober. En svängig match där vi tappade tvåmålsledning men ändå kom igen och hade kvitterat till 3-3 när Muric mer eller mindre kastade in 4-3 till Brentford och Delap träffade stolpen innan matchen flöjtades av. Den förlusten sved ordentligt.
* Första hemmavinsten fortsätter dröja. Leicester hemma 2 november och ledning långt in på tilläggstid. Om förlusten mot Brentford sved så var det här vinsttappet brottartungt att bära.
* Copy paste på första hemmavinstens fortsatta undflyende. Man United hemma 24 november. Jag och kassören var på plats och här hade vi väl inte varken förväntat eller krävt tre poäng, men det var nära, ack så nära.
* Spiken i sliding doors-kistan. Hemma mot Southampton 1 februari. Det riktigt realistiska hoppet om att stanna kvar i PL försvann i och med det sena vinstmålet för Saints. Vi höll så klart fast vid den teoretiska möjligheten att börja ta trepoängare efter trepoängare, men vi visste nog innerst inne att efter den här förlusten var till och med sliding doors-dörren stängd.