Roma har under sina 98 år som klubb vunnit två internationella turneringar. Conference League 2022, som av många anses som något av en “B-turnering”, men som skänkte en enorm glädje till ett helt folk, som fyllde Roms gator när laget hyllades. Men glädjen kanske inte var så konstig. “Il popolo romano” hade väntat 61 år på en framgång i Europa. Senaste vinsten var i “Coppa delle Ferie” (Mässcupen på svenska) från 1961. Men vad var egentligen det för cup? Eftersom det inte är en cup som finns idag tänker många av oss att det var någon liten “hittepå cup”, men i själva verket var det den enda europeiska cupen som fanns, förutom Europacupen.
“Den bedriften måste berättas för de som inte var med och upplevde det. Roma vann en jätteviktig cup på europeisk nivå. Vi kände oss stora,” berättar lagets kapten Giacomo “Core de Roma” Losi i en intervju med il Romanista från 2017.
Och vi på Romaredaktionen tar “Core de Roma” på orden och tänkte därför berätta om Romas väg till vinsten av Mässcupen.
Mässcupen grundades i april 1955 av schweizaren Ernst B. Thommen, som vid den här tiden var vicepresident i FIFA. Efter andra världskriget gav USA 13 miljarder dollar i stöd till europeiska länder för att bygga upp ekonomin igen. De gick bland annat till att anordna mässor och Thommens plan var att städerna som anordnade dessa mässor även kunde spela en fotbollscup mot varandra. Eftersom fotbollen inte genererade de pengar den gör idag var även tanken att länderna kunde stödja cupen ekonomiskt utifrån det ekonomiska stöd de fått från USA.
Vissa städer, som London, Zagreb och Belgrad, skickade ett stadslag till Mässcupen med spelare från olika klubbar. Men det ledde ofta till interna stridigheter mellan spelarna från olika klubblag. Till upplagan 1961 skickade Italien Inter från Milano, eftersom Milan var med i Europacupen, och Roma från Rom, eftersom Lazio ofta spelade i Serie B (denna säsong åkte exempelvis Lazio ur Serie A med 18 inspelade poäng). 1971 tog UEFA över Mässcupen och ändrade då namn på turneringen till UEFA-cupen, som idag går under namnet Europa League.
På den här tiden var det inga gruppspel i cuperna, utan det var dubbelmöten med direktutslagning.
Den 4 oktober 1960 spelade Roma 0-0 mot Union St. Gilloise, men vann returmötet på hemmaplan med 4-1 efter mål av Lojacono, Giuliano, Manfredini och Menichelli.
I kvartsfinal mötte Giallorossi Köln, som hade slagit ut Lyon. På tysk mark vann romarna med 2-0 efter mål av Manfredini och ett självmål av Stollenwerk. I Rom kvitterade dock tyskarna genom att besegra Roma med 2-0. På den här tiden var det ingen förlängning eller straffläggning utan den 1 mars spelades en tredje match i Rom som Giallorossi vann med 4-1 efter två mål av Manfredini, samt ett mål vardera av Lojacono och Pestrin.
I semifinalen fick Roma åka till Edinburgh och möta Hibernian, som slagit ut FC Barcelona i kvartsfinal. Slutresultatet skrevs till 2-2 efter en “doppietta” av Lojacono. Det blev även kryss i Rom, 3-3, efter två mål av Manfredini och ett mål av Lojacono. Utöver att matcherna inte avgjordes på förlängning eller straffar fanns inte heller regeln om bortamål, vilket ledde till ytterligare en tredje och avgörande match för Roma. Där blev det överkörning. Giallorossi vann med hela 6-0 den 27 maj 1961 på Olimpico efter fyra mål av Manfredini, ett mål av Menichelli och ett mål av svensken Arne Selmosson.
Finalen i Mässcupen spelades först säsongen därpå. Under sommaren hade Roma bytt tränare. Argentinaren Luis Carniglia fick möjligheten att som ny tränare vinna en titel direkt när han tog över tränarposten från Alfredo Foni.
Sista hindret på vägen mot cuptiteln var Birmingham. Giacomo Losi berättar i en intervju med il Romanista att det var en “tuff match”. Britterna spelade en fysisk fotboll men Roma lyckades få med sig ett kryss från den brittiska hamnstaden. 2-2 efter en “doppietta” av Manfredini.
I den avgörande matchen på Olimpico vann Roma med 2-0 efter ett självmål av Farmer samt mål av Pestrin. Kaptenen Giacomo “Core de Roma” Losi fick lyfta bucklan framför 55 000 vilt jublande romanisti på Stadio Olimpico.
“Jag sprang ett varv runt Olimpico med bucklan. Folket var galna för när det är fest i Rom, då festar man på riktigt. Det var folk överallt i stan och det var en vild glädje. Festen pågick i flera dagar”. berättar Giacomo Losi.
Nedan följer laget som vann den avgörande matchen på Stadio Olimpico mot Birmingham med 2-0:
Fabio Cudicini - Med sida 191 centimeter var Fabio en stark målvakt i luftrummet med bra räckvidd. En av de bästa målvakterna i Italien. Han spelade 210 matcher för Roma.
Alfio Fontana - Han kom till Roma i juni 1960 från Milan, efter att en viss Nils Liedholm tagit hans plats i Rossoneri. 164 matcher för Roma.
Giacomo Losi - Bara Daniele De Rossi och Francesco Totti har spelat fler matcher för Roma än den adopterade romaren som fick smeknamnet “Core de Roma” (Romas hjärta), med anledning av hans uppoffrande spelstil. 445 matcher för Roma och två mål.
Giulio Corsini - En av de första ytterbackarna som följde med offensivt i Italien. Manfredini beskrev honom som väldigt seriös, likt en universitetslärare. I en intervju från 2000 berättar Giulio att “när han tittar på Roma med barnbarnen säger han. Det där är “nonnos” lag. Jag hade mina bästa år i Roma.” 168 matcher och ett mål i Giallorossi.
Sergio Carpanese - Började sin proffskarriär i Fiorentina där han tränades av en viss Fulvio Bernardini. Roma värvade honom från SPAL och han utvecklades fort i Giallorossi. Han vann Mässcupen sin första säsong och 1964 vann han Coppa Italia. 193 matcher i Roma.
Paolo Pestrin - Mittfältare som var bra i speluppbyggnaden samt att täcka ytor. Han hade också “näsa för mål” och det var ingen slump att han hamnade i målprotokollet i finalen mot Birmingham när Roma vann med 2-0. 230 matcher för Roma, 23 mål.
Alberto Orlando - En spelskicklig anfallare som var nyttig i många delar av planen. Men framförallt en stolt romano och romanista. “För Romas bästa så accepterade jag att spela i en roll som inte var ideal för mig. Men i och med Manfredinis ankomst och att Ghiggia slog igenom som flyttades jag ut på högerkanten fast jag egentligen var anfallare. Jag är “un figlio di Roma”. Roma har lärt mig allt. La romanita’ är något otroligt. Roma är allt.” 177 matcher, 42 mål.
Antonio Valentin Angelillo - Han värvades från Inter 1961 för att bilda en “klass-tridente” i anfallet med Manfredini och Lojacono. Argentinaren hade en bländande teknik och vann Mässcupen 1961 samt Coppa Italia 1964 med Roma. 138 matcher, 31 mål.
Pedro Waldemar Manfredini - En ovanlig “9:a”. Snabb, gillade att utmana en mot en men också konstnärligt i sitt spel. Med sina 104 mål på 164 matcher är han den sjätte bästa målgöraren i den gulröda historien efter Totti, Pruzzo, Dzeko, Amadei och Volk. Men hans målsnitt på 0,63 per match slås bara av Volk (0,66) och Guaita (0,68).
Francisco Ramon Lojacono - Anfallare med otroligt fina fötter. Italo-argentinare som genast satte avtryck i Roma när han kom 1960 med fem mål på de sex första matcherna. Han hade ett målsnitt i Giallorossi på nästan ett mål varannan match (26 mål på 74 matcher) och bidrog på så sätt starkt till vinsten i Mässcupen 1961.
Giampaolo Menichelli - Romare som började sin fotbollskarriär på fotbollsplanen vid San Giuseppe-kyrkan i Trionfale i norra Rom. Det var Guido Masetti (legendarisk målvakt i Roma) som upptäckte honom och han gick igenom hela ungdomssektionen i Roma till A-laget och var även och touchade på det italienska landslaget. 1963 gick han till Juventus där han stannade i sex säsonger. Det blev 20 mål på 100 matcher i Romatröjan för anfallaren från Trionfale.
Bild:asroma.it
